Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frukt- och fröspridning - Fruktodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRUKTODLING
ske till långt avlägsna trakter, ss. av frukter
och frön från tropiska Amerika ända till
Bohuslän, Norges och Spetsbergens kuster. Med
vatten spridas även ett stort antal landväxter,
t. ex. alpväxter, vilkas frön, resp, frukter
genom smältvattensbäckar föras ned till
låglandet. Såväl vid hydrokor som anemokor
spridning sker ofta förflyttningen av frukter och
frön genom förmedling av s. k. flottörer (se
d. o.). — Den z o o k o r a spridningen, vid
vilken transporten sker genom djur (däggdjur,
fåglar, fiskar, vissa insekter m. fl.), kan
försiggå på olika sätt, och man skiljer därvid
mellan epizoisk, endozoisk och sy
n-z o i s k spridning. Vid den epizoiska
fastna frukter och frön vid förbipasserande djur
och transporteras av dessa oavsiktligt längre el.
kortare sträckor. Detta kan ske därigenom att
de medfölja jord, som häftar vid djurens
fotter, el. att de tack vare vidfästningsinrättningar
av skilda slag, ss. klibbiga ämnen, hakar, borst
m. m., förankras vid hår, fjädrar el. dyl. och
tid efter annan falla till marken. Vid den e
n-d o z o i s k a spridningen förtäras frukterna av
växtätande djur, i sht fåglar, och många frön,
vilka äga hårda, förvedade skal, ävensom
fruktstenar passera därvid utan att skadas genom
tarmkanalen samt utföras med exkrementerna.
Bär, sten- och skenfrukter, vilka företrädesvis
spridas på detta sätt, äro i regel livligt färgade
för att väcka djurens uppmärksamhet, varjämte
särsk. lukt- och smakämnen göra dem
begärliga. Synzoiskär spridningen, då frön, resp,
frukter genom djur avsiktligt avlägsnas från
moderväxten och borttransporteras, t. ex. av
vissa däggdjur och fåglar, för vinterförråd el.
bland material för användning vid bobyggnad.
Synzoisk spridning sker även genom
husmaskar (se d. o.), daggmaskar och särsk. genom
myror. De senare uppsöka med fettrika bihang,
s. k. elaiosomer, försedda frön el. frukter, ss.
av frylearter, luktviol, kovall, skelört m.» fl.,
och medföra dem till sina bon el., sedan
elaioso-merna under transporten förtärts, bortkasta
dem (se Myr växt er). — Även människan
bidrager i utomordentlig grad till spridning av
växter, genom samfärdsmedlen, handel, sjöfart,
åkerbruk o. s. v. (jfr Ballastväxter).
Genom denna s. k. antropokora spridning
ha talrika växter förts till andra världsdelar
och förvildats. — Mången gång utgöras
sprid-ningsenheterna icke av isolerade frukter och
frön utan av hela komplexer av sådana, s. k.
diasporer. Ett dylikt förhållande
förekommer särsk. allmänt hos ökenväxter, där denna
s. k. synhaptospermi spelar en viktig roll
för frönas och frukternas förankring i den lösa
ökensanden. O.Gz.
Fruktodling. I de nordiska länderna
inskränker sig den på kalljord bedrivna f. i eg.
mening till kulturen av äpplen, päron, plommon
och körsbär, men undantagsvis odlas även
persikor, aprikoser och kvitten i de sydligaste
delarna av Sverige. Ett fynd av äpplen i en o.
4,000 år gammal pålbyggnad vid Alvastra visar,
att nordborna redan under gånggriftstiden
till-varatogo och torkade äpplen för att använda
dessa som födoämnen samt att man för detta
ändamål hade tillgång till ganska stora frukter.
Huruvida dessa varit odlade el. hämtade från
vildaplar, kan ej avgöras, men att äpplen (möjl.
också plommon) höllos i kultur under
vikingatiden, är sannolikt. Munkarna införde de
övriga fruktslagen, trol. redan under ett tidigt
skede av kristen tid. Skadegörelse på fruktträd
i trädgårdar och hagar straffades mycket
strängt enl. de gamla landskapslagarna, vilket
visar, att f. haft en viss betydelse redan under
1100—1200-taIen. Denna växte alltjämt, ej
minst under Vasatiden och senare delen av
1600-talet. Ätm. i Svealand ledo f. mycket svår
skada under den kalla vintern 1708/09. Ända
till mitten av 1800-talet hämmades f:s
utveckling av bristen på goda plantskolor inom
landet. Det var först efter 1890, som sv. odlare
började anlägga större, mera rationella f., och
efter denna tid ha odlingsmetoderna kraftigt
förbättrats, samtidigt med det att odlingarna
utvidgats. Från att under 1800-talet mest ha
bedrivits som bikultur i större
herrgårdsträdgårdar har f. numera i allt större utsträckning
tagits om hand av specialodlare och just
härigenom kunnat rationaliseras. I hela landet
finnas enl. 1927 års jordbruksräkning 4,2 mill.
äppleträd, 1,33 mill. päron-, 1 mill.
körsbärs-och 0,9 mill. plommonträd el. sammanlagt
inemot 7,5 mill. fruktträd, varav 1,5 mill. växa i
Skåne, medan Jämtlands län endast har 672
ocji Norrbottens län 143 träd. I stort sett trivas
fruktträden bäst i s. Sveriges kusttrakter (zon I
på den sp. 447 återgivna kartan), därnäst på
Götalands slättmarker och på Mälaröarna (zon II),
medan småländska höglandet, Dalsland,
Värmland, Bergslagen, större delen av Västmanland
och Uppland, Dalarne och Norrlandskusten
(zonerna IV—V) ha ett för f. föga gynnsamt
klimat, om också härdigare, mera tidigt
mognande fruktsorter här vanl. tåla vintrarna och
under goda år bära täml. väl utbildad frukt.
Längst norrut gå vissa äpplesorter och
sur-körsbär, medan de bättre päron- och
plommonsorterna endast inom zon I nå sin bästa
utveckling.
För att trivas väl böra fruktträden sättas
på solig och varm, för starka vindar skyddad
plats med genomsläpplig, varken för torr el.
— 445 —
— 446 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
