FRODE sjöofficer och upptäcktsresande (o. 1535 —94), företog 1576— 78 tre resor för att finna n. v.-passagen. Under den första upptäcktes Frobisher b a y på Baffins land. Denna vik trodde F. vara det sökta sund, som ledde till Cathay (Kina). F:s resebeskrivningar, ”The three voyages of M. F.”, äro utg. av Hakluyt society, 38 (1867). J.C. Frode, namn på danska sagokonungar. Sago-traditionen hos Saxo och isländningarna känner flera konungar med namnet F., vilka dock kunna reduceras till två el. rent av till en enda mytisk stamfadergestalt. F. representerar den gyllene forntiden, och den lyckliga fredstid, som då rådde, Frodefreden, har blivit ordspråklig. Om F. berättas myten om Grottekvarnen (se d. o.), som malde guld, men som, då F. blev hård och girig, malde olycka och undergång. En sägen hos Saxo låter en F. vinna sin rikedom genom att döda en drake och taga hans skatt. I Beowulf jse d. o.) är F. fader till hadbardernas konung Ingeld, men även där snarare mytisk stamfader än historisk person. — Litt.: A. Olrik, ”Dansk Heltedigt-ning”, 1 (1903); E. Wessén, ”De nordiska folkstammarna i Beowulf” (1927). v.S-iv. Frogn, hd i Akershus fylke, Norge, vid Oslo-fjorden, n. om Dröbak; 86,27 kvkm.; 2,544 inv. (1930). S. Frogner, stadsdel i Oslo (se d. o.). Frohman [fräu'mon], Charles, nordamerikansk teaterledare (1861—1915), skapade och ledde från 1890-talet det teaterbolag, som bar hans namn och som med egna, rörliga sällskap av olika karaktär men av samma höga standard uppehöll en dominerande verksamhet på en rad egna el. förhyrda teatrar i U. S. A. och England. G.K-g. Frohschammer [frä'Jamar], Jakob, tysk filosof (1821—93), urspr. katolsk präst och docent vid univ. i München, kämpade i sina skrifter för den filosofiska lärans frihet från teologi och kyrka, överflyttades senare som prof, till fil. fakulteten. I sina förnämsta arbeten (”Das Christentum und die möderne Naturwissen-schaft”, 1868, ”Die Phantasie als Grundprincip des Weltprocesses”, 1877) vände F. sig å ena sidan mot materialismen, å den andra mot världens ursprung ur det absoluta förnuftet och sökte uppfatta universum som uttryck för Guds skapande fantasi. E.v.A. Froissart [fr^asa'r], Jean, fransk poet och krönikör (1338—o. 1408), f. i Valenciennes, kyrkoherde i Les Estinnes i Hennegau, slutl. domherre i Chimay; sysslade tidigt med poesi i tidens preciösa stil (kvar finns en mängd blandad lyrik samt den omfångsrika versromanen ”Meliador”, den franska litteraturens sista Arturroman) men började redan i 20-års åldern ägna sig åt sitt livsverk, upptecknandet av sin tids minnesvärda tilldragelser. Om hans liv känner man föga, utom vad han själv tillfälligtvis nämner; personligen oberörd av tidens Froissart samlar material till sin krönika. En riddare utpekar för honom historiska platser. Ur ett manuskript av krönikan, fullbordat 1469. stormar, ägnade han sig åt litterärt arbete och åt resor för insamlandet av material till sin krönika, överallt omhuldad av högtställda gynnare, i England såväl som i Frankrike och Flandern. Hans krönika, påbörjad ss. bearbetning och fortsättning av en äldre samtidas, Jean Le Bels, verk, nådde slutl. ett gigantiskt omfång (i fyra ”böcker”, den första föreliggande i tre olika redaktioner) och behandlar franska, engelska, flandriska, spanska o. a. angränsande länders affärer från hundraårskrigets början till Richard II :s av England död 1399. Krig, ”vackra vapendåd”, ridderskapets liv och bedrifter över huvud är vad han främst skänker sitt intresse, och som skildrare av dylika ting är han i sin art ouppnådd; framställningens färgrikedom och språkets naiva behag bi — 411 — — 412 —