FRUKTODLING ske till långt avlägsna trakter, ss. av frukter och frön från tropiska Amerika ända till Bohuslän, Norges och Spetsbergens kuster. Med vatten spridas även ett stort antal landväxter, t. ex. alpväxter, vilkas frön, resp, frukter genom smältvattensbäckar föras ned till låglandet. Såväl vid hydrokor som anemokor spridning sker ofta förflyttningen av frukter och frön genom förmedling av s. k. flottörer (se d. o.). — Den z o o k o r a spridningen, vid vilken transporten sker genom djur (däggdjur, fåglar, fiskar, vissa insekter m. fl.), kan försiggå på olika sätt, och man skiljer därvid mellan epizoisk, endozoisk och sy n-z o i s k spridning. Vid den epizoiska fastna frukter och frön vid förbipasserande djur och transporteras av dessa oavsiktligt längre el. kortare sträckor. Detta kan ske därigenom att de medfölja jord, som häftar vid djurens fotter, el. att de tack vare vidfästningsinrättningar av skilda slag, ss. klibbiga ämnen, hakar, borst m. m., förankras vid hår, fjädrar el. dyl. och tid efter annan falla till marken. Vid den e n-d o z o i s k a spridningen förtäras frukterna av växtätande djur, i sht fåglar, och många frön, vilka äga hårda, förvedade skal, ävensom fruktstenar passera därvid utan att skadas genom tarmkanalen samt utföras med exkrementerna. Bär, sten- och skenfrukter, vilka företrädesvis spridas på detta sätt, äro i regel livligt färgade för att väcka djurens uppmärksamhet, varjämte särsk. lukt- och smakämnen göra dem begärliga. Synzoiskär spridningen, då frön, resp, frukter genom djur avsiktligt avlägsnas från moderväxten och borttransporteras, t. ex. av vissa däggdjur och fåglar, för vinterförråd el. bland material för användning vid bobyggnad. Synzoisk spridning sker även genom husmaskar (se d. o.), daggmaskar och särsk. genom myror. De senare uppsöka med fettrika bihang, s. k. elaiosomer, försedda frön el. frukter, ss. av frylearter, luktviol, kovall, skelört m.» fl., och medföra dem till sina bon el., sedan elaioso-merna under transporten förtärts, bortkasta dem (se Myr växt er). — Även människan bidrager i utomordentlig grad till spridning av växter, genom samfärdsmedlen, handel, sjöfart, åkerbruk o. s. v. (jfr Ballastväxter). Genom denna s. k. antropokora spridning ha talrika växter förts till andra världsdelar och förvildats. — Mången gång utgöras sprid-ningsenheterna icke av isolerade frukter och frön utan av hela komplexer av sådana, s. k. diasporer. Ett dylikt förhållande förekommer särsk. allmänt hos ökenväxter, där denna s. k. synhaptospermi spelar en viktig roll för frönas och frukternas förankring i den lösa ökensanden. O.Gz. Fruktodling. I de nordiska länderna inskränker sig den på kalljord bedrivna f. i eg. mening till kulturen av äpplen, päron, plommon och körsbär, men undantagsvis odlas även persikor, aprikoser och kvitten i de sydligaste delarna av Sverige. Ett fynd av äpplen i en o. 4,000 år gammal pålbyggnad vid Alvastra visar, att nordborna redan under gånggriftstiden till-varatogo och torkade äpplen för att använda dessa som födoämnen samt att man för detta ändamål hade tillgång till ganska stora frukter. Huruvida dessa varit odlade el. hämtade från vildaplar, kan ej avgöras, men att äpplen (möjl. också plommon) höllos i kultur under vikingatiden, är sannolikt. Munkarna införde de övriga fruktslagen, trol. redan under ett tidigt skede av kristen tid. Skadegörelse på fruktträd i trädgårdar och hagar straffades mycket strängt enl. de gamla landskapslagarna, vilket visar, att f. haft en viss betydelse redan under 1100—1200-taIen. Denna växte alltjämt, ej minst under Vasatiden och senare delen av 1600-talet. Ätm. i Svealand ledo f. mycket svår skada under den kalla vintern 1708/09. Ända till mitten av 1800-talet hämmades f:s utveckling av bristen på goda plantskolor inom landet. Det var först efter 1890, som sv. odlare började anlägga större, mera rationella f., och efter denna tid ha odlingsmetoderna kraftigt förbättrats, samtidigt med det att odlingarna utvidgats. Från att under 1800-talet mest ha bedrivits som bikultur i större herrgårdsträdgårdar har f. numera i allt större utsträckning tagits om hand av specialodlare och just härigenom kunnat rationaliseras. I hela landet finnas enl. 1927 års jordbruksräkning 4,2 mill. äppleträd, 1,33 mill. päron-, 1 mill. körsbärs-och 0,9 mill. plommonträd el. sammanlagt inemot 7,5 mill. fruktträd, varav 1,5 mill. växa i Skåne, medan Jämtlands län endast har 672 ocji Norrbottens län 143 träd. I stort sett trivas fruktträden bäst i s. Sveriges kusttrakter (zon I på den sp. 447 återgivna kartan), därnäst på Götalands slättmarker och på Mälaröarna (zon II), medan småländska höglandet, Dalsland, Värmland, Bergslagen, större delen av Västmanland och Uppland, Dalarne och Norrlandskusten (zonerna IV—V) ha ett för f. föga gynnsamt klimat, om också härdigare, mera tidigt mognande fruktsorter här vanl. tåla vintrarna och under goda år bära täml. väl utbildad frukt. Längst norrut gå vissa äpplesorter och sur-körsbär, medan de bättre päron- och plommonsorterna endast inom zon I nå sin bästa utveckling. För att trivas väl böra fruktträden sättas på solig och varm, för starka vindar skyddad plats med genomsläpplig, varken för torr el. — 445 — — 446 —