Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frisyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRISYR
o. 1910. Efter 1912 var f. nästan alltid ganska
liten med en knut el. rulle i nacken. O. 1923
började man mera allmänt klippa håret kort.
Den korta f. har växlat mellan den rent
manliga Eton crop (som skolgossarna vid Eton
college) el. gargonne-f., shingle (eng,, takspån),
bobbat hår (tvärskuret, page-f.) och halvlånga
lockar (Garbo-f.). Viktig vid f. har sedan några
år den elektriska permanentonduleringen varit.
Manlig f. Hos äldre kulturfolk har nästan
lika stor omsorg lagts på manlig som kvinnlig f.
Egyptierna rakade ofta hela huvudet och
rakade bort skägget men nyttjade peruk och ett rakt,
stelt lösskägg. I det äldsta Grekland buro
männen ofta konstrika f. med bandvirade
hårknutar, välordnade lockar och välfriserat skägg.
Antikens orientaler (assyrier, babylonier,
perser o. s. v.) med sitt naturligt krusiga skägg och
hår lade även stor vikt på vårdad, yvig f. Det
klassiska Greklands manliga f. var för
ynglingar en ibland litet längre, för männen i
naturliga korta lockar klippt f. Helskägg var
regel för män. Romarna klippte sitt hår mycket
kort och kammade det rakt fram på hjässan.
Under äldre tider brukades dock flätor och trol.
håruppsättningar.
Romarna voro gärna
slätrakade, men på
kejsartiden blev
helskägg vanligt, ofta
ganska kort.
Germanerna buro säkert
rätt långt hår.
Brons-åldersfynd av
pincet-ter och rakknivar ge
vid handen, att
skägget utrycktes el.
rakades bort. Under järn
åldern bars som
regel skägg. Under
senantik och bysantinsk
tid bibehöll man det romerska modet med
kortklippt, framkammat hår och mestadels
bortrakat skägg, medan under högmedeltiden man
oftast lät skägget växa, ehuru ej långt, och håret
fick nå, tvärskuret, ned på halsen. 1200-talets
mod var särdeles typiskt med ett par halvlånga
inrullade sidolockar, luggen klipptes kort över
pannan. Under följ, tid fram mot 1500-talets
början var håret ömsevis mycket yvigt krusat
och uppklippt högt i nacken, ömsevis ganska
långt, särsk. i nacken, medan sidohåret skars
kortare. Yvigt och långt helskägg, ibland
tve-kluvet, bars av äldre män. 1500 var håret
ovanligt långt, samtidigt som dräkten var djupt
urringad. Kortare tvärskuret hår och ett
mycket brett kort skägg brukades på
reformationstiden, men då dräkten inemot årh:s mitt blev
Romersk bild av en
german med hårknut.
höghalsad och man snart anlade pipkrage,
klipptes håret alldeles kort. Ett kort, tvekluvet
skägg var mycket modernt, ävenså ett långt
och svallande. Det äldre 1600-talets typiska
skäggmod var pipskägget och de stora
mustascherna, håret var ömsevis kort och långt,
men det senare slog igenom på 1630-talet. Efter
årh:s mitt var långt hår så viktigt, att man i
avsaknad därav anlade peruk (se d. o. och
Allongeperuk). Peruken, som ej allmänt
bortlades förrän mot 1700-talets slut, hade
växlande former, ersattes under 1700-talets senare
hälft ofta av det egna håret, bundet till en
stångpiska el. samlat i en hårpung och vanl.
pudrat. Mustascher buros ofta under 1600-talets
senare del, först rätt långa (Karl X Gustavs typ),
senare smala och korta som ett streck, men
skägg brukades blott av bönder och rätt
allmänt av präster. 1700-talsmodet föreskrev
allmänt ett slätrakat ansikte. Direktoarmodet
bortlade peruken och det hopbundna håret;
detta fick falla yvigt och fritt ned på halsen.
Snart kom -—- efter revolutionen — alldeles
kortklippt hår, utan puder, och efter den tiden har
europeisk smak aldrig återtagit det långa
håret, ehuru man ofta på 1860-talet lät det nå en
bit ned på kragen. Under 1800-talet ha ömsevis
bena och uppstruket hår brukats, än mera
yvigt, än slätt benat, av eleganta herrar t. o. m.
nackbena. 1830-talet brukade ofta skägg, vilket
sedan burits rätt mycket till inemot våra dagar,
då man blott undantagsvis ser det hos yngre.
Polisonger voro typiska för empiremodet och
även sedan tidvis brukade, under 1800-talets
senare del ofta i samband med mustascher.
1880-talet bar vanl. skägg, 1890-talet oftare
endast mustascher. Senare blev släktrakat ansikte
det vanliga.
Hos allmogen ha till mycket sen tid kvarlevat
urgamla föreställningar om kvinnans hår.
Redan hos Paulus framhålles, att kvinnor ej få
bevista gudstjänsten med bart huvud, och detta
har bibehållits inom katolska kyrkan. En
annan trol. urgammal föreställning är, att gift
kvinna ej skall få visa sitt hår. Ungmör fingo
bära bart hår, men efter bröllopet, då de sista
gången buro det, bands hustruduken på deras
huvud, och de fingo sedan aldrig visa sig utan.
En gift kvinnas bara hår kunde t. o. m. bringa
olycka. Man har även uppgifter, också från
Sverige (Skåne), att brudens hår avskars av
brudgummen. Även bland de högre stånden har
föreställningen om att en gift kvinna vore
ärbarare i mössa länge hållit sig; säkerl. är den till
senaste tid brukade lilla frumössan en relikt
därav. l.
Håret ägnas hos naturfolken ofta stor
omsorg. Det anses också mångenstädes vara en
— 399 —
— 400 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
