FRÖDING Gustaf Fröding. Så gott som alla dess motiv och stämningar, de svårmodiga såväl som de humoristiska, funnos i debutboken med dess rika, mångskiftande innehåll, men vad som här trädde i förgrunden var de värmländska bildernas bell-manska realism. Denna senare linje fortsattes i ”Nya dikter”, men här fäste man sig mer vid den poet, som med mäktig fantasi ocb suverän verskonst gav historiens och mytens klädnad åt sitt grubbel, sina stämningar och syner. I denna bok, vars höjdpunkt är ”Bibliska fantasier”, rådde ännu själslig balans, friskhet och humor. Sina högsta uttryck nådde F:s lyrik i ”Stänk och flikar”, vari barndomsminnena blevo till den mest stämnings-mättade poesi och skakande bikter och visioner stodo vid sidan av konstfulla pastischer. Men boken vittnade också om bristande sin-nesjämvikt. I ”Gralstänk” blev det slutl. tydligt, att det sjuka grubblet vunnit makten över poeten. Det fanns hos F. ett filosofiskt behov, betingat av hans sjukdom och därav följande svårighet att finna sig till rätta i tillvaron, och detta drev honom att komma till botten av särsk. de moraliska problemen. Han vände sig till de samtida tänkarna Nietzsche och Tolstoj, sökte dessemellan stöd hos Goethe och tog även intryck av teosofisk och swedenborgsk mystik. F. ville det oerhörda: hans filosofiska strävan gick ut på att i en helhetssyn samla ont och gott, hans konstnärliga på att skapa en symfoni av ”det högsta höga och det lägsta låga”. Ur den gamla Gralsagan hämtade han en poetisk symbol för denna allenhet. Redan i uppsatsen ”Om humor’ (1890), vari F. före debuten framlade sitt konstnärliga program, finns denna monism till sin kärna; medan den här endast har estetisk giltighet, kom den med tiden att för honom få allmän. — Även som tolkare, särsk. av engelsk poesi (Burns, Byron, Shelley m. fl.), och som landsmålsdiktare står F. mycket högt, och han var en utmärkt litterär kritiker och kåsör. Han räknas allmänt som den störste sv. skalden i senare tid på gr. av sin diktnings djupa mänsklighet, sin ödmjuka sanningssträvan och sin på samma gång virtuosa och naturliga versifikation, vilken bildat epok i sv. poesi. F:s ”Samlade skrifter” äro utg. av R. G. Berg (16 bd, 1917—22). Ej medtagna häri äro ”Ku-sinbref från G. F. 1880—1898” (1916). — Litt.: F. Svensson, ”G. F:s diktning” (1916); R. G. Berg, ”G. F.” (2 uppl. 1918), ”F.-studier” (1920); O. Holmberg, ”F:s mystik” (1921); N. von Hof-sten, ”Ärftlighetsproblemet i F:s diktning” (s. å.); M. Hellberg, ”F.-minnen” (1925); J. Landquist, ”G. F.” (2 uppl. 1927); A. Munthe, ”F:s sociala diktning” (1929). A. W-n. Fröding, släkt stammande från grosshandlaren i Göteborg Anders Petersson F. (1753— 1809), som antog namnet efter fädernegården Frölunda i Odensåkers s:n, Västergötland. C. 1) Gustaf Hugo F., militär, historiker (1842—1930), underlöjtnant 1860, militärattaché i Berlin 1885—92, major vid Göta art.-reg. 1886, överstelöjtnant i armén 1892, avsked 1893; fil. hedersd:r i Göteborg 1923. F. utgav bl. a. ”Ingman-Manderfelt” (1901), ”Det forna Göteborg” (1903), ”Berättelser ur Göteborgs historia” (5 bd, 1908—24), m. fl. värdefulla bidrag till Göteborgs historia. C. Frödinge, s:n i Sevede hd, Kalmar län, ö.n.ö. om Vimmerby; 154,48 kvkm., därav 141,12 land; 1,706 inv. (1931; 12 inv. pr kvkm.); 21,59 Kvkm. åker (1927; 15,3% av landarealen), 87,31 kvkm. skogsmark. — Pastorat i Tunaläns och Sevede kontrakt, Linköpings stift. J.C. Frödingsfonden stiftades 1903 genom en insamling för Gustaf Fröding, utgör f. n. 33,100 kr. och förvaltas av Uppsala univ:s studentkår. En del av räntan av F. tilldelas ss. F r ö-dingsstipendium för 5 år med 2 års pro-longeringsmöjlighet en sv. diktare, som utses — 495 — — 496 —