FRÖD1NG vastraboplatsen och Alvastra kloster), vilkas resultat han publicerat i ”Alvastrabygden under medeltiden” (1919, gra-dualavh.) samt ett antal uppsatser. Han har jämte prof. A. W. Persson varit ledare av de sv. utgrävningarna i Asine (se d. o.). För de i Alvastra utarbetade undersökningsmetoderna erhöll F. 1930 Retziusmedaljen i silver. P.E.O. 3) Nils Gustaf Otto F., den föregåendes bror, geolog (f. 6/i 1883), 1913 fil. d:r, 1914 docent i geologi vid Uppsala univ. F:s arbeten, som delvis även äro av petrografisk och morfologisk art, behandla mest glacialgeolo-gien och fjällkedjans tektonik inom n. Dalar-ne, Härjedalen, Jämtland och s. Västerbottens län. Han har bl. a. studerat isdelarens vandring och med hjälp av de isdämda sjöarna även isrecessionen och de senkvartära nivåförändringarna (”Studien über die Eisscheide in Zentralskandinavien”, i ”Bulletin of the Geol. inst. of Uppsala” 1925). I fråga om fjällkedjans byggnad betraktar F. de sv. sparag-miterna och seveskiffrarna ej ss. prekambriska (den tidigare uppfattningen), utan de förra ss. mest kambro-siluriska faciesbildningar, de senare ss. metamofoserad silur, och de antagna stora överskjutningstäckena ss. komplex av ett flertal mindre av mer lokal natur (”Über die Geologie der zentralschwedischen Hochgebir-ge”, i ”Bulletin of the Geol. inst. of Uppsala”, 1922). F. medarbetar under sign. G.Fn. i ”Svensk uppslagsbok”. K.A.G. Fröding, släkt stammande från korpralen Johan F. (1759—1835) i Nedre Ulleruds s:n, Värmland. Dennes son, brukspatronen Jan F. (1791—1858), ägare till Alster, Gunnerud m. fl. bruksegendomar i Värmland, var farfar till F. 1. — Förutom denna släkt F. och den nedannämnda Göteborgssläkten F. finnes även en tredje släkt F., den s. k. Västgöta- el. Borg-undasläkten. C. 1) Gustaf F., skald (27s 1860—% 1911). Född på Alsters bruk nära Karlstad, förde F. från barndomen med sig minnen av värmländskt herrgårdsliv. Från föräldrarna, den duglige och framgångsrike bruksägaren Jan F:s svage son och biskop C. A. Agardhs dotter, fick han ett komplicerat själsarv, innebärande både genialitet och sjukdom. Efter mogenhetsexamen i Karlstad kom han hösten 1880 till Uppsala, studerade där efter sitt eget huvud och utan yttre resultat t. o. m. våren 1883, då hans medel voro slut och han omhändertogs av släkten i Värmland, vistades v. t. 1885 åter i Uppsala och uppgav därpå all tanke på examen. F. började s. å. skriva i den radikala ”Karlstadstidn.”, vid vars red. han var knuten 1887—88. Ett mindre arv återgav ho nom friheten, och han sökte 1889—90 vård vid en nervkuranstalt i Görlitz i Schlesien. Vistelsen här blev av stor betydelse för hans utveckling; han läste mycket, särsk. tyska och engelska klassiker, och hans dittills tillfälliga poetiska produktion blev mer målmedveten. Han gjorde en samling översättningar av Burns, Poe, Chamisso och Lenau, som han 1890 sände prof. C. R. Nyblom, och han sammanställde en diktbok, som utkom 1891 med titeln ”Guitarr och dragharmonika” (3 uppl. 1896) och med ens gjorde honom till en av våra mest lästa diktare. Från hösten 1891 tillhörde han åter red. av ”Karlstadstidn.”, tills våren 1894 det första utbrottet av sinnessjukdom inträffade och nödgade honom att söka vård på olika ställen, bl. a. på Suttestads sjukhem vid Lillehammer i Norge. Slutl. intogs han 1898 på Uppsala hospital. Hans produktion var under dessa år sällsamt rik; den omfattade förutom tidn.-art. de fyra diktsaml. ”Nya dikter” (1894, 2 uppl. s. å.), ”Stänk och flikar” (1896, 2 uppl. s. å.), ”Nytt och gammalt” (1897) och ”Gralstänk” (1898), de två saml. av dikter och berättelser på Värmlands-dialekt ”Räggler å paschaser” (1895 och 1897) och de spekulativa småskrifterna ”Grillfänge-rier” (2 h., 1898) och ”Om lifsmonader” (s. å.). ”Stänk och flikar” beslagtogs, emedan vissa dikter befunnos sedlighetssårande, och F. åtalades. Han blev visserligen frikänd, men händelsen inverkade ogynnsamt på hans sinnestillstånd. Efter att 1905 ha utskrivits från hospitalet bodde han i Stockholm, de sista åren på Gröndal på Djurgården. Relativt återställd, började han nu åter dikta. F :s ”Samlade dikter” hade utkommit i 2 bd 1901, och man verkställde en ”Efterskörd” (2 bd, 1910), i vars utgivning han intresserat deltog. En saml. ”Re-convalescentia”, som han icke fick fullbordad, utkom efter hans död (1913). F. blev relativt sent färdig som skald. Han var länge osäker på sig själv och sin kallelse. Den härskande åttiotalismen bidrog att hämma hans utveckling; i sin åskådning stod han den visserligen nära, men den lämnade ej nog utrymme åt den poetiska fantasikonst, som han instinktivt drogs mot. Hans studier i äldre romantisk poesi, delvis med Brändes’ ”Hoved-strömninger” som ledning, frigjorde hans lyriska begåvning, och Heidenstams debut gav honom samtidigt ett ex. att efterfölja. F:s lysande skaldebana omfattar knappt ett årtionde; 1898 vid 38 års ålder har han redan åstadkommit allt det, varpå hans berömmelse vilar. I sitt snabba uppflammande, liksom också i fråga om välljudande vers och visionär prakt, kan denna diktning jämföras med Stagnelius’. — 493 — — 494 —