FREDRIK Fredrik Vilhelm av Brandenburg. Kopparstick av C. Vischer efter målning av G. Honthorst. lyckades åtm. i vissa av sina stater tränga ständernas makt tillbaka. Ett mindre välbetänkt försök (1651) att med vapenmakt lösa tvisten om det jülichska arvet misslyckades; först 1666 kom en definitiv delning i godo till stånd. När Karl X Gustaf 1655 angrep Polen, blev F. V:s läge ganska besvärligt. För sin polske suverän, som blott på betungande villkor 1641 belänat honom med Ostpreussen, hade han visserligen föga sympati, men Sveriges växande makt innebar också stora faror. I jan. 1656 tvangs visserligen F. V. att för Ostpreussen erkänna Sveriges överhöghet, men med överlägsen skicklighet och fullständig skrupellöshet förstod han sedan att sköta sitt spel så, att först Sverige och sedan Polen erkände hans suveränitet, vilken 1660 bekräftades genom freden i Oliva. Därpå bröt F. V., delvis med ganska hårda medel, de motspänstiga preussiska ständernas makt och gjorde sig även i Preussen så gott som enväldig. Sitt arbete på landets inre förkovran fortsatte han och anlade bl. a. 1668 Friedrich-Wilhelm-kanalen, som förband Oder med Spree. Han upprättade även en örlogsflot-ta och anlade kolonier på Afrikas västkust. Frankrikes tilltagande makt vid Rhen oroade F. V., och vid Ludvig XIV:s angrepp på Nederländerna 1672 skyndade han detta land till hjälp. Sveriges försök att bistå Frankrike gåvo honom tillfälle att återupptaga de aldrig förgätna anspråken på sv. Pommern, och 1675—78 lyckades han också erövra hela detta område men tvangs av den segrande Ludvig XIV att i freden i S:t Germain 1679 återlämna nästan hela sitt rov. Missmodig övergav F. V. då sin kejsarvän-liga politik, varigenom de franska reunionerna (se d. o.) underlättades, mottog subsidier av Ludvig XIV och lovade honom sin röst vid nästa kejsarval. Under sina sista år avlägsnade han sig dock åter från Frankrike, mottog fördrivna hugenotter i sitt land, varigenom näringslivet främjades, och slöt 1686 ett hemligt fördrag med kejsaren, vari han mot erhållande av kretsen Schwiebus uppgav de anspråk, han hade på vissa delar av Schlesien, samt lovade kejsaren sitt understöd i spanska tronföljdsfrå-gan m. m. — Det var en blomstrande och ansedd stat, som F. V. överlämnade åt sin efterträdare i st. f. det förödda och vanmäktiga land, han mottagit vid sin tronbestigning. Den starka furstemakten, den dugande ämbetsmannakåren, den väldisciplinerade stående armén, de grundpelare, på vilka Preussens makt sedan dess vilat, ha alla upprättats av F. V. Däremot är det oriktigt att framställa honom som en för-fäktare av allmäntyska intressen; för F. V. stodo de brandenburgska i främsta rummet, och för deras främjande uppoffrade han även Tysklands. Med sin första gemål hade F. V. sonen Fredrik (III); efter hennes död gifte han sig 1668 med Dorotea av Holstein-Glücksburg. Till förmån för sina 4 söner med henne företog han i sitt testamente en delning av statsområdet, men testamentet omstörtades efter hans död. — Litt.: M. Philippson, ”Der grosse Kurfürst’ (1897—1903); A. Waddington, ”Le grand élec teur Frédéric-Guillaume de Brandebourg” (2 bd, 1905—08). P.S 4) F. III, den föregåendes son, kurfursti (1657—1713), konung av Preussen under nam net F. I, se nedan Preussen 1). B r a u n s c h w e i g. 1) F. (ty. Friedrich) Vilhelm, hertig (1771—1815), efterträdde 1806 sin fader hertig Karl Ferdinand men måste fly för fransmännen, som besatte landet. 1809 upprättade han på österrikiskt område en frikår, ”de svarta”, kämpade till en början i förening med österrikarna lyckligt mot frans männen och räddade därpå genom ett djärvt och mycket beundrat tåg från Böhmen till Nordsjökusten sina trupper över till England. 1813 återvänd, deltog han med en kår 1815 i fälttåget mot Napoelon och stupade vid Quatre-bras. P.S. Danmark. 1) F. (da. Frederik) I, konung (1471—1533). 2:e son till Kristian I, erhöll F. 1482 den gottorpska delen av hertigdömena men gjorde sedermera anspråk även på andra delar av riket och låg i långvarig tvist härom med sin broder Hans och hans son Kristian II. När — 217 — — 218 —