Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Fredrik (Friedrich) Frans I (storhertig av Mecklenburg-Schwerin) - 2. Fredrik Frans II (storhertig av Mecklenburg-Schwerin) - 3. Fredrik Frans III (storhertig av Mecklenburg-Schwerin) - 4. Fredrik Frans IV (storhertig av Mecklenburg-Schwerin) - 1. Fredrik (Frederik) Henrik (greve av Nassau, prins av Oranien) - 2. Fredrik (prins av Nederländerna) - 1. Fredrik (Friedrich) I (kurfurste av Pfalz) - 2. Fredrik II den vise (pfalzgreve av Pfalz) - 3. Fredrik V (kurfurste av Pfalz)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
Friedrich) Frans I, hertig, sedan 1815
storhertig (1756—1837), efterträdde 1785 sin
farbror och utvidgade sitt land 1803 med staden
Wismar, vilken han erhöll i pant för en till
Gustav IV Adolf av Sverige försträckt
penningsumma. 1808 medl. av Rhenförbundet (se d. o.),
utträdde han därur 1813 först av alla
Tysklands furstar. B.
2) F. F r a n s II, den föregåendes sonsons
son, storhertig (1823—83), son till storhertigen
Paul Ferdinand, storhertig 1842, beviljade
1848—49 en reform av landets författning, som
emellertid 1850 upphävdes på adelns enträgna
yrkande. F. F. deltog på Preussens sida i
krigen 1866 och 1870—71. [B.]
3) F. F r a n s III, den föregåendes son, från
1883 storhertig (1851—97).
4) F. Frans IV, den föregåendes son, siste
storhertig av Mecklenburg-Schwerin (f. 1882),
storhertig 1897, stod till 9I^ 1901 under sin
farbror hertig Johan Albrekts förmynderskap
och avstod 14/n 1918 från tronen. [B.]
Nederländerna. 1) F. (holl. Frederik)
Henrik, greve av Nassau, prins av Oranien,
ståthållare (1584—
1647), var son till
Vilhelm I av
Oranien och Louise
Co-ligny och föddes 6
mån. före faderns
mord. Av modern
erhöll F. H. en god
uppfostran; han
började tidigt under sin
broder Morits deltaga
i kriget mot
spanjorerna och visade
därvid stor tapperhet
och gott militärt omdöme. Vid broderns död
1625 efterträdde F. H. honom som ståthållare i
5 av de nederländska provinserna och ledde
med kraft och klokhet befrielsekriget. Särsk.
blev F. H. berömd genom sina framgångsrika
belägringar. Som statsman överträffade han
brodern. I utrikespolitiken anslöt sig F. H.
nära till Frankrike, i det inre sökte han bilägga
de tvister, som förut söndrat republiken. F. H.
åtnjöt också ett mycket stort anseende, hans
son utsågs redan tidigt till hans efterträdare,
och planer voro å bane att förvandla fristaten
till en ärftlig monarki i F. H:s ätt. De sista
åren sjönk dock hans makt, då hans hälsa
försvagades. Med sin gemål, Amalia av Solms,
hade han sonen Vilhelm (II) och 4 döttrar. P.S.
2) F., prins (1797—1881), 2:e son till
konung Vilhelm I, uppfostrad vid preussiska
hovet. Efter familjefördraget 4/4 1815 skulle han,
så snart hans äldre bror blev konung av
Hol
land, erhålla Luxemburg, men han avstod
1816 från sina anspråk, erhöll titeln prins av
Nederländerna och blev generalkommissarie i
krigsdep. Vid den belgiska revolutionen 1830
försökte han underlägga sig Bryssel. I sitt
äktenskap med prinsessan Luise av Preussen (d.
1870) hade F. dottern Lovisa, g. m. Karl XV
av Sverige. — Litt.: F. de Bas, ”Prins F. der
Nederlanden en zijn tijd” (5 bd, 1884—
1914). [B.]
P f a I z. 1) F. (ty. Friedrich) 1, kurfurste
och pfalzgreve vid Rhen (1425—76), 2:e son
till kurfurst Ludvig III. Vid brodern Ludvigs
död 1449 blev F. förmyndare för hans son
och administratör i Pfalz. Snart övertog F.
regeringen på livstid, adopterade brorsonen
och förband sig att trygga tronföljden åt denne.
F. var en av ledarna för den kurfurstegrupp,
som 1454—57 fordrade riksreformer av kejsar
Fredrik IV. I striderna mellan reformvänner
och kejsartrogna på 1460—70-talen var F. de
förras anförare mot kurfurst Albrekt III av
Brandenburg (se denne). F. dog förklarad i
kejserlig akt. E.Lö.
2) F. II d e n v i s e, pfalzgreve, sedermera
kurfurste (1482—1556). 1535 g. m. Kristian H:s
dotter, Dorotea, sökte F. genomdriva sina
anspråk på den danska kronan efter Fredrik HI:s
död och deltog i grevefejden, ehuru utan
någon framgång. 1544 kurfurste övergav F.
Karl V:s sak, som han tidigare understött, och
närmade sig det schmalkaldiska förbundet (se
d. o.). I den följ, striden mellan kejsaren och
furstarna höll han sig dock neutral. När
Dac-kefejden (se d. o.) utbröt i Sverige 1542, var
F. en av de utländska furstar, som trädde i
förbindelse med Dacke för att i honom få ett
redskap för sina strävanden. H.Bg.
3) F. V, kurfurste (1596—1632) blev
kurfurste redan vid faderns, kurfurst F. IV:s, död
1610 men övertog
först 1614 själv
regeringen. F. saknade
ej kunskaper och
god vilja men väi
ihärdighet och
viljestyrka och var inga
lunda skickad att
övertaga den ledning
av protestanterna i
Tyskland, vartill
Pfalz’ ställning och
hans eget giftermål
med Jakob I:s dotter
Elisabet bestämde honom. På det hela taget
lydde F. sina rådgivare, men då dessa
sinsemellan voro oense och ej bland sig räknade
någon mera framstående statsman, saknades
— 231 —
— 232 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
