FREDRIK tronföljare 1810, resultatlöst men ärofullt hans uppträdande på Wienkongressen. Under kriget regerade F., som 13/s 1808 besteg tronen, med hjälp av sin adjutantstab, men han gick ej i land med den utpräglade kabinettsstyrelsen, och 1814 sammankallades statsrådet på nytt. Lagen om folkskoleväsendet kom detta år. Ledande statsmän under F:s kungatid, nedgångens och återupprättandets, äro Mösting, F. J. Kaas, O. Moltke och (från 1827) P. C. Stemann (se dessa). Nu nådde kollegiestyrelsen sin högsta makt; redan innan frihetsrörelserna på 1830-talet hade det patriarkaliska enväldet faktiskt abdikerat till förmån för byråkratien. F. hade icke i Holstein uppfyllt tyska förbundslagen § 13 om införande av ständer, men efter julirevolutionen och U. J. Lornsens (se denne) aggressiva uppträdande 1830 tillmötesgick han tidens krav och utfärdade 15/s 1834 en av Moltke och Stemann präglad förordning om upprättandet av 4 rådgivande ständerförsamlingar, baserade på jordegendom, för monarkiens olika delar. Efter Stemanns råd höllos Slesvig och Holstein skilda från varandra, under det att däremot de av F. administrativt knötos samman. Både politiskt och nationellt önskade F. nu gå en medelväg mellan radikalism och reaktion. Folket förstod och kände med sin furste; vid hans död 1839 var landssorgen äkta. — F. hade 1790 äktat Marie Sofie Frederike av Hes-sen-Kassel, som blott efterlämnade två döttrar; däremot hade han flera barn med grevinnan Dannemand. Fl.D. 7) F. VII, konung (1808—63), enda barn till kronprins Kristian Fredrik (se Kristian VIII) och Charlotte Frederike af Meck-lenburg-Schwerin. Ef ter föräldrarnas skilsmässa blev F. uppfostrad bland föga förstående främlingar och uppehöll sig senare några år i utlandet, särsk. i Genève, dock utan att avsevärt utvecklas el. mogna. 1826 utnämnd till generalmajor, äk tade han 1828 sin halvkusin, Fredrik VI:s dotter Vilhelmine, men hans oregelbundna liv medförde skilsmässa (1837); till straff förvisade kungen honom först till Island, sedan till Fredericia. Då Kristian VIII 1839 besteg tronen, utnämnde han sin son till guvernör över Fyn och kommenderande general över Jylland och Fyn men genomdrev i gengäld F:s äktenskap med Mariane af Mecklenburg-Strelitz (1841). Likaledes barnlöst slutade även detta äktenskap med skilsmässa (1846), mest därför att kronprinsen ej ville överge sin älskarinna, Louise Rasmussen, som efter F:s tronbestigning blev hans hustru till vänster och grevinnan Danner (se d. o.) 1850. Nu fann F. omsider lycka och fred, särsk. borta från Köpenhamn, på sina slott el. på resor runt i monarkien, särsk. i Sönderjylland. Hans hälsa var icke stark (Brights sjukdom) och undergrävdes av hans benägenhet för dryckenskap, ehuru grevinnan Danner ej utan framgång sökte hålla honom uppe, överklassens och huvudstadens ovilja mot grevinnan förbittrade livet för honom, och politiska förargelser och tvivel stötte till. F. ägde ett visst naturligt sunt förstånd och en sällsynt förmåga att tala till folkets hjärtan. Men hans uppfostran hade varit schematisk och förfelad och hans kunskaper voro ganska obetydliga; studiet av dansk arkeologi var hans huvudintresse och stämde med hans längtan till friluftsliv. Av naturen var han munter och godmodig men nyckfull och opålitlig, var sinnlig och älskade vin, var en stämnings-människa utan vilja, kanske icke fullt normal. Nationellt var F. alltigenom dansk, icke på gr. av reflexion utan av instinkt. Redan som kronprins försvarade han tillsammans med P. C. Stemann (se denne) gentemot Kristian VIII danskhetens rätt i Slesvig. Efter sin tronbestigning 20/i 1848 biträdde han s. å. marsministärens program: Danmark till Eider, och den opopulära tanken på Slesvigs delning strandade 1849 på hans fasta motstånd. I sitt hjärta måhända för Holsteins bevarande, följde han senare de skiftande ministärernas olika nationella politik. Med vänskapsband nära knuten till Oskar I och Karl XIV, var han anhängare av skandinavismen; möjl. har han önskat, att Danmark efter hans död skulle förenas med Sverige under huset Bernadotte. Folklig och enkel till sitt väsen, delade han sedan 1847 barndomsvännen C. E. Bardenfleths planer på en konstitutionell författning, 28/i 1848 avsade han sig envåldsmakten, 21 /s s. å. avskedade han faderns rådgivare och kallade de nationalliberala ledarna till makten. Han blandade sig ej i riksförsamlingens förhandlingar 1848—49 och stadfäste — dock ej utan tvekan — 5/a 1849 rikets grundlag. Efter Bardenfleths tillbakaträdande biföll han 1852 C. A. Bluhmes konservativa, 1854 L. N. Scheeles och C. G. Andræs konstitutionella helstatspolitik. 1857—63 styrde C. C. Hall — med ett kort avbrott 1859—60, då grevinnan Danner insatte bondevänministären Rot-witt — i städse mera utpräglat nationalliberal riktning, och tvivlande och dröjande följde den föga självständige fursten folkstämningen. Mitt Uppslagsbok. X. 3 — 225 — — 226 —