Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - From sounds to things - Fronden - Frondera - Frondin, 1. Elias - Frondin, 2. Berge el. Birger - Frondör - Front - Frontal - Frontale - Frontalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRONDEN
(eng.), från ord till handling, ofta
använt citat efter A. Pope.
Fronden [frå’pd-] (fra. fronde, slunga) kallas
efter en av polisen förbjuden parisisk pojklek
det inbördeskrig, som rasade i Frankrike 1648
—53 mellan den av konungamakten stödde
Ma-zarin (se denne) å ena, och parlamenten och
borgerskapet, framförallt i Paris, samt
högadeln å andra sidan. Även för oppositionen
användes namnet f. Hatet mot den italienske
uppkomlingen var för alla gemensamt, men
annars voro f:s motiv och mål mycket olika.
Parlamenten, uppmuntrade av kungamaktens
samtidiga nederlag i England, leddes i viss mån
av konstitutionella idéer, ehuru ännu mer av
klassintressen, borgarna delvis av demokratiska
tänkesätt, delvis av tillgivenhet för parlamenten
och av gammal oppositionslusta, högadeln
behärskades uteslutande av enskilda intressen
och drog sig ej för att söka stöd hos landets
öppna fiender, spanjorerna. Striden började
1648, då de fyra ”suveräna domstolarna” i
Paris, sedan ett försök att kväva oppositionen
genom att häkta dess ledare strandat på
Parisbefolkningens motstånd, avtvungo regeringen
den s. k. oktoberkonstitutionen, varigenom
bl. a. konungens beskattningsmakt
inskränktes. Uppmuntrat av nyheten om Westfaliska
freden och Condés (se denne) löfte om bistånd,
lämnade dock hovet på nyåret 1649 Paris och
upptog kampen med motståndarna, under detta
skede närmast parlamentet i Paris, som
stöddes av borgarna och en del av högadeln.
Redan 1/t 1649 slöts dock fred i Rueil, vilken i
huvudsak bekräftade oktoberkonstitutionen.
Frankrikes mäktigaste man var nu Condé, men
hans övermod medförde ett närmande mellan
Mazarin och f. under ledning av hertiginnan
av Chevreuse och Paul de Gondi, sedermera
kardinal de Retz (se dessa), och 18/i 1650
arresterades Condé, hans bror och svåger. I
inbördeskriget hade Mazarin en tid framgång och
slog bl. a. Turenne vid Rethel, men i jan. 1651
förbundo sig ”den gamla f.” och ”prinsarnas
f.”, varpå Mazarin måste frigiva prinsarna och
lämna Frankrike. Även frånvarande styrde han
dock landet, konungens myndighetsförklaring
och Condés förhandlingar med spanjorerna
stärkte det monarkiska partiet, och Turenne
ställde sig nu på hovets sida. I slutet av 1651
återvände Mazarin, och 2/? 1652 slog Turenne
i Paris’ förstad S:t Antoine Condé, som
räddades blott genom att Paris öppnade sina portar
för honom och Mlle Montpensier (se denna)
riktade Bastiljens kanoner mot segrarna. Även
i Paris var dock stämningen nu för konungen,
ehuru mot Mazarin, och för att främja freden
gick ministern ännu en gång (aug. 1652) i
landsflykt. Condé begav sig nu till spanjorerna,
konungen kunde hålla sitt intåg i Paris, där
han hälsades med jubel, och oppositionens
ledare fängslades el. förvisades. I febr. 1653
återvände Mazarin, och i aug. kuvades de sista
upprorsrörelserna, i Bordeaux. F. var slut efter
att ha tillfogat landet oerhörda lidanden men
även klargjort, att blott konungamakten var
i stånd att trygga dess inre lugn och yttre
storhet. F. är den nödvändiga bakgrunden för
Ludvig XIV:s envälde. P.S.
Fronde’ra (fra. fronder, se Fronden),
opponera mot el. öppna strid med de styrande;
förr även: kritisera. — Fronderi’,
opposition, klander. — F r o n d ö’r, oppositionsman.
Frondi’n. 1) Elias F., historiker (1686—
1761), fil. mag. i Uppsala 1710, räntmästare
1721, prof, i historia 1730, avgick 1747 med
kammarråds titel. I sin undervisning ägnade
F. uppmärksamhet även åt sv. historia, vilken
dittills oftast helt skjutits åt sidan till förmån
för allmän historia, särsk. antikens. E.Blp.
2) B e r g e el. B i r g e r F., den föregåendes
son, historiker och biblioteksman (1718—83),
fil. mag. i Uppsala 1743, docent 1745 i historia
och politik, 1747 v. och 1757 ord. bibliotekarie
vid univ.-bibl. F. utgav 1747 partiskriften ”Om
riksdagsmannarätt”. E.Blp.
Frondö’r, se Frondera.
Front [frårjt el. frånt] (ytterst lat. frons,
panna), framsida. — Krigsv. F. kallas vid
vanlig uppställning trupps främsta och vid strid
dess mot fienden vända sida. Frontlinje
och frontutsträckning är den linje,
som bildas av f.; frontriktningen är
vinkelrät mot f.; ändring av f.-riktningen kallas
frontförändring. Frontanfall
kallas sådant anfall, som ansättes mot fiendens
f.; frontställning är en sådan
försvarsställning, som intages ung. vinkelrätt emot
fiendens anmarschriktning och som avser att tvinga
honom till frontalt anfall. Fronthinder
anläggas framför en ställnings framsida. Inom
befästningskonsten är f., i motsats till flank
(se d. o.), bröstvärn för eldgivning framåt. En
fästnings omkrets indelas i fronter
(försvarsområden), varje f. bestående av två el. flera
fort med mellanliggande terräng. E.O.B.;A.W.G.
Fronta’1 (jfr Front), eg. som har
avseende på pannan el. framsidan.
Fronta’le, den mer el. mindre rikt
utsmyckade framsidan av ett altarbord, vanl. kallad a
n-t e m e n s a 1 e (se d. o.). Överdelen av en
(romansk) altarutsmyckning brukar kallas s
u-perfrontale (se Altare). E.W.
Frontalite’t i konsthistorisk mening är ett
begrepp, som sedan några årtionden stått i
forskningens förgrund, särsk. vad den äldre skulp-
— 415 —
— 416 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
