FRISYR o. 1910. Efter 1912 var f. nästan alltid ganska liten med en knut el. rulle i nacken. O. 1923 började man mera allmänt klippa håret kort. Den korta f. har växlat mellan den rent manliga Eton crop (som skolgossarna vid Eton college) el. gargonne-f., shingle (eng,, takspån), bobbat hår (tvärskuret, page-f.) och halvlånga lockar (Garbo-f.). Viktig vid f. har sedan några år den elektriska permanentonduleringen varit. Manlig f. Hos äldre kulturfolk har nästan lika stor omsorg lagts på manlig som kvinnlig f. Egyptierna rakade ofta hela huvudet och rakade bort skägget men nyttjade peruk och ett rakt, stelt lösskägg. I det äldsta Grekland buro männen ofta konstrika f. med bandvirade hårknutar, välordnade lockar och välfriserat skägg. Antikens orientaler (assyrier, babylonier, perser o. s. v.) med sitt naturligt krusiga skägg och hår lade även stor vikt på vårdad, yvig f. Det klassiska Greklands manliga f. var för ynglingar en ibland litet längre, för männen i naturliga korta lockar klippt f. Helskägg var regel för män. Romarna klippte sitt hår mycket kort och kammade det rakt fram på hjässan. Under äldre tider brukades dock flätor och trol. håruppsättningar. Romarna voro gärna slätrakade, men på kejsartiden blev helskägg vanligt, ofta ganska kort. Germanerna buro säkert rätt långt hår. Brons-åldersfynd av pincet-ter och rakknivar ge vid handen, att skägget utrycktes el. rakades bort. Under järn åldern bars som regel skägg. Under senantik och bysantinsk tid bibehöll man det romerska modet med kortklippt, framkammat hår och mestadels bortrakat skägg, medan under högmedeltiden man oftast lät skägget växa, ehuru ej långt, och håret fick nå, tvärskuret, ned på halsen. 1200-talets mod var särdeles typiskt med ett par halvlånga inrullade sidolockar, luggen klipptes kort över pannan. Under följ, tid fram mot 1500-talets början var håret ömsevis mycket yvigt krusat och uppklippt högt i nacken, ömsevis ganska långt, särsk. i nacken, medan sidohåret skars kortare. Yvigt och långt helskägg, ibland tve-kluvet, bars av äldre män. 1500 var håret ovanligt långt, samtidigt som dräkten var djupt urringad. Kortare tvärskuret hår och ett mycket brett kort skägg brukades på reformationstiden, men då dräkten inemot årh:s mitt blev Romersk bild av en german med hårknut. höghalsad och man snart anlade pipkrage, klipptes håret alldeles kort. Ett kort, tvekluvet skägg var mycket modernt, ävenså ett långt och svallande. Det äldre 1600-talets typiska skäggmod var pipskägget och de stora mustascherna, håret var ömsevis kort och långt, men det senare slog igenom på 1630-talet. Efter årh:s mitt var långt hår så viktigt, att man i avsaknad därav anlade peruk (se d. o. och Allongeperuk). Peruken, som ej allmänt bortlades förrän mot 1700-talets slut, hade växlande former, ersattes under 1700-talets senare hälft ofta av det egna håret, bundet till en stångpiska el. samlat i en hårpung och vanl. pudrat. Mustascher buros ofta under 1600-talets senare del, först rätt långa (Karl X Gustavs typ), senare smala och korta som ett streck, men skägg brukades blott av bönder och rätt allmänt av präster. 1700-talsmodet föreskrev allmänt ett slätrakat ansikte. Direktoarmodet bortlade peruken och det hopbundna håret; detta fick falla yvigt och fritt ned på halsen. Snart kom -—- efter revolutionen — alldeles kortklippt hår, utan puder, och efter den tiden har europeisk smak aldrig återtagit det långa håret, ehuru man ofta på 1860-talet lät det nå en bit ned på kragen. Under 1800-talet ha ömsevis bena och uppstruket hår brukats, än mera yvigt, än slätt benat, av eleganta herrar t. o. m. nackbena. 1830-talet brukade ofta skägg, vilket sedan burits rätt mycket till inemot våra dagar, då man blott undantagsvis ser det hos yngre. Polisonger voro typiska för empiremodet och även sedan tidvis brukade, under 1800-talets senare del ofta i samband med mustascher. 1880-talet bar vanl. skägg, 1890-talet oftare endast mustascher. Senare blev släktrakat ansikte det vanliga. Hos allmogen ha till mycket sen tid kvarlevat urgamla föreställningar om kvinnans hår. Redan hos Paulus framhålles, att kvinnor ej få bevista gudstjänsten med bart huvud, och detta har bibehållits inom katolska kyrkan. En annan trol. urgammal föreställning är, att gift kvinna ej skall få visa sitt hår. Ungmör fingo bära bart hår, men efter bröllopet, då de sista gången buro det, bands hustruduken på deras huvud, och de fingo sedan aldrig visa sig utan. En gift kvinnas bara hår kunde t. o. m. bringa olycka. Man har även uppgifter, också från Sverige (Skåne), att brudens hår avskars av brudgummen. Även bland de högre stånden har föreställningen om att en gift kvinna vore ärbarare i mössa länge hållit sig; säkerl. är den till senaste tid brukade lilla frumössan en relikt därav. l. Håret ägnas hos naturfolken ofta stor omsorg. Det anses också mångenstädes vara en — 399 — — 400 —