FREDRIK J. F. J. Saly: Fredrik V av Danmark. Charlottenborg. han Georg II :s av England dotter Louise, och omgivet av en utomordentlig popularitet besteg det unga konungaparet 1746 tronen. F:s godlynta och folkliga sätt samt hans brytning med den föregående tidens kvalmiga pietism syntes lova gott för framtiden, men F. befanns snart vara behäftad med synnerligen allvarliga moraliska brister och hängav sig framförallt åt ett hejdlöst superi, från vilket hans redbare vän överhovmarskalken A. G. Moltke (se denne) förgäves sökte hindra honom. Efter drottningens död 1751 omgift 1752 med Juliane Marie av Braunschweig-Wolfenbüttel, slappnade han alltmer och lät J. H. E. Bernstorff (se denne) och A. G. Moltke sköta statens affärer. Trots allt bibehöll han till det sista sin popularitet. Han avled i vattusot blott 43 år. I sitt första äktenskap hade F. bl. a. sonen Kristian (VII) och dottern Sofie Magdalene, 1766 g. m. dåv. kronprins Gustav av Sverige; i det senare äktenskapet en son, arvprins Fredrik. C. 6) F. VI, konung (1768—1839), kronprins-regent 1784, konung 1808, son till Kristian VII och Caroline Mathilde av England. Under faderns sinnessjukdom och skild från modern, växte F. upp utan föräldrarnas omvårdnad, vilket för all tid satte prägel på honom. Särsk. som yngre kunde han verka kall och hård, men vid mognare år lät han oftast leda sig av sin medfödda hjärtegodhet och enkelhet. Han upp- fostrades i rent dansk anda, men bristfälligt, och utvecklades, trots sin tidiga mogenhet, andligen endast långsamt. Hans kunskaper blevo ringa, hans intressen ganska ensidigt militära; för konst, litteratur och vetenskap hade han, bortsett från mera praktiska och socialekonomiska ämnen, blott ringa sinne. Däremot hade hans ungdomsvän J. Bü-low hos honom väckt ett djupt och varaktigt intresse för jordbruket och bondeståndet. 13 år gammal funderade han på statskupp, och efter sin konfirmation 1784 överrumplade han 14/< konseljen och genomdrev ett ministärskifte, varvid A. P. Bernstorff (se denne) övertog ledningen av dansk politik. För de därefter följ, lagstiftningsåtgärderna för bondeklassens höjande måste F. dela äran med vidsynta rådgivare som C. D. Reventlow (se denne), men hans varma medkänsla med allmogen, hans friska initiativ och hans bestämda motstånd mot att rubba de en gång utfärdade förordningarna förskaffade honom med all rätt folkets kärlek. Om F :s humanitet vittnar också avskaffandet av slavhandeln i Västindien 1792. Utrikespolitiken vilade fast i Bernstorffs hand, men Danmarks blomstring under ”den floris-sante Tid” har likväl som bakgrund kronprinsens fullst. anslutning till neutraliteten. Efter Bernstorffs död tog F. själv tömmarna, och perioden 1797—1807 blev i många avseenden hans bästa. Maktkär och självständig, var han dock mera administratör än lagstiftare. Hans förmåga var icke över medelmåttan, men han ägde ett sunt förstånd och en utpräglad rättskänsla, och med outtröttlig flit och samvets-grannhet genomarbetade han varje föreliggande ärende. Han förlorade dock härvid ofta överblicken, och hans viljestyrka kunde urarta till halsstarrighet. F :s ingripande i slaget på Köpenhamns redd 1801 var olyckligt, och ansvaret för Holsteins införlivande 1806 faller på honom. Brytningen med England och Köpenhamns bombardemang i sept. 1807 måste tillskrivas den engelska toryministären, under det att däremot F. genom sitt envisa fasthållande vid alliansen med Napoleon får bära sin del av skulden för det olyckliga sjökriget 1807 —14, handelsväldets fall, statsbankrutten 1813 och förlusten av Norge (Kiel 14/i 1814). Ytterst olycklig var också hans kandidatur som sv. — 223 — — 224 —