FRUKT- OCH FRÖSPRIDNING fructige'na angriper äpple- och päronträd (kärn-f.), M. cine'rea särsk. plommon- och körsbärsträd (sten-f.); båda svamparna föranleda förruttnelse av den ännu på trädet hängande frukten. Vid den vanligaste formen av sjukdomen frambryta ur det läderbruna el. på annat sätt missfärgade förruttnelsestället grå (av M. cinerea), gulaktiga (av M. jructigena), små, vårtlika, ofta ringformigt ordnade bildningar, som innehålla talrika sporer. Hos den andra, mindre vanliga formen, saknas de vårtlika bildningarna, fruktytan blir slät och svart samt småningom broskartad. I det förra fallet avfaller den angripna frukten rätt snart, i det senare sitter den länge kvar och kan t o. m. övervintra. Den skada, denna sjukdom åstadkommer, är betydande, särsk. i vissa trakter och under fuktiga år, varunder den t. o. m. kan uppträda epidemiskt. F. angriper även fruktträdens blommor och unga skott, varvid dessa bortdö och sålunda skadan blir ännu mer fördärvbringande. — För att bekämpa sjukdomen böra om möjligt frukterna hindras från att skadas av insekter och larver genom trädens besprutning med lämplig vätska. Bort-döda grenar och blommor, intorkade el. angripna frukter böra genast avlägsnas från träden, ev. uppsamlas från marken samt brännas el. djupt nedgrävas. A.V-e. Frukt- och fröspridning. För en växtarts fortbestånd och utbredning är det viktigt, att frukter och frön frigöras från moderväxten och föras bort från denna. I vissa fall äga växterna förmåga att slunga bort sina frukter och frön, i andra fall sker dessas spridning passivt genom vissa transportmedel, vilka huvudsaki. äro av tre slag: vind, vatten och djur. Vid den aktiva spridningen betjäna sig växterna mången gång av ballistiska inrättningar, varvid drivkraften lämnas genom t. ex. stammens el. fruktskaftens elasticitet (se B a 11 i s t e r), el. ock uppstå antagonistiska spänningar hos delar av moderväxten, ss. fruktvägg och fröskal, vid vilkas utlösning momentana rörelser inträda, varigenom frön, resp, frukter bortslungas (s. k. explosionsfrukter, frukter av springkorn, harsyra, violer m. fl.). Hos frukterna av man-ceniljträdet, vilka springa sönder med knallen av ett pistolskott, slungas fröna på detta sätt ända till 15 m. bort från moderväxten. Hos en del växter förekomma frukter, försedda med styva hygroskopiska borst, vilka vid växling i fuktighetstillståndet förändra läge och form och därvid åstadkomma en ställförflyttning i bestämd riktning (s. k. hoppande och krypande frukter). Exempel härpå lämna knöl- och ängs-havre samt vissa andra gräs. — För passiv, genom medverkan av vinden skeende sprid ning (anemokor spridning) visa växterna ofta utpräglade anpassningar. Fröna kunna vara utomordentligt små och lätta, så att de föras bort även vid svaga luftströmningar, ss. hos orkidéer, ljung- och viveväxter, talrika epi-fyter i den tropiska regnskogen m. fl. Hos frön, resp, frukter, som äro för tunga för att kunna hålla sig svävande i luften, utbildas i och för vindspridningen särskilda mer el. mindre komplicerade inrättningar, varigenom spec. vikten nedsättes och beröringsytan för vinden ökas, ss. fallskärmar av skilda slag, fjäder- och hårpenslar, hårbildningar, vingar m. m. Även större frön utan flyginrättningar kunna vid starkare vindstötar bortslungas från moderväxten, och i vissa fall sker fruktens öppnande på sådant sätt, att fröna först vid dylika tillfällen utskakas, ss. hos vallmo och blåklockor, vilkas kapsel vid mognaden öppnar sig med hål i spetsen el., då frukten är hängande, vid basen (se Frukt). Stundom lösgöres växten i sin helhet från sitt substrat el. frigöras delar av densamma och drivas med fröna kvarsittande omkring av vinden, varvid dessa efter hand kringspridas. Exempel på dylika mark- el. stäpplöpare äro jerikorosen, gatkrasse, martistel, sodaört m. fl. Hos många växter stå fruktställningarna som s. k. vinterståndare kvar över vintern, rika på frukter och frön, som genom vinterstormarna rivas loss, särsk. då vindens kraft förstärkes genom yrsnö (kionokor spridning). — Vid den hydrokora spridningen ut-göres transportmedlet av vatten, varvid frukter, resp, frön ingå i driften (se d. o.) i bäckar, floder, insjöar och i havet. Detta spridningssätt förekommer särsk. hos vatten- och strandväxter, vilkas frön, resp, frukter äga flytförmåga och äro försedda med skyddsmedel mot vattnets skadliga inverkan, så att de under transporten bibehålla sin grobarhet. Förmågan att flyta härrör i de flesta fall av luftförande håligheter i fröskalet, resp, yttre fruktväggen, ur vilka luften först efter längre tids beröring med vatten förtränges. I andra fall äro frön, resp, frukter tyngre än vattnet, men hålla sig flytande till följd av dettas ytspänning. Frönas, resp, frukternas ytor äro näml, glänsande och ej vätbara el. i vissa fall överdragna med ett tunt skikt olja. Hos näckrosen ruttnar den bärlika frukten och sönderfaller därvid hos den gula i bitar, vilka hålla sig svävande på gr. av de däri inneslutna, vid förruttnelsen bildade gaserna, el., ss. hos den vita näckrosen, frigöras fröna från fruktköttet och flyta bort, emedan de äro omgivna av ett slemmigt, luftförande hölje. Säregna hydrokora spridningsinrätt-ningar förekomma hos mangroveväxterna (se d. o.). Med havsströmmarna kan förflyttning — 443 — — 444 —