Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Fredrik Vilhelm (kurfurste av Brandenburg) - 4. Fredrik III (kurfurste av Brandeburg) - 1. Fredrik (Friedrich) Vilhelm (hertig av Braunschweig) - 1. Fredrik (Frederik) I (konung av Danmark)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
Fredrik Vilhelm av Brandenburg. Kopparstick
av C. Vischer efter målning av G. Honthorst.
lyckades åtm. i vissa av sina stater tränga
ständernas makt tillbaka. Ett mindre välbetänkt
försök (1651) att med vapenmakt lösa tvisten
om det jülichska arvet misslyckades; först 1666
kom en definitiv delning i godo till stånd. När
Karl X Gustaf 1655 angrep Polen, blev F. V:s
läge ganska besvärligt. För sin polske suverän,
som blott på betungande villkor 1641 belänat
honom med Ostpreussen, hade han visserligen
föga sympati, men Sveriges växande makt
innebar också stora faror. I jan. 1656 tvangs
visserligen F. V. att för Ostpreussen erkänna
Sveriges överhöghet, men med överlägsen
skicklighet och fullständig skrupellöshet förstod han
sedan att sköta sitt spel så, att först Sverige
och sedan Polen erkände hans suveränitet,
vilken 1660 bekräftades genom freden i Oliva.
Därpå bröt F. V., delvis med ganska hårda
medel, de motspänstiga preussiska ständernas
makt och gjorde sig även i Preussen så gott
som enväldig. Sitt arbete på landets inre
förkovran fortsatte han och anlade bl. a. 1668
Friedrich-Wilhelm-kanalen, som förband Oder
med Spree. Han upprättade även en
örlogsflot-ta och anlade kolonier på Afrikas västkust.
Frankrikes tilltagande makt vid Rhen oroade F.
V., och vid Ludvig XIV:s angrepp på
Nederländerna 1672 skyndade han detta land till hjälp.
Sveriges försök att bistå Frankrike gåvo honom
tillfälle att återupptaga de aldrig förgätna
anspråken på sv. Pommern, och 1675—78
lyckades han också erövra hela detta område men
tvangs av den segrande Ludvig XIV att i freden
i S:t Germain 1679 återlämna nästan hela sitt
rov. Missmodig övergav F. V. då sin
kejsarvän-liga politik, varigenom de franska reunionerna
(se d. o.) underlättades, mottog subsidier av
Ludvig XIV och lovade honom sin röst vid
nästa kejsarval. Under sina sista år avlägsnade
han sig dock åter från Frankrike, mottog
fördrivna hugenotter i sitt land, varigenom
näringslivet främjades, och slöt 1686 ett hemligt
fördrag med kejsaren, vari han mot erhållande
av kretsen Schwiebus uppgav de anspråk, han
hade på vissa delar av Schlesien, samt lovade
kejsaren sitt understöd i spanska
tronföljdsfrå-gan m. m. — Det var en blomstrande och
ansedd stat, som F. V. överlämnade åt sin
efterträdare i st. f. det förödda och vanmäktiga
land, han mottagit vid sin tronbestigning. Den
starka furstemakten, den dugande
ämbetsmannakåren, den väldisciplinerade stående armén,
de grundpelare, på vilka Preussens makt sedan
dess vilat, ha alla upprättats av F. V. Däremot
är det oriktigt att framställa honom som en
för-fäktare av allmäntyska intressen; för F. V.
stodo de brandenburgska i främsta rummet, och
för deras främjande uppoffrade han även
Tysklands. Med sin första gemål hade F. V. sonen
Fredrik (III); efter hennes död gifte han sig
1668 med Dorotea av Holstein-Glücksburg. Till
förmån för sina 4 söner med henne företog han
i sitt testamente en delning av statsområdet,
men testamentet omstörtades efter hans död.
— Litt.: M. Philippson, ”Der grosse Kurfürst’
(1897—1903); A. Waddington, ”Le grand élec
teur Frédéric-Guillaume de Brandebourg” (2
bd, 1905—08). P.S
4) F. III, den föregåendes son, kurfursti
(1657—1713), konung av Preussen under nam
net F. I, se nedan Preussen 1).
B r a u n s c h w e i g. 1) F. (ty. Friedrich)
Vilhelm, hertig (1771—1815), efterträdde
1806 sin fader hertig Karl Ferdinand men
måste fly för fransmännen, som besatte landet.
1809 upprättade han på österrikiskt område en
frikår, ”de svarta”, kämpade till en början i
förening med österrikarna lyckligt mot frans
männen och räddade därpå genom ett djärvt
och mycket beundrat tåg från Böhmen till
Nordsjökusten sina trupper över till England.
1813 återvänd, deltog han med en kår 1815 i
fälttåget mot Napoelon och stupade vid
Quatre-bras. P.S.
Danmark. 1) F. (da. Frederik) I, konung
(1471—1533). 2:e son till Kristian I, erhöll F.
1482 den gottorpska delen av hertigdömena men
gjorde sedermera anspråk även på andra delar
av riket och låg i långvarig tvist härom med
sin broder Hans och hans son Kristian II. När
— 217 —
— 218 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
