Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Fredrik VI (konung av Danmark) - 7. Fredrik VII (konung av Danmark)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
tronföljare 1810, resultatlöst men ärofullt hans
uppträdande på Wienkongressen. Under kriget
regerade F., som 13/s 1808 besteg tronen, med
hjälp av sin adjutantstab, men han gick ej i
land med den utpräglade kabinettsstyrelsen, och
1814 sammankallades statsrådet på nytt. Lagen
om folkskoleväsendet kom detta år. Ledande
statsmän under F:s kungatid, nedgångens och
återupprättandets, äro Mösting, F. J. Kaas, O.
Moltke och (från 1827) P. C. Stemann (se
dessa). Nu nådde kollegiestyrelsen sin högsta
makt; redan innan frihetsrörelserna på
1830-talet hade det patriarkaliska enväldet faktiskt
abdikerat till förmån för byråkratien. F. hade
icke i Holstein uppfyllt tyska förbundslagen
§ 13 om införande av ständer, men efter
julirevolutionen och U. J. Lornsens (se denne)
aggressiva uppträdande 1830 tillmötesgick han
tidens krav och utfärdade 15/s 1834 en av Moltke
och Stemann präglad förordning om
upprättandet av 4 rådgivande ständerförsamlingar,
baserade på jordegendom, för monarkiens olika
delar. Efter Stemanns råd höllos Slesvig och
Holstein skilda från varandra, under det att
däremot de av F. administrativt knötos samman.
Både politiskt och nationellt önskade F. nu gå
en medelväg mellan radikalism och reaktion.
Folket förstod och kände med sin furste; vid
hans död 1839 var landssorgen äkta. — F.
hade 1790 äktat Marie Sofie Frederike av
Hes-sen-Kassel, som blott efterlämnade två döttrar;
däremot hade han flera barn med grevinnan
Dannemand. Fl.D.
7) F. VII, konung (1808—63), enda barn till
kronprins Kristian Fredrik (se Kristian
VIII) och Charlotte
Frederike af
Meck-lenburg-Schwerin. Ef
ter föräldrarnas
skilsmässa blev F.
uppfostrad bland föga
förstående främlingar
och uppehöll sig
senare några år i
utlandet, särsk. i
Genève, dock utan att
avsevärt utvecklas el.
mogna. 1826 utnämnd
till generalmajor,
äk
tade han 1828 sin halvkusin, Fredrik VI:s
dotter Vilhelmine, men hans oregelbundna liv
medförde skilsmässa (1837); till straff
förvisade kungen honom först till Island, sedan till
Fredericia. Då Kristian VIII 1839 besteg
tronen, utnämnde han sin son till guvernör över
Fyn och kommenderande general över Jylland
och Fyn men genomdrev i gengäld F:s
äktenskap med Mariane af Mecklenburg-Strelitz
(1841). Likaledes barnlöst slutade även detta
äktenskap med skilsmässa (1846), mest därför
att kronprinsen ej ville överge sin älskarinna,
Louise Rasmussen, som efter F:s tronbestigning
blev hans hustru till vänster och grevinnan
Danner (se d. o.) 1850. Nu fann F. omsider
lycka och fred, särsk. borta från Köpenhamn,
på sina slott el. på resor runt i monarkien,
särsk. i Sönderjylland. Hans hälsa var icke
stark (Brights sjukdom) och undergrävdes av
hans benägenhet för dryckenskap, ehuru
grevinnan Danner ej utan framgång sökte hålla
honom uppe, överklassens och huvudstadens
ovilja mot grevinnan förbittrade livet för
honom, och politiska förargelser och tvivel stötte
till. F. ägde ett visst naturligt sunt förstånd
och en sällsynt förmåga att tala till folkets
hjärtan. Men hans uppfostran hade varit
schematisk och förfelad och hans kunskaper voro
ganska obetydliga; studiet av dansk arkeologi
var hans huvudintresse och stämde med hans
längtan till friluftsliv. Av naturen var han
munter och godmodig men nyckfull och opålitlig,
var sinnlig och älskade vin, var en
stämnings-människa utan vilja, kanske icke fullt normal.
Nationellt var F. alltigenom dansk, icke på gr.
av reflexion utan av instinkt. Redan som
kronprins försvarade han tillsammans med P. C.
Stemann (se denne) gentemot Kristian VIII
danskhetens rätt i Slesvig. Efter sin
tronbestigning 20/i 1848 biträdde han s. å.
marsministärens program: Danmark till Eider, och den
opopulära tanken på Slesvigs delning strandade
1849 på hans fasta motstånd. I sitt hjärta
måhända för Holsteins bevarande, följde han
senare de skiftande ministärernas olika nationella
politik. Med vänskapsband nära knuten till
Oskar I och Karl XIV, var han anhängare av
skandinavismen; möjl. har han önskat, att
Danmark efter hans död skulle förenas med Sverige
under huset Bernadotte. Folklig och enkel till
sitt väsen, delade han sedan 1847
barndomsvännen C. E. Bardenfleths planer på en
konstitutionell författning, 28/i 1848 avsade han sig
envåldsmakten, 21 /s s. å. avskedade han faderns
rådgivare och kallade de nationalliberala
ledarna till makten. Han blandade sig ej i
riksförsamlingens förhandlingar 1848—49 och
stadfäste — dock ej utan tvekan — 5/a 1849 rikets
grundlag. Efter Bardenfleths tillbakaträdande
biföll han 1852 C. A. Bluhmes konservativa,
1854 L. N. Scheeles och C. G. Andræs
konstitutionella helstatspolitik. 1857—63 styrde C. C.
Hall — med ett kort avbrott 1859—60, då
grevinnan Danner insatte bondevänministären
Rot-witt — i städse mera utpräglat nationalliberal
riktning, och tvivlande och dröjande följde den
föga självständige fursten folkstämningen. Mitt
Uppslagsbok. X.
3
— 225 —
— 226 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
