Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frygien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRYGIEN
detta liten betydelse. Av större vikt är
brytningen av järnmalm och marmor, vilken
pågått sedan urminnes tider; i våra dagar
utvin-nes dessutom kvicksilver och koppar. H.Bm.
Antikens F. Det i historisk tid i F.
förhärskande befolkningselementet har med
säkerhet kommit till F. genom invandring från v.,
varit av indoeuropeisk härstamning och utgjort
en förgrening av det folkelement, som i Europa
företrädes av trakerna (se d. o.); å andra sidan
har från frygerna c:a 600 f. Kr. utgrenat sig
det i de nuv. armenierna ingående
indoeuro-peiska folkelementet. Ang. tidpunkten för den
frygiska invandringen kan ingenting med
säkerhet sägas. C:a 1000 f. Kr. synas frygerna ha
behärskat hela Mindre Asien. Därefter synes
en ständigt fortgående nedgång i deras
maktställning ha ägt rum, tills deras makt i början
av 600-talet f. Kr. förintades av kimmerierna
(se d. o.). Därefter uppgick F. i det
växande lydiska riket och kom med detta 546 under
Persien. F. lydde sedan under Alexander den
store, blev huvudlandet i den av Antigonos (se
denne) upprättade monarkien och kom efter
dennes död i slaget vid Ipsos (301 f. Kr.) under
det seleukidiska väldet. C:a 277 f. Kr. ägde
den märkliga keltiska invandringen rum,
genom vilken den ö. om floden Sangarios
(Sakaria) belägna delen av F. kom i keltisk
besittning och erhöll namnet Galatien (se d. o.).
V. Frygien kom ung. samtidigt under det
per-gameniska riket och med detta 133 f. Kr. under
det romerska världsväldet och sedermera 395
e. Kr. under det bysantiska väldet; namnet F.
försvinner därefter helt i början av medeltiden,
tills det i senare tid upptagits som namn på
nuv. landskapet F. C.F.
Den frygiska religionen utmärktes
av en starkt orgiastisk, vild karaktär,
motsvarande landets av våldsamma motsättningar
präglade natur. I mittpunkten av kulten stod
dyrkan av en stor modergudinna, Kybele,
”gudarnas stora moder” (magna deum mater), som
man tänkte sig bo på de skogiga bergstopparna
och i en av lejon förspänd vagn fara genom
landet. Hennes huvudkultort var staden
Pessi-nus. Här dyrkades hon under symbolen av en
svart smal meteorsten, som sedan kom att
spela stor roll i den romerska kulten. Det
orgiastiska i den frygiska religionen kommer
klart fram i Kybeles kult. Hennes präster,
benämnda galloi, voro eunucker, som, iklädda
kvinnliga dräkter och med löst hängande, med
olja insmort hår, till hennes ära utförde vilda
danser tih ackompanjemang av tamburiner,
flöjter och cymbaler. Genom dessa danser
råkade de i vild extas, under vars höjdpunkt
de sårade sig med knivar; det var då, som de
kastrerade sig själva, varvid de stänkte blodet
på altaret el. också, stående på detta, läto
blodet flyta ned på det. Ursprungi. var detta ett
sätt att offra sin fruktbarhetskraft åt gudinnan
och därmed stärka hennes egen kraft, av vilken
livet i naturen var beroende, men sedan lades
högre föreställningar in i riten, så att denna
blev ett uttryck för längtan att döda den lägre
sinnliga naturen och befria själen från
materiens bojor. — Vid Kybeles sida stod en
manlig gudom, Attis (se d. o.), som betecknades
ss. hennes son el. älskare och representerade
den sig ständigt förnyande vegetationen. Även
Attis dyrkade med samma riter som Kybele. —
Trots sin orgiastiska karaktär kom den
frygiska religionen att spridas långt utanför
landets gränser och bli en synnerligen viktig
beståndsdel i den stora hellenistiska
religions-blandningen i det romerska riket. Redan i F.
har det funnits hemliga mysterier, i vilka man
invigdes efter allehanda prov. Kärnan i dem
var en symbolisk-dramatisk framställning av
den unge vegctationsgudens död och
uppståndelse, vilken senare tillskrevs den stora
moder-gudinnans livgivande inverkan. Dessa
mysterier ägde rum i hemliga rum i templen och
synes ha bestått av två olika grader: den ena
kallades invigningen (my’esis) och utgjordes
av själva upptagningsceremonierna; namnet på
den andra graden känna vi ej, men innehållet
i densamma uttrycktes genom ett verb
emba-téu’ein, som betyder ”inträda” el. ”sätta sin fot
på”, vilket visar, att mysten i denna grad
tänktes inträda i ett nytt liv och därmed komma i
direkt förbindelse med gudomen. — Det var
dessa mysterier, som under den hellenistiska
tiden spredos över hela det romerska väldet.
Början gjordes 204 f. Kr., då Kybeles heliga
sten i Pessinus efter anvisning av det
sibyllin-ska oraklet fördes till Rom och installerades i
gudinnan Victorias helgedom på palatinska
kullen. De nyktra romarna ställde sig först
mycket avvisande mot den orgiastiska frygiska
kulten och sökte isolera den genom att förbjuda
romarna att deltaga i de extatiska upptågen.
Under kejsartiden skedde ett omslag, så att
Kybelekulten fick en nästan officiell karaktär:
översteprästen, archigallus, togs nu bland de
förnämsta romerska släkterna, och festerna
firades här med ännu större glans än i Pessinus.
Den förnämsta festen ägde rum 15/s—27/s och
var koncentrerad kring Attis. Den bestod av
3 delar: den första kallades ”trädets
införande” (arbor inträt) och gick så till, att en pinje
efter 6 dagars sorg och fasta fälldes och bars
av särskilda präster, dendroforerna, till
Kybeles tempel på Palatinen. Denna pinje
föreställde den döde Attis och omvirades med
bin
— 459 —
— 460 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
