FREDRIK Friedrich) Frans I, hertig, sedan 1815 storhertig (1756—1837), efterträdde 1785 sin farbror och utvidgade sitt land 1803 med staden Wismar, vilken han erhöll i pant för en till Gustav IV Adolf av Sverige försträckt penningsumma. 1808 medl. av Rhenförbundet (se d. o.), utträdde han därur 1813 först av alla Tysklands furstar. B. 2) F. F r a n s II, den föregåendes sonsons son, storhertig (1823—83), son till storhertigen Paul Ferdinand, storhertig 1842, beviljade 1848—49 en reform av landets författning, som emellertid 1850 upphävdes på adelns enträgna yrkande. F. F. deltog på Preussens sida i krigen 1866 och 1870—71. [B.] 3) F. F r a n s III, den föregåendes son, från 1883 storhertig (1851—97). 4) F. Frans IV, den föregåendes son, siste storhertig av Mecklenburg-Schwerin (f. 1882), storhertig 1897, stod till 9I^ 1901 under sin farbror hertig Johan Albrekts förmynderskap och avstod 14/n 1918 från tronen. [B.] Nederländerna. 1) F. (holl. Frederik) Henrik, greve av Nassau, prins av Oranien, ståthållare (1584— 1647), var son till Vilhelm I av Oranien och Louise Co-ligny och föddes 6 mån. före faderns mord. Av modern erhöll F. H. en god uppfostran; han började tidigt under sin broder Morits deltaga i kriget mot spanjorerna och visade därvid stor tapperhet och gott militärt omdöme. Vid broderns död 1625 efterträdde F. H. honom som ståthållare i 5 av de nederländska provinserna och ledde med kraft och klokhet befrielsekriget. Särsk. blev F. H. berömd genom sina framgångsrika belägringar. Som statsman överträffade han brodern. I utrikespolitiken anslöt sig F. H. nära till Frankrike, i det inre sökte han bilägga de tvister, som förut söndrat republiken. F. H. åtnjöt också ett mycket stort anseende, hans son utsågs redan tidigt till hans efterträdare, och planer voro å bane att förvandla fristaten till en ärftlig monarki i F. H:s ätt. De sista åren sjönk dock hans makt, då hans hälsa försvagades. Med sin gemål, Amalia av Solms, hade han sonen Vilhelm (II) och 4 döttrar. P.S. 2) F., prins (1797—1881), 2:e son till konung Vilhelm I, uppfostrad vid preussiska hovet. Efter familjefördraget 4/4 1815 skulle han, så snart hans äldre bror blev konung av Hol land, erhålla Luxemburg, men han avstod 1816 från sina anspråk, erhöll titeln prins av Nederländerna och blev generalkommissarie i krigsdep. Vid den belgiska revolutionen 1830 försökte han underlägga sig Bryssel. I sitt äktenskap med prinsessan Luise av Preussen (d. 1870) hade F. dottern Lovisa, g. m. Karl XV av Sverige. — Litt.: F. de Bas, ”Prins F. der Nederlanden en zijn tijd” (5 bd, 1884— 1914). [B.] P f a I z. 1) F. (ty. Friedrich) 1, kurfurste och pfalzgreve vid Rhen (1425—76), 2:e son till kurfurst Ludvig III. Vid brodern Ludvigs död 1449 blev F. förmyndare för hans son och administratör i Pfalz. Snart övertog F. regeringen på livstid, adopterade brorsonen och förband sig att trygga tronföljden åt denne. F. var en av ledarna för den kurfurstegrupp, som 1454—57 fordrade riksreformer av kejsar Fredrik IV. I striderna mellan reformvänner och kejsartrogna på 1460—70-talen var F. de förras anförare mot kurfurst Albrekt III av Brandenburg (se denne). F. dog förklarad i kejserlig akt. E.Lö. 2) F. II d e n v i s e, pfalzgreve, sedermera kurfurste (1482—1556). 1535 g. m. Kristian H:s dotter, Dorotea, sökte F. genomdriva sina anspråk på den danska kronan efter Fredrik HI:s död och deltog i grevefejden, ehuru utan någon framgång. 1544 kurfurste övergav F. Karl V:s sak, som han tidigare understött, och närmade sig det schmalkaldiska förbundet (se d. o.). I den följ, striden mellan kejsaren och furstarna höll han sig dock neutral. När Dac-kefejden (se d. o.) utbröt i Sverige 1542, var F. en av de utländska furstar, som trädde i förbindelse med Dacke för att i honom få ett redskap för sina strävanden. H.Bg. 3) F. V, kurfurste (1596—1632) blev kurfurste redan vid faderns, kurfurst F. IV:s, död 1610 men övertog först 1614 själv regeringen. F. saknade ej kunskaper och god vilja men väi ihärdighet och viljestyrka och var inga lunda skickad att övertaga den ledning av protestanterna i Tyskland, vartill Pfalz’ ställning och hans eget giftermål med Jakob I:s dotter Elisabet bestämde honom. På det hela taget lydde F. sina rådgivare, men då dessa sinsemellan voro oense och ej bland sig räknade någon mera framstående statsman, saknades — 231 — — 232 —