FREDRIK det stora upproret i Jylland utbröt mot Kristian II, blev F. utropad till konung 1523 och kröntes 1524. Hans makt inskränktes högst betydligt genom en hand-fästning; det blev riksrådet, som fick mest att säga till i riket, och endast i hertigdömena hade F. större inflytande, Hans ställning var svår på gr. av hotet från den fördrivne Kristian II, mot vilken han sökte bistånd hos Gustav Vasa. I sin inre politik saknade F. ej blick för de lägre stånden men vågade ej för deras skull bryta med de högre, av vilka han var beroende. Han anslöt sig till reformationen av politiska skäl, då Kristian II uppträdde ss. katolicismens drabant, men han vågade icke gå för långt av fruktan för de andliga och det katolska riksrådet, vilkas hjälp han behövde för att värja sin krona mot Kristian. Med adelns hjälp tryggade han sin supre-mati över kyrkan genom bestämmelsen, att bekräftelse på biskopsvärdighet skulle sökas hos konungen, ej hos påven. I motsats till sin bror och brorson var F. en lugn och sansad natur, som gick försiktigt fram och utan den eruptiva kraft och våldsamhet, som kännetecknade Kristian II. — Litt.: C. P. Paludan-Müller, ”De förste Konger af den oldenborgske Slægt” (1874). H.Bg. 2) F. II, konung (1534—88), son till Kristian III. F. fick en mot tidens krav svarande, men föga grundlig uppfostran; i kunskaper kunde han ej mäta sig med sin samtida i Sverige, Erik XIV. 1554—58 vistades F. huvudsakligast på Malmöhus men företog även en resa till Tyskland. Uppstigen på tronen efter faderns död 1559, slog F. genast in på en synnerligen aggressiv utrikespolitik. Han företog i förbund med de holsteinska hertigarna ett krigståg mot Dit-marsken, som slutade med fullkomlig seger och erövring av detta område (1559). Vidare ville han skaffa Danmark insteg i den sönderfallande livländska ordensstaten samt stödde sin broder Magnus i dennes försök att bli herre på ösel och i Wieck. Härigenom bragtes han i oenighet med Sverige; även andra tvisteämnen kommo till, och 1563 utbröt krig mellan Sverige och Danmark (se Nordiska sjuårskriget), där F. hade fått Lübeck och Polen som bundsförvanter. Efter freden i Stettin 1570, där Danmark fick en betydande summa som lösen för Älvsborg, ägnade F. sig huvud- Fredrik II av Danmark. Sorö akademi. sakl. åt fredliga värv. Hans förnämste medhjälpare under denna tid var Peder Oxe (se denne). Rikets finanser ordnades, särsk. med hjälp av öresundstullen. Den sista perioden av hans regering sammanföll dessutom med en period av starkt ekonomiskt uppsving för landet. — F., som älskade en dansk adelsdam, Anna Hardenberg, och ville gifta sig med henne, måste 1571 av politiska skäl äkta Sofie av Mecklenburg. Med henne hade han 3 söner och 4 döttrar. — F. var en kraftfull, men föga uthållig natur; han förstod emellertid väl att finna och begagna dugande medhjälpare, sådana som Rantzau och Peder Oxe. Han var en prakt-älskande byggherre och gynnade vetenskapen och dess idkare. Hans hovliv präglades av fest och glans; själv var han känd som en något uppbrusande, men i regel vänlig herre samt som en väldig dryckeskämpe. — Litt.: C. F. Bricka, ”Kong F. H:s Ungdomskjærlighed” (1873); J. Grundtvig, ”F. II :s Statshusholdning” (1876); F. Troels Lund, ”Peder Oxe” (1906); ”F. H:s Breve” (i ”Aarsberetninger fra det Kong. Ge-heimearchiv”, 4, 1866—70). l.A. 3) F. III, konung (1609—70), 2:e son till Kristian IV. F. fick en god uppfostran, intresserade sig hela sitt liv för vetenskaperna, bl. a. för alkemi, och blev grundaren av det — 219 — — 220 —