FRUKTVED Fruktved benämnas de korta organ, fruktsporrar, fruktspjut m. fl., som bekläda fruktträdens huvudgrenar och ha till uppgift att uppbära ej blott blad utan även blommor och frukter. C.G.D. Fruktvin, se B ä r v i n. Fruktvägg, bot., se Frukt. Fruktämne, den nedre, fröämnet inneslutande delen av pistillen (se d. o.). Frume'ntios, enl. grekiska källor Abessiniens apostel, genom vars verksamhet detta land kristnades kring mitten av 300-talet. F. torde visserligen icke vara den förste, som förkunnat kristendomen i Abessinien, men en organiserad kyrka lär icke ha funnits tidigare. F. skall ha vigts till biskop av Athanasius i Alexandria och till sin död verkat ss. den abbessinska kyrkans överhuvud. S.N. Fru'merie [-mari], från prov. Hainaut, s. Belgien, stammande släkt, av vilken en medl. inkallades av L. De Geer till Sverige 1635 och blev reformert predikant för den vallonska bruksbefolkningen vid Finspång. Släkten fortlever i Sverige på ett par olika grenar. C. 1) M a u r i t z F., medaljgravör (1775—1853), var elev och medhjälpare hos Enhörning och utförde senare en mängd medaljer i mjuk och småningom förvekligad formgivning. Bland F :s arbeten märkas medaljer över Karl XIII:s kröning (1809), jubelfesten 1818, Konstakad:s och Vetenskapsakad:s jubelfester 1839 samt över af Chapman. F. verkade även som porträtt-litograf. G.V. 2) Agnes Augusta Emilia Eleonora (de) F., f. Kjellberg, bildhuggarinna (f. 20/ii 1869). Efter studier i Stockholm och g. 1893 m. den i Paris verksamme svenske läkaren Gustaf (de) F. (f. 1849) var hon en följd av år bosatt där. Bland F:s verk märkas ”Immaculata” (marmor, 1899), byst av August Strindberg, ”De spökrädde” (1904), ”Poesien och musiken” (s. å.; tillhör franska staten), ”Tre skvallerkäringar” (1905), ”Ett gott skratt” (1906), ”Sorg” (1914) samt en mängd eleganta föremål i keramik, silver, tenn o. a. material. F. har haft största framgången med sina karaktärsfulla, humoristiska småbronser. G.V. Fru Märetas bok, seCodexverelianus. Frundsberg [fro'ntsbärk], Georgvon, tysk krigare (1473—1528), är att anse som den egentlige skaparen av det tyska fotfolket vid nyare tidens början, landsknektarna. F. förstod att genom övning och disciplin bland dem skapa en sådan sammanhållning och krigisk anda, att de t. o. m. kunde besegra sina läromästare schweizarna. Från 1499 deltog F. i nästan alla kejsarens krig, från o. 1510 som befälhavare för fotfolket. Segern vid Creazzo G. von Frundsberg. Målning sannolikt av Chr. Amberger. 1513 var F:s verk, vid Bicocca 1522 och Pavia 1525 spelade han en stor roll. 1526 värvade F. för egna medel 12,000 man, med vilka har efter många besvärligheter nära Piacenza förenade sig med Karl av Bourbon för att marschera mot Rom. Vid ett fruktlöst försök att stilla ett myteri bland de obetalda knektarna drabbades F. 1527 av ett slaganfall, som bröt hans kraft men också soldaternas motstånd. Någon fältherre var F. ej, blott en duglig infanterigeneral. P.S. Fruntimmer (från mlty. vrouwentimmer, av vrouwe, fru, förnäm kvinna, och timmer, rum m. m.), förr: frustuga, kvinnogemak samt om de i frustugan boende kvinnorna (jfr även hovfruntimmer i kollektiv betydelse), ävensom (i sing.) om kvinnor i allm., ”kvinnfolk”; sedan: enskild kvinna, förr särsk. om sådan, son. tillhörde de högre samhällsklasserna, dam; för några årtionden sedan brukat även som tilltalsord; f. ö. numera (utom i sammansättningar) vanl. blott vardagligt el. i mer el. mindre föraktlig el. nedsättande betydelse. — Med avseende på betydelseutvecklingen jfr Kamrat. E.H. Fruntimmersföreningens flickskola i Göte — 455 — — 456 —