FREDRIK lantgreve (1676—1751), konung av Sverige under namnet F. I, se ovan Sverige 1). 2) F., prins (1771—1845), son till lantgreven Karl och en dansk prinsessa, blev tidigt dansk officer, 1809 kommenderande general i Sydnorge och 1810 v. ståthållare i Norge. Synnerligen dugande både som politiker och som militär organisatör, beordrades han 1813 till Holstein som chef för den danska hjälpkåren till Napoleon, höll tappert fienden stången och vann under tillbakatåget segern vid Sehested. 1814—15 anförde han den danska ockupations-styrkan i Frankrike; 1815 kommenderande general i hertigdömena, efterträdde han 1836 sin fader som ståthållare där, men nedlade 1842 sitt dubbla ämbete. Fl.D. 3) F. Karl, sedan 1925 huvudman för lantgrevliga huset Hessen (f. 1868), g. m. ex-kejsar Vilhelm H:s syster Margarete Beatrice Feodora, prinsessa av Preussen (f. 1872). Till stor del på gr. av svågerskapet med kejsar Vilhelm och trots motstånd från bl. a. det finska Agrarpartiet (se d. o.) valdes dåv. prins F. K. till Finlands konung 9/io 1918, men avsade sig värdigheten definitivt 20/i2 s. å. Th. H e s s e n—H o m b u r g. F. (ty. Friedrich), lantgreve (1633—1708), fick av Karl X Gustav i uppdrag att värva ett kav.-reg., med vilket han 1655 infann sig vid Danzig. Snart generalmajor, blev han 1659 vid Köpenhamn svårt sårad. Efter Karl Gustavs död lämnade F. Sverige, sedan han 1661 äktat Margareta Brahe (se denna). Efter hennes död gifte F. om sig med en släkting till den store kurfursten, blev 1670 brandenburgsk general och 1672 överbefälhavare. Som befälhavare för avantgardet hade F. stor del i segern vid Fehrbellin. 1681 blev F. vid sin broders död regerande lantgreve och gynnade som sådan bl. a. invandringen av de flyktande hugenotterna. P.S. H o 1 s t e i n—G o 11 o r p. 1) F. (ty. Friedrich) III, hertig (1597—1659), efterträdde 1616 sin fader Johan Adolf. F. var en lärd man, som hyste stort intresse framförallt för matematik och astronomi och visade en för tiden ovanlig tolerans genom att låta både arminianer och katoliker slå sig ned i landet. Furstemakten styrkte han bl. a. genom att få sin arvsrätt erkänd av ständerna. Med Danmark råkade F. snart i strid ang. Bremens ärkebiskopsstol, och ehuru tvisten bilades, intog F. under Kristian IV:s tyska krig en rätt tvetydig hållning. Vid Torstensons infall 1643 trädde han i förbindelse med denne. Efter att ha fått sin dotter Hedvig Eleonora gift med Karl X Gustav arbetade F. alltmer direkt på att befria sitt land från Danmarks suveränitet och slöt 1657 ett formligt förbund med Sverige. I maj 1658 erkändes också i ett tillägg till Roskilde-fre-den hertigens suveränitet. P.S. 2) F. IV, den föregåendes sonson, hertig (1671—1702), genom sin moder kusin med bå- D. von Krafft: Fredrik IV av Holstein-Gottorp och hans gemål, Hedvig Sofia av Sverige. de Fredrik IV av Danmark och Karl XII, efterträdde 1694 sin fader Kristian Albrekt och sökte liksom denne med Sveriges hjälp hävda sin självständighet mot Danmark, till vilket han hyste ett bittert hat. Litande på Karl XI :s hjälp, sökte han framförallt — f. ö. i enlighet med 1658 års bestämmelser — få samregeringen i hertigdömena upphävd. Det var huvudsaki. dessa tvister, som framkallade Danmarks deltagande i det stora nordiska kriget (se d. o.). F., som 1698 äktat Karl XH:s syster Hedvig Sofia och var väl sedd av konungen, deltog efter freden i Travental i sin svågers polska fälttåg och stupade här i slaget vid Klissov •/? 1702. P.S. Mecklenbur g-S c h w e r i n. 1) F. (ty. — 229 — — 230 —