FRUCTIDOR för den s. k. Oxfordrörelsen (se A n g 1 o-k ato-1 i c i s m) i dess tidigare skede. Hans efterlämnade självbiografiska skrifter, ”Remains” (1838 —39), väckte uppseende på gr. av den häftiga polemiken mot reformationen. S.N. 2) JamesAnthonyF., den föregåendes bror, historiker (1818—94). Liksom brodern stod F. urspr. den anglokatolska strömningen nära men kom småningom fram till en rationalistisk åskådning, som han framlade i romanen ”Nemesis of faith” (1849), ett arbete, som väckte mycken uppmärksamhet. F. ägnade sig sedan åt historiskt författarskap och journalistik (bl.a. ss. red. av ”Fraser’s magazi-ne”, 1860—74). Hans förnämsta historiska arbeten äro ”History of England from the fall of Wolsey to the defeat of the Spanish Armada” (12 bd, 1856—70) och ”The English in Ireland in the 18th century” (3 bd, 1872—74). F. är framförallt intresserad av det personliga momentet i historien: händelseförloppet ter sig för honom som ett drama; han skriver en utmärkt, klar och livfull stil, men hans arbeten skämmas av inkorrekta detaljuppgifter och vissa ensidigheter i uppfattningen (framförallt hans antiklerikala inställning). F. torde redan tidigt ha påverkats av Carlyles skrifter; sedan han 1849 gjort dennes personliga bekantskap, uppstod småningom en varm vänskap mellan dem. Carlyle lämnade sin litterära kvarlåtenskap i F:s vård men utan att ge klara direktiv, hur därmed skulle förfaras. F. ansåg sig följa Carlyles egen önskan, då han utgav dennes ”Reminiscences” (2 bd, 1881) och ”Letters and Memorials of Jane Welsh Carlyle” (3 bd, 1883). D nna åtgärd, liksom den ohöljda framställningen av Carlyles äktenskap och hemliv i den biografi över Carlyle, som F. samtidigt utgav (4 bd, 1882—84), ådrog honom mycket klander för bristande diskretion och pietet mot vännens minne, liksom även beskyllningar för ovarsamt begagnande av källorna. — Litt.: H. Paul, ”The life of F.” (1905); W. H. Dunn, ”F. and Carlyle” (1930). A.Km. Froöarna, F r o ö y e n e, ett stort antal små, låga och skoglösa öar i Sör-Tröndelag fylke, Norge, n. och n. o. om ön Fröya och skilda från fastlandet genom Frohavet. Inv. leva av fiske. S. Fru (fsv. frua, frugha m. m., lån från fsax. frua, motsvarande ty. Frau och det inhemskt nord. isl. freyja, se Freja, fem. till ett forn-germ. ord för ”herre”, varom se Frej; även ingående i hustru av hus-fru), gift kvinna; under medeltiden i betydelsen ”härskarinna” samt om jungfru Maria, ”Vår fru”, och f. ö. om drottningen, riksföreståndarens gemål samt om hustrur till ”herrar” (riddare o. d.; se H e r r e); senare om hustrur till adelsmän och högre ämbetsmän, på 1700-talet även om köpmanshust-rur m. fl. samt efter hand, minst dock på landsbygden, om hustrur i allm. E.H. Fru Alstad, s:n i Skytts hd, Malmöhus län, n. n. ö. om Trälleborg; 9,60 kvkm., därav 9,ss land; 530 inv. (1931; 56 inv. pr kvkm.); 9,38 kvkm. åker (1927; 99,4 °/o av landarealen), ingen skogsmark. Egendom: Alstadgården. — Pastorat: V. Alstad, F. A., St. Slågarp och Lilla Slågarp, Skytts kontrakt, Lunds stift. — Kyrkan är av tegel från medeltidens slut samt visar utpräglad gotisk stil, långhuset är två-skeppigt, med en åttkantig pelare i mitten; koret, som anses vara äldre, avslutas tresidigt. Båda täckas av stjärnvalv. Ä v. fasaden ett smalt torn. J.C.;E.W. Fructidor [fryktidå'r], 12 :e mån. i den franska revolutionskalendern (se d. o.) av 1793. — Den 18 f. år V (4 sept. 1797) ägde en statskupp rum, som traditionellt benämnes f. Sedan efter skräckväldets fall en ny moderat författning, som lade makten hos en lagstiftande församling, kommit till stånd, fruktade man inom konventet, att folkstämningen skulle kräva en mera ytterligtgående reaktion än den, det själv åsyftade. För att förhindra denna folkstämning att göra sig gällande fastställde konventet, att första gången val till den lagstiftande församlingen ägde rum, skulle minst 2/s av dess medl. utses bland dem, som tillhört konventet; en följd härav blev, att lagstiftande kåren efter valen år IV kom att mycket likna konventet. De nyvalda medl. ansågos dock ofta vara roja-lister. Valen år V, som till en tredjedel ny-rekryterade lagstiftande kåren, ökade ytterligare de rojalistiska och katolska elementens makt så, att de i stort sett behärskade representationen. Utgången av flera val och genomförandet av nya lagar — klubbarna förbjödos, natio nalgardet omorganiserades, undantagslagarna mot de edsvägrande prästerna återkallades — visade, att den lagstiftande kåren ämnade beträda reaktionens väg. Gent emot direktoriet, vars majoritet, Barras, Reubell och La ReveL lière, representerade de gamla makthavarna, sattes en opposition i gång, och makthavarna inom lagstiftande kåren beslöto 17 f. att anklaga de tre nämnda direktorerna för stats-brott. Dessa uteslöto då 18 f. från direktoriets — 433 — — 434 —