FRISYR håret sattes lågt och brett i flätor el. rullar över öron och nacke. Inemot 1400 börjar en de underliga och tillkrånglade f:s tid, till o. 1500. Italienska f. visa dock mera intresse för själva hårets skönhet, ehuru det bindes och flätas i allehanda figurer med band, tunna slöjor, smycken och blommor. Pannan rakades ibland, och håret ströks slätt bakåt däröver, ögonbrynen bortplockades stundom. Blont hår ansågs skönt, och man färgade och blekte håret rätt allmänt. — O. 1500 var en kort tid en slätt benad f. med tjock, lindad fläta hängande i nacken vanlig. I mellersta och n. Europa doldes håret under hela 1400-talet och 1500-talets början under de mest invecklade huvudklädslar el. vreds in och sattes upp tillika med dessa i intimt samband (se Huvudbonad). Dock kunde bart, utslaget hår förekomma hos unga flickor. — In på 1500-talet blev f. enklare. Håret benades i mitten och sattes upp i nacken (Italien) el. högre upp på hjässan, varvid nästan alltid en liten mössa brukades. Senare ströks framhåret upp mera stramt och kammades vid årh:s slut rakt upp över en liten valk. På 30-åriga krigets tid kom en platt, bred kamning på modet. Bakhåret sattes upp täml. lågt, framhåret låg slätt bakåtstruket el., vilket var vanligare, bars halvlångt och yvigt krusat döljande öronen. Små glesa pannlockar hörde till. Hårprydnaderna voro få och enkla, holländskorna buro vanl. en mössa över nacken. Mot årh:s slut brukades blott ett par långa, över skuldran hängande lockar, öronen lades fria, och håret lockades upp över framhuvudet. F. förhöjdes med en fontang (se d. o.). O. 1700 kommo ett par korta, hornlika tinningslockar i bruk, håret låg slätt uppåtkammat över en liten valk. Rokoko-f. var mycket liten och slät med håret högt uppstruket från nacke och sidor. F. pryddes sparsamt med små smycken och miniatyrblommor. O. 1770 började f. stiga i höjden, framhåret kammades rakt upp över höga valkar, bakhåret lades i stora stela bubblor, överst på f. brukades vid fest en rik skrud av omväxlande slag: fjädrar, plymer, blommor o. s. v. Ofta måste massor av löshår el. peruk tillgripas, och f. antog överdrivna former, som flitigt karikerades av tidens tecknare. Hela 1700-talet var håret vit-pudrat. — Den samtidiga engelska f. var rik och yvig och av ett mera ledigt och naturligt slag, med ett brett band om. Denna f. segrade småningom över det franska modet och var den typiska f. vid revolutionen. Direktoaren (se d. o.) brukade ofta ledigt hängande hår, empiren (se d. o.) klippte håret kort (lockar å la Titus el. testar ”å coup de vent”, virvel-vind-f.). Mest nyttjades klassisk grekisk f. 1820-talet stramade åt bakhåret och satte en Ung dam, som friserar sig med tång. På toalettbordet ett fyrfat att värma tänger i, kam, hår-borste och hårprydnader. 1600-talets förra hälft. stel knut högt uppe på hjässan med en stor kam, medan framhåret lades i korta pannlockar, vilka på 1830-talet fördelades till två täta samlingar hårbubblor vid tinningarna. 1840-talet strök pannhåret rakt upp mellan två benor men lät sidohåret hänga i rika lockar över öronen. 1850-talet flyttade hårknuten långt ned i nacken och brukade en alldeles slät, mittbenad f. 1860-talet förstorade nack-knuten till en s. k. chinjong, oftast av löshår. 1870-talet tornade f. högt upp på hjässan och utökade den, där naturliga tillgångar saknades, med nästan armstjocka lösflätor och bakåt hängande långa korkskruvslockar. 1880-talet gick till motsatt ytterlighet och stramade åt håret så mycket som möjligt, vred in nackhåret vertikalt (odette-f. el. ”svinrygg”) och brukade ofta lugg, rak (viktorialugg) el. hårt krusad. Även knut i nacken brukades. 1890-talets f. var en mera naturlig och mjuk form av föregående f. Ibland sattes knuten långt fram på hjässan. Mot 1900 började framhåret göras yvigare, man tuperade håret underifrån, goffre-rade det med särskilda tänger och lade snart en ganska lång och tjock valk under, så att f. var yvig och bred runt om. Knuten, av flätor, länkar el. bubblor, sattes växlande djupt nere i nacken el. högre på hjässan. Medel varade till — 397 — — 398 —