FRANSK-TYSKA KRIGET kvarteren. Huvudaxeln kan i sin bortre del upptagas av en bred kanal, och över denna öppnar sig ett långt i fjärran förtonande land-skapsperspektiv. På ömse sidor av parterren höja sig boskéer, d. v. s. med resliga träd planterade kvarter, omgivna av häckar, över vilka trädens kronor välva sig ut över gångarna. Boskéerna kunna innesluta anläggningar av växlande slag, labyrinter, friluftsteatrar, lusthus, blomsterplanteringar, naturalistiska klipppartier o. s. v. Mäktiga alléer med flerdubbla rader av högstammiga träd, stundom även höga häckar, bilda omramningen av hela trädgården. Stora anläggningar i Le Nötres stil utfördes snart ej blott i Frankrike utan även i England och Tyskland samt ej minst i Sverige. Dit infördes den först av J. De la Vallée (se denne), dock i täml. modifierad form. Den viktigaste utövaren av fransk barockkonst i Sverige blev N. Tessin d. y. (se denne), vars mest kända och storslagna verk är Drottningholm (se d. o.). En mängd större trädgårdar i täml. ren Le Nötre-stil anlades dels av Tessin, dels av Hårleman och hans övriga efterföljare i slutet av 1600- och förra delen av 1700-talet (t. ex. Rosersberg, Ekolsund, St. Väsby, Ströms-holm, Steninge, östanå). De flesta av dessa anläggningar återfinnas i sin föreslagna utformning i ”Suecia antiqua et hodierna”. — Litt.: ”La théorie et pratique du jardinage” (1709); M. L. Gothein, ”Geschichte der Garten-kunst” (1914); C. W. Schnittler, ”Trädgårdskonstens historia i Europa” (1917); S. Karling, ”Sv. trädgårdskonsten” (1930—31), ”Trädgårdskonstens historia i Sverige intill Le Nötre-stilens genombrott” (1931). C.G.D. Fransk-tyska kriget 1870—71. Den direkta anledningen till f.-t. k. var erbjudandet av spanska kronan åt arvprinsen Leopold av Hohenzollern. Frankrike begärde genom sitt sändebud, att konung Vilhelm av Preussen skulle principiellt förklara huset Hohenzollern uteslutet från sådan kandidatur. Konungen avslog denna begäran, och Bismarck sörjde för svarets offentliggörande genom den s. k. Ems-depeschen (se d. o.). I Frankrike fick nu den meningsriktning överhand, som efter 1866 års händelser ansåg Preussens nedslående nödvändigt för Frankrikes prestige och för att hindra uppkomsten av en tysk enhetsstat. Trots det att prins Leopold 12/? tillkännagivit, att han avstod från kandidaturen, förklarade Frankrike krig 19/7. — Ehuru Frankrikes härorganisation var mycket bristfällig, avsåg dess krigsplan en vittutseende offensiv, vars första mål skulle vara att skilja de sydtyska staterna från Nordtyskland; därefter skulle framryckningen fortsättas över Main mot Berlin. Preussen ägde, tack vare ett målmedvetet arbete av Bismarck, krigsministern v. Roon och generalstabschefen v. Moltke, en välorganiserad och välutbildad värn-pliktshär och ett snabbt och säkert fungerande mobiliseringssystem. De sydtyska staterna slöto upp vid Preussens sida. Gemensam överbefälhavare blev konung Vilhelm; den egentlige ledaren var Moltke. Den tyska krigsplanen, som bl. a. grundade sig på försprång i mobilisering och uppmarsch, avsåg uppmarsch med huvudkrafterna i bajerska Pfalz och offensiv mot de franska stridskrafterna, var dessa påträffades. Den tyska uppmarschen genomfördes planenligt i tre arméer, näml. l:a armén (general v. S t e i n m e t z, 60,000 man) i trakten av Koblenz, 2:a armén (prins Friedrich Karl, 194,000 man) vid Mainz och 3:e armén (kronprinsen av Preussen, 130,000 man, däribland de bajerska, württembergska och badiska trupperna) vid Mannheim. Uppmarschen var avslutad i början av aug. Vid denna tidpunkt voro de franska mot gränsen framskjutna stridskrafterna endast delvis ope-rationsfärdiga. De stodo dels vid och ö. om Metz (Rhenarmén, 140,000 man), dels vid Strasbourg (armén Mac Mahon, 60,000 man). De första sammanstötningarna ägde rum vid Weissenburg 4/s och W ö r t h 8/s, varvid 3:e tyska armén slog delar av Strasbourg-gruppen, samt vid S p i c h e r n 6/s, där delar av l:a och 2:a arméerna anföllo en kår av Rhenarmén och behöllo slagfältet. Genom dessa gränsslag kastades fransmännen över på defensiven. Gruppen Mac Mahon lyckades undandraga sig 3:e arméns förföljning och transporterades pr järnväg till Chalons-sur-Marne. Rhenarmén, vars befälhavare blev B a z a i n e, skulle över Metz undanföras i samma riktning men följdes av l:a och 2:a arméerna, fördröjdes av 1 :a armén genom slaget vid C o 1 o m-b e y-N o d i 11 y 14/s, bands sedermera av 2:a arméns h. flygel genom slaget vid V i o n-v i 11 e-M a r s-1 a-T o u r 16/s, varefter huvuddelen av 2:a armén efter en kringgående rörelse spärrade återtågsvägarna v. om Metz. Besegrad i slaget vid Gravelott e-S:t Privat 18/s, kastade sig Bazaine in i fästningen Metz, som därpå inneslöts av l:a och delar av 2:a arméerna. — Den över Nancy framryckande 3:e armén samt en nybildad 4:e armé (kronprinsen av Sachsen) ansattes av Moltke mot den i Chalons förmodade armén Mac Mahon. Denna hade emellertid, åtföljd av kejsar Napoleon III, gått n. ut för att över Reims undsätta Bazaine vid Metz. De tyska arméerna svängde nu även in mot n., gensköto Mac Mahon vid Beaumont och kringrände honom sedermera vid Sedan V», där Napo- — 183 — — 184 —