FRONDEN (eng.), från ord till handling, ofta använt citat efter A. Pope. Fronden [frå'pd-] (fra. fronde, slunga) kallas efter en av polisen förbjuden parisisk pojklek det inbördeskrig, som rasade i Frankrike 1648 —53 mellan den av konungamakten stödde Ma-zarin (se denne) å ena, och parlamenten och borgerskapet, framförallt i Paris, samt högadeln å andra sidan. Även för oppositionen användes namnet f. Hatet mot den italienske uppkomlingen var för alla gemensamt, men annars voro f:s motiv och mål mycket olika. Parlamenten, uppmuntrade av kungamaktens samtidiga nederlag i England, leddes i viss mån av konstitutionella idéer, ehuru ännu mer av klassintressen, borgarna delvis av demokratiska tänkesätt, delvis av tillgivenhet för parlamenten och av gammal oppositionslusta, högadeln behärskades uteslutande av enskilda intressen och drog sig ej för att söka stöd hos landets öppna fiender, spanjorerna. Striden började 1648, då de fyra ”suveräna domstolarna” i Paris, sedan ett försök att kväva oppositionen genom att häkta dess ledare strandat på Parisbefolkningens motstånd, avtvungo regeringen den s. k. oktoberkonstitutionen, varigenom bl. a. konungens beskattningsmakt inskränktes. Uppmuntrat av nyheten om Westfaliska freden och Condés (se denne) löfte om bistånd, lämnade dock hovet på nyåret 1649 Paris och upptog kampen med motståndarna, under detta skede närmast parlamentet i Paris, som stöddes av borgarna och en del av högadeln. Redan 1/t 1649 slöts dock fred i Rueil, vilken i huvudsak bekräftade oktoberkonstitutionen. Frankrikes mäktigaste man var nu Condé, men hans övermod medförde ett närmande mellan Mazarin och f. under ledning av hertiginnan av Chevreuse och Paul de Gondi, sedermera kardinal de Retz (se dessa), och 18/i 1650 arresterades Condé, hans bror och svåger. I inbördeskriget hade Mazarin en tid framgång och slog bl. a. Turenne vid Rethel, men i jan. 1651 förbundo sig ”den gamla f.” och ”prinsarnas f.”, varpå Mazarin måste frigiva prinsarna och lämna Frankrike. Även frånvarande styrde han dock landet, konungens myndighetsförklaring och Condés förhandlingar med spanjorerna stärkte det monarkiska partiet, och Turenne ställde sig nu på hovets sida. I slutet av 1651 återvände Mazarin, och 2/? 1652 slog Turenne i Paris’ förstad S:t Antoine Condé, som räddades blott genom att Paris öppnade sina portar för honom och Mlle Montpensier (se denna) riktade Bastiljens kanoner mot segrarna. Även i Paris var dock stämningen nu för konungen, ehuru mot Mazarin, och för att främja freden gick ministern ännu en gång (aug. 1652) i landsflykt. Condé begav sig nu till spanjorerna, konungen kunde hålla sitt intåg i Paris, där han hälsades med jubel, och oppositionens ledare fängslades el. förvisades. I febr. 1653 återvände Mazarin, och i aug. kuvades de sista upprorsrörelserna, i Bordeaux. F. var slut efter att ha tillfogat landet oerhörda lidanden men även klargjort, att blott konungamakten var i stånd att trygga dess inre lugn och yttre storhet. F. är den nödvändiga bakgrunden för Ludvig XIV:s envälde. P.S. Fronde'ra (fra. fronder, se Fronden), opponera mot el. öppna strid med de styrande; förr även: kritisera. — Fronderi', opposition, klander. — F r o n d ö'r, oppositionsman. Frondi'n. 1) Elias F., historiker (1686— 1761), fil. mag. i Uppsala 1710, räntmästare 1721, prof, i historia 1730, avgick 1747 med kammarråds titel. I sin undervisning ägnade F. uppmärksamhet även åt sv. historia, vilken dittills oftast helt skjutits åt sidan till förmån för allmän historia, särsk. antikens. E.Blp. 2) B e r g e el. B i r g e r F., den föregåendes son, historiker och biblioteksman (1718—83), fil. mag. i Uppsala 1743, docent 1745 i historia och politik, 1747 v. och 1757 ord. bibliotekarie vid univ.-bibl. F. utgav 1747 partiskriften ”Om riksdagsmannarätt”. E.Blp. Frondö'r, se Frondera. Front [frårjt el. frånt] (ytterst lat. frons, panna), framsida. — Krigsv. F. kallas vid vanlig uppställning trupps främsta och vid strid dess mot fienden vända sida. Frontlinje och frontutsträckning är den linje, som bildas av f.; frontriktningen är vinkelrät mot f.; ändring av f.-riktningen kallas frontförändring. Frontanfall kallas sådant anfall, som ansättes mot fiendens f.; frontställning är en sådan försvarsställning, som intages ung. vinkelrätt emot fiendens anmarschriktning och som avser att tvinga honom till frontalt anfall. Fronthinder anläggas framför en ställnings framsida. Inom befästningskonsten är f., i motsats till flank (se d. o.), bröstvärn för eldgivning framåt. En fästnings omkrets indelas i fronter (försvarsområden), varje f. bestående av två el. flera fort med mellanliggande terräng. E.O.B.;A.W.G. Fronta'1 (jfr Front), eg. som har avseende på pannan el. framsidan. Fronta'le, den mer el. mindre rikt utsmyckade framsidan av ett altarbord, vanl. kallad a n-t e m e n s a 1 e (se d. o.). Överdelen av en (romansk) altarutsmyckning brukar kallas s u-perfrontale (se Altare). E.W. Frontalite't i konsthistorisk mening är ett begrepp, som sedan några årtionden stått i forskningens förgrund, särsk. vad den äldre skulp- — 415 — — 416 —