Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk trädgårdsstil el. fransk barockstil - Fransk-tyska kriget 1870—71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK-TYSKA KRIGET
kvarteren. Huvudaxeln kan i sin bortre del
upptagas av en bred kanal, och över denna
öppnar sig ett långt i fjärran förtonande
land-skapsperspektiv. På ömse sidor av parterren
höja sig boskéer, d. v. s. med resliga träd
planterade kvarter, omgivna av häckar, över vilka
trädens kronor välva sig ut över gångarna.
Boskéerna kunna innesluta anläggningar av
växlande slag, labyrinter, friluftsteatrar,
lusthus, blomsterplanteringar, naturalistiska
klipppartier o. s. v. Mäktiga alléer med flerdubbla
rader av högstammiga träd, stundom även
höga häckar, bilda omramningen av hela
trädgården. Stora anläggningar i Le Nötres stil
utfördes snart ej blott i Frankrike utan även i
England och Tyskland samt ej minst i Sverige.
Dit infördes den först av J. De la Vallée (se
denne), dock i täml. modifierad form. Den
viktigaste utövaren av fransk barockkonst i
Sverige blev N. Tessin d. y. (se denne), vars
mest kända och storslagna verk är
Drottningholm (se d. o.). En mängd större trädgårdar
i täml. ren Le Nötre-stil anlades dels av Tessin,
dels av Hårleman och hans övriga efterföljare
i slutet av 1600- och förra delen av 1700-talet
(t. ex. Rosersberg, Ekolsund, St. Väsby,
Ströms-holm, Steninge, östanå). De flesta av dessa
anläggningar återfinnas i sin föreslagna
utformning i ”Suecia antiqua et hodierna”. —
Litt.: ”La théorie et pratique du jardinage”
(1709); M. L. Gothein, ”Geschichte der
Garten-kunst” (1914); C. W. Schnittler,
”Trädgårdskonstens historia i Europa” (1917); S. Karling,
”Sv. trädgårdskonsten” (1930—31),
”Trädgårdskonstens historia i Sverige intill Le Nötre-stilens
genombrott” (1931). C.G.D.
Fransk-tyska kriget 1870—71. Den direkta
anledningen till f.-t. k. var erbjudandet av
spanska kronan åt arvprinsen Leopold av
Hohenzollern. Frankrike begärde genom sitt
sändebud, att konung Vilhelm av Preussen
skulle principiellt förklara huset
Hohenzollern uteslutet från sådan kandidatur.
Konungen avslog denna begäran, och Bismarck sörjde
för svarets offentliggörande genom den s. k.
Ems-depeschen (se d. o.). I Frankrike fick nu
den meningsriktning överhand, som efter 1866
års händelser ansåg Preussens nedslående
nödvändigt för Frankrikes prestige och för att
hindra uppkomsten av en tysk enhetsstat. Trots
det att prins Leopold 12/? tillkännagivit, att han
avstod från kandidaturen, förklarade Frankrike
krig 19/7. — Ehuru Frankrikes härorganisation
var mycket bristfällig, avsåg dess krigsplan en
vittutseende offensiv, vars första mål skulle vara
att skilja de sydtyska staterna från
Nordtyskland; därefter skulle framryckningen fortsättas
över Main mot Berlin. Preussen ägde, tack vare
ett målmedvetet arbete av Bismarck,
krigsministern v. Roon och generalstabschefen v.
Moltke, en välorganiserad och välutbildad
värn-pliktshär och ett snabbt och säkert
fungerande mobiliseringssystem. De sydtyska staterna
slöto upp vid Preussens sida. Gemensam
överbefälhavare blev konung Vilhelm; den
egentlige ledaren var Moltke. Den tyska krigsplanen,
som bl. a. grundade sig på försprång i
mobilisering och uppmarsch, avsåg uppmarsch med
huvudkrafterna i bajerska Pfalz och offensiv
mot de franska stridskrafterna, var dessa
påträffades. Den tyska uppmarschen
genomfördes planenligt i tre arméer, näml. l:a armén
(general v. S t e i n m e t z, 60,000 man) i
trakten av Koblenz, 2:a armén (prins Friedrich
Karl, 194,000 man) vid Mainz och 3:e armén
(kronprinsen av Preussen, 130,000
man, däribland de bajerska, württembergska
och badiska trupperna) vid Mannheim.
Uppmarschen var avslutad i början av aug. Vid
denna tidpunkt voro de franska mot gränsen
framskjutna stridskrafterna endast delvis
ope-rationsfärdiga. De stodo dels vid och ö. om
Metz (Rhenarmén, 140,000 man), dels vid
Strasbourg (armén Mac Mahon, 60,000
man). De första sammanstötningarna ägde rum
vid Weissenburg 4/s och W ö r t h 8/s,
varvid 3:e tyska armén slog delar av
Strasbourg-gruppen, samt vid S p i c h e r n 6/s, där delar
av l:a och 2:a arméerna anföllo en kår av
Rhenarmén och behöllo slagfältet. Genom dessa
gränsslag kastades fransmännen över på
defensiven. Gruppen Mac Mahon lyckades
undandraga sig 3:e arméns förföljning och
transporterades pr järnväg till Chalons-sur-Marne.
Rhenarmén, vars befälhavare blev B a z a i n e,
skulle över Metz undanföras i samma riktning
men följdes av l:a och 2:a arméerna,
fördröjdes av 1 :a armén genom slaget vid C o 1 o
m-b e y-N o d i 11 y 14/s, bands sedermera av 2:a
arméns h. flygel genom slaget vid V i o
n-v i 11 e-M a r s-1 a-T o u r 16/s, varefter
huvuddelen av 2:a armén efter en kringgående
rörelse spärrade återtågsvägarna v. om Metz.
Besegrad i slaget vid Gravelott e-S:t Privat
18/s, kastade sig Bazaine in i fästningen Metz,
som därpå inneslöts av l:a och delar av 2:a
arméerna. — Den över Nancy framryckande
3:e armén samt en nybildad 4:e armé
(kronprinsen av Sachsen) ansattes av Moltke
mot den i Chalons förmodade armén Mac
Mahon. Denna hade emellertid, åtföljd av
kejsar Napoleon III, gått n. ut för att över
Reims undsätta Bazaine vid Metz. De tyska
arméerna svängde nu även in mot n., gensköto
Mac Mahon vid Beaumont och kringrände
honom sedermera vid Sedan V», där Napo-
— 183 —
— 184 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
