Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Fredrik (Frederik) I (konung av Danmark) - 2. Fredrik II (konung av Danmark) - 3. Fredrik III (konung av Danmark)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
det stora upproret i Jylland utbröt mot Kristian
II, blev F. utropad till konung 1523 och
kröntes 1524. Hans makt inskränktes högst
betydligt genom en
hand-fästning; det blev
riksrådet, som fick
mest att säga till i
riket, och endast i
hertigdömena hade
F. större inflytande,
Hans ställning var
svår på gr. av hotet
från den fördrivne
Kristian II, mot
vilken han sökte
bistånd hos Gustav
Vasa. I sin inre politik
saknade F. ej blick för de lägre stånden men
vågade ej för deras skull bryta med de högre,
av vilka han var beroende. Han anslöt sig till
reformationen av politiska skäl, då Kristian II
uppträdde ss. katolicismens drabant, men han
vågade icke gå för långt av fruktan för de
andliga och det katolska riksrådet, vilkas hjälp
han behövde för att värja sin krona mot
Kristian. Med adelns hjälp tryggade han sin
supre-mati över kyrkan genom bestämmelsen, att
bekräftelse på biskopsvärdighet skulle sökas hos
konungen, ej hos påven. I motsats till sin bror
och brorson var F. en lugn och sansad natur,
som gick försiktigt fram och utan den eruptiva
kraft och våldsamhet, som kännetecknade
Kristian II. — Litt.: C. P. Paludan-Müller, ”De
förste Konger af den oldenborgske Slægt”
(1874). H.Bg.
2) F. II, konung (1534—88), son till Kristian
III. F. fick en mot tidens krav svarande, men
föga grundlig uppfostran; i kunskaper kunde
han ej mäta sig med sin samtida i Sverige, Erik
XIV. 1554—58 vistades F. huvudsakligast på
Malmöhus men företog även en resa till
Tyskland. Uppstigen på tronen efter faderns död
1559, slog F. genast in på en synnerligen
aggressiv utrikespolitik. Han företog i förbund med
de holsteinska hertigarna ett krigståg mot
Dit-marsken, som slutade med fullkomlig seger och
erövring av detta område (1559). Vidare ville
han skaffa Danmark insteg i den
sönderfallande livländska ordensstaten samt stödde sin
broder Magnus i dennes försök att bli herre på
ösel och i Wieck. Härigenom bragtes han i
oenighet med Sverige; även andra tvisteämnen
kommo till, och 1563 utbröt krig mellan
Sverige och Danmark (se Nordiska
sjuårskriget), där F. hade fått Lübeck och Polen
som bundsförvanter. Efter freden i Stettin
1570, där Danmark fick en betydande summa
som lösen för Älvsborg, ägnade F. sig huvud-
Fredrik II av Danmark. Sorö akademi.
sakl. åt fredliga värv. Hans förnämste
medhjälpare under denna tid var Peder Oxe (se
denne). Rikets finanser ordnades, särsk. med
hjälp av öresundstullen. Den sista perioden av
hans regering sammanföll dessutom med en
period av starkt ekonomiskt uppsving för landet.
— F., som älskade en dansk adelsdam, Anna
Hardenberg, och ville gifta sig med henne,
måste 1571 av politiska skäl äkta Sofie av
Mecklenburg. Med henne hade han 3 söner och 4
döttrar. — F. var en kraftfull, men föga
uthållig natur; han förstod emellertid väl att finna
och begagna dugande medhjälpare, sådana som
Rantzau och Peder Oxe. Han var en
prakt-älskande byggherre och gynnade vetenskapen
och dess idkare. Hans hovliv präglades av fest
och glans; själv var han känd som en något
uppbrusande, men i regel vänlig herre samt som
en väldig dryckeskämpe. — Litt.: C. F. Bricka,
”Kong F. H:s Ungdomskjærlighed” (1873); J.
Grundtvig, ”F. II :s Statshusholdning” (1876);
F. Troels Lund, ”Peder Oxe” (1906); ”F. H:s
Breve” (i ”Aarsberetninger fra det Kong.
Ge-heimearchiv”, 4, 1866—70). l.A.
3) F. III, konung (1609—70), 2:e son till
Kristian IV. F. fick en god uppfostran,
intresserade sig hela sitt liv för vetenskaperna,
bl. a. för alkemi, och blev grundaren av det
— 219 —
— 220 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
