FRANSKA VÄSTAFRIKA ningar. Niger bildar en utmärkt naturlig kommunikationsled, och sedan dess båda segelbara delar förenats genom en kanal omkr. de forsar, som ligga mellan Bamako och Kulikoro, blir floden F. S:s pulsåder. Vidare förenar en 1,223 km. lång järnväg Bamako med Dakar vid Atlanten. Stora bevattningsanläggningar äro under utförande. 1929 uppgick importens värde till 13,3 mill. kr., exportens till 1,5 mill. kr. De viktigaste exportvarorna voro jordnötter, boskap, gummi, hudar, bomull och ull. Huvudstad är Kuluba. Andra viktiga städer äro Bamako, Segou, Kayes, Djenné och Timbuktu. — F. är en gammal fransk intressesfär, i slutet av förra årh. ss. bakland till Senegal benämnt Territoire de Sénegambie-Niger. 1904 förvandlades detta till en koloni under namnet Haut-Sénégal-Niger, 1920 ändrat till det nuv., samtidigt som kolonien inordnades bland de administrativa enheter, varav Franska Västafrika består. — Litt.: M. Delafosse & J. Méniaud, ”Haut-Sénégal-Niger” (1912); H. Hubert, ”Mission scientifique au Soudan” (1916). J.F. Franska Västafrika, fra. Afrique occidentale frangaise, generalguvernement, omfattande de franska kolonierna i Afrika mellan Sahara, Atlanten och Guineabukten. F. består alltså av de s. v. Saharaländerna, det inre av Sudan utom engelska Nigeria och kustländerna i övre Guinea utom Liberia, de engelska kolonierna Gambia, Sierra Leone och Guldkusten samt portugisiska Guinea. Längs Guineabukten ligger en låg kustslätt, som i Dahomey är c:a 50 km. bred, vid Elfenbenskusten nästan saknas liksom i s. Franska Guinea, medan den i n. delen av sistn. koloni är 80 km. bred. Detta lågland fortsätter vidare genom v. Senegal och Mauretanien. Längs Niger sträcker sig ett bälte av lågland till 14° n. br. Från denna punkt stryker den intill 800 m. höga Atacorakedjan genom Dahomey mot s. till Guineabukten. Innanför Elfenbenskusten höjer sig landet terrassformigt till ett 500 m. högt högland, som längre in upplöses i små isolerade massiv (Mont Drouplé, 1,100 m.). Även i Franska Guinea stiger landet terrassformigt upp till Fouta Djallon-massivet (1,500 m.), som delvis är en sandstensplatå, delvis uppbyggt av veckade eruptiver. Kring övre Senegal och Niger utbreder sig ett ofantligt, nästan cirkelformigt platåland, som i ö. med Hom-boribergen når 1,000 m. Strax ö. om dessa ligger dess höga ö. kant. Mot v. sänker sig platåns yta långsamt, tills den vid mellersta Senegal småningom övergår i låglandet, ökenområdet n. och n. v. om Niger når i allm. föga över 200 m. Mellan Niger och Tchad utbreder sig däremot en 500 m. hög platå, som övergår i gnejsmassivet Adrar des Iforhas i n. v., i lava- och gra nitkomplexen Air i n. och Tibesti (3,400 m.) i n. ö. — Klimatet är hett. Medeltemp. för juli stiger från 25° vid Guineakusten till 32,5° i inre Sahara. Jan.-isotermerna uppvisa en motsatt temp.-fördelning. Då är kusten varmast med 27° och medeltemp. avtar mot n., d. v. s. mot öknen och vändkretsen, så att den i inre Sahara blott uppgår till 18°. Nederbörden varierar i samma riktning. Vid kusten är den årl. regnmängden i Franska Guinea mera än 4,000 mm., men sjunker till mindre än 1,000 i Dahomey. I s. Sudan uppgår den till 1,500— 2,000 mm. Den sjunker sedan successivt mot n.; på Timbuktus bredd är den 250 mm., på 20 :e breddgraden 100 mm. Här är n. gränsen för det s. k. sahel-bältet, d. v. s. övergångszonen till öknen. — Vegetationen uppvisar en liknande zonal fördelning. I Franska Guinea och Elfenbenskusten härskar tropisk regnskog med bl. a. oljepalmen som karaktärsväxt. Dess n. randområde, där en kort period är regnlös, karakteriseras av talrika inslag av lövfällande träd. Längre norrut och i Dahomey-Togo utbreder sig savannen, först med täta trädbestånd och med galleriskogar längs vattendragen, sedan beströdd med enstaka apbrödträd och palmer (Bora'ssus ætio'picus). Den ersättes s. om mellersta Niger av den 500—750 km. breda buskstäppen, i vars n. del buskarna äro torniga och bladlösa. Årsnederbörden är här blott 500—800 mm. I sahel-bältet (n. om Timbuktus breddgrad) är stäppgräset lågt och glest, de sparsamma träden (dumpalmen, Hyphæ'ne theba'ica) förkrympta och de torniga buskarna (Balsamo-de'ndrum africcTnum, Aca'cia verek, africa'na och to'rtilis) glesa. Detta är en ökenstäpp el. halvöken. I öknen saknas vegetation utom i sänkorna, där grundvattnet ligger närmare jordytan. Här finnas akacior, tamarisker, buskar med gräs samt oaser med ädelpalmer. — Befolkningen består vid kusten och i s. Sudan av negrer, ss. mandingos, woloffer, songai, mossi, haussa. Dessutom finnas hamiter, t. ex. tuare-ger vid Niger och i Sahara. Även fulbe i Senegal och Fouta Djallon synes delvis tillhöra den vita rasen. De sistn. äro f. ö. spridda över hela F. V. och äro dess talrikaste folk (1,5 mill). (Om klimat, vegetation och folk se även kartorna vid Afrika). De tätast befolkade delarna av F. V. äro Franska Guinea och Dahomey (9 pr kvkm.). Huvudnäringar äro boskapsskötsel i stäppområdena, men i oaserna, på savannen och i regnskogen åkerbruk. Det senare är mångenstädes redan utvecklat till intensiv plan-tagekultur. Dess förnämsta produkter äro ris, kakao, kokosnötter, bananer, jordnötter, palmkärnor och palmolja. I det torrare Nigerområ-det synes bomullsodlingen ha stor framtid. Ex — 179 — — 180 —