FRONTO Arkaisk staty från Akro-polis med nästan fullständig frontalitet. turen beträffar. F.-lagen formulerades först av Julius Lange (”Billedkunstens Fremstilling af Menneskeskikkelsen i dens ældste Periode”, 1892) och har sedermera modifierats av Lewy m.fl. F. utmärker en fullkomlig jämvikt i den mänskliga gestalten med överensstämmelse el. balans mellan dess h. och v. sida; mittplanet går då genom näsa, hals, ryggrad, navel o.s.v. Böjning el. vridning är utesluten; i fråga om armarnas el. benens ställning behöver dock icke full motsvarighet råda. F. är utmärkande för den hieratiska konsten, såväl i Egypten som i Orienten, och även för den äldre grekiska konsten. Framförallt härskar den inom den ideala friskulpturen. De primitiva folkens bildkonst bestämmes även av f:s lag. Rörelsemotivet, tidigast framträdande i reliefen, har emellertid redan under arkaisk tid börjat upplösa den stränga f. Jfr A. Hahr, ”Rörelsefigurer i antik skulptur” (1915). E.W. Fronta'lplan är det plan, som hos bilaterala (se d. o.) djur går genom kroppens huvudaxel och skiljer dorsalsidan från ventralsidan. Hos människan går f. parallellt med pannan. Vin-kelräta med dessa, men fortfarande med kroppsaxeln parallella plan kallas s a g i 11 a 1-p 1 a n. H.W.;Wk. Frontanfall, se Front. Fronteiiac [-[fråta-na'k],-] {+[fråta- na'k],+} Louis de Buade, greve de F. et Palluau, fransk koloniguvernör (1620 —98), deltog i 30-åri-ga kriget, ledde 1669 en fransk exp. till Kreta och blev 1672 guvernör över Frankrikes nordamerikanska besittningar. Här visade F. synnerligen framstående egen skaper, genomförde åtskilliga reformer samt tryggade i flera krig mot irokeserna den franska besittningen av Canada. Slitningar mellan F. och övriga koloniala myndigheter samt mellan F. och kronan förmådde denna att 1682 återkalla honom, 1689 sändes dock F. åter ss. guvernör till Canada. Med kraft bekämpade han de angrepp, som engelsmän och irokeser riktade mot kolonien; på olika sätt tryggades dess fortbestånd och underlättades dess vidare utveckling. De exp. mot s., som kommo att medföra grundläggandet av Louisiana, hade i F. en gynnare. — Litt.: W. D. Le Sueur, ”Count F.” (1906). B. Frontespi's (fra. frontespice, till lat. frons, panna, och spi'cere, se). 1) Boktr., titelblad på bok, särsk. sådant prytt med gravyrer el. träsnitt; även om gravyrer el. träsnitt, anbragta omedelbart framför det eg. titelbladet, titelgravyr, -plansch. W.N. 2) Byggn., ovan taklisten å en byggnad upp svensk herrgård, Tuna i Kalmar län, med frontespis. stigande mittparti, inrymmande bostadsrum och vanl. upptill avslutat med en fronton (se d. o.). G.W.W. Fronti'nus, Sextus Julius, romersk ingenjör och officer (o. 40—103), blev prætor 70 och var 76—78 ståthållare i Britannien, där han ådagalade stor militär duglighet. F. var flera gånger konsul; han är även känd som teknisk skriftställare. Hans stil är enkel men vårdad. Bevarade skrifter: ”Strategemata” (”Krigslister”) i 3 böcker (uppl. av G. Gundermann, 1888); ”De aquis urbis Romæ” (uppl. av F. Krohn, 1922), en skrift om det romerska vatten-ledningsväsendet, vars chef han var 97. E.L-m. Frontlinje, se Front. Fronto, Marcus Cornelius, romersk retor och jurist (d. trol. före 170 e. Kr.) bördig från Cirta i Afrika, konsul 143, lärare för prinsarna Verus och Marcus Aurelius. Den sistn. sökte F. förgäves förmå att ägna sig åt retoriken. Uppslagsbok. X. _____ 417 ___ 14 — 418 —