FYND till realskole- el. studentexamen. Jfr Efter-prövning. Fyllnadsstämmor, mus., i flerstämmig sats sådana stämmor, som icke äga självständig melodisk betydelse utan endast tjäna till harmo-nifyllnad el. klangförstärkning. F. kallas även orgelns ”hjälpstämmor”, med uppgift att förstärka grundstämmornas övertoner. Se O r-g e 1. F.S-l. Fyllnadsval, val utanför den ordinarie valtiden för att besätta en genom förtidig avgång ledig plats. Genom vårt proportionella valsätt äro f. onödiga, och besättandet av vakansen sker genom en förnyad sammanräkning av röstsedlarna från föregående val. I vissa fall, t. ex. vid val av landstingsmän, utses suppleanter samtidigt med de ord. representanterna. I länder med majoritetsval skall däremot verkligt nytt val äga rum i valkretsen. F. kan då ha betydelse som en sorts valbarometer mellan de ord. valen. A.ö-n. Fyllning. 1) Den av tunnare trä tillverkade delen av en dörr, panel el. dyl., som infattas av ramstycket. 2) Den arbetsperiod hos en ångmaskin, under vilken friskånga inströmmar i cylindern. Se Ångmaskin. v.S. Fyllo'dier, bot., se Blad, sp. 45. Fyllokla'dier, kladodier, bladlösa dvärggrenar med hastigt avslutad spetstillväxt, vilka assimilera och, liksom normalt bladen, äro rikt klorofyllförande, ss. hos sparris, där f. äro barrlika och knippevis anordnade i vecket av fjällika lågblad, och hos stickmyrten, Xylo-phy'lla, Phyllocla'dus m. fl., där de ha formen av blad och visa samma förgrening och orientering av nerverna som dessa, ävensom hos vissa kaktusväxter, vilka äga f. av växlande gestalt. O.Gz. Fyllom [-å'm], inom jämförande växtmorfo-logi använd term, motsvarande blad i vanlig bemärkelse. A.V-e. Fyllomani', det slag av missbildningar hos växterna, som består i utveckling av blad el. bladdelar från onormala ställen på växten, t. ex. från mellanbladens yta hos en del odlade begonier, från frukterna hos törnros, hag-torn, äpple- och päronträd. Beträffande en del andra monströsa förhållanden rörande blad se Pleiotaxi och Polyfylli. A.V-e. Fyllopo'der, Phyllo' poda, en ordn. kräftdjur, se Bladfotingar. Fyllosa'n, farm., se Bladfärgämnen. Fyllota'xis, inom växtmorfologien läran om bladens inbördes ställningsförhållande på stammen. A.V-e. Fyllo'xera, ett släkte skinnbaggar, se Vi n-1 u s. Fylogene's, se F y 1 o g e n i. Fylogeni' är läran om den utveckling, som en art, ett släkte el. en högre systematisk enhet inom växt- och djurriket under tidernas lopp genomgått (fylogenes). Då man ej direkt kan följa denna utveckling, blir f. en teoretiskt spekulativ vetenskap. Se O n t o g e n i. H.W. Fylogenetiska regeln, biogenetiska regeln (se d. o.). Fyn, Danmarks näst största ö, mellan St. och Lilla Bält; 2,977 kvkm, 307,944 inv. Jämte Langeland, Ærö, Taasinge och en del smärre öar bildar F. Fynska ögruppen, 3,477 kvkm., 347,683 inv. (1930). Den del av F., som ligger n.ö. om linjen Nyborg—Odense—Bogense, är ett svagt böljande slättland, v. om Odense —Bogense kallat Sletten. S.v. därom utbreder sig två backlandskap: Fröbjerg Bakkerne med Fröbjerg Bavnehöj (131 m.) mellan Odense och Assens samt Grönnebanke Höjderne med Grönnebanke (120 m.) innanför linjen Nyborg —Odense—Faaborg—Svendborg. Dessa båda områden förenas genom de Fynske Alper med Trebjerg (128 m.) mellan Helnæs Bugt och Odense Aa-sänkan. Sjöarna äro små; den största, Arreskov Sö, endast 3,70 kvkm. Berggrunden, som sällan går i dagen (Kerte-minde, Rögle Klint, ö. n. ö. om Strib, Æbelö), utgöres av yngre krita och äldre tertiära lager (se geol. kartan vid Danmark). De lösa jordlagren bestå huvudsaki. av bördig moränlera; dock förekomma sand- och grusjordar på flera ställen, särsk. på Fröbjerg Bakkerne och Fynske Alperne. 1929 var 73 °/o av arealen odlad, 8 °/o skogbevuxen. Ett starkt framträdande drag i det fynska landskapet är de levande hägnaderna av hagtorn, slån, vilda rosor, syrener m. m. F. har många slott och herrgårdar samt 8 städer, bland vilka Odense, Nyborg, Faaborg och Svendborg äro de största. Fynska ögruppen uppdelas på Odense och Svendborg amt samt bildar Fyns stift med Odense som stiftstad. W.P-n. Fynd, jur., betecknar dels omhändertagandet av gods, som icke är i någons besittning, dels själva det omhändertagna godset. Nämnda omhändertagande medför åtskilliga rättsverkningar, varierande alltefter de funna föremålens art. I allm. åligger det, utom beträffande nedgraven skatt, bottenfynd el. dyl., finnaren att vidtaga åtgärder för ägarens återbekommande av det förlorade; han skall bekantgöra fyndet: ”låta lysa” det i kyrkan el. på annat jämförligt sätt kungöra det. Underlåtenhet härav medför straff: böter till högst dubbla värdet av det hittade (Strafflagen, kap. 22, § 19). Utgöres f. av d r i f t e f ä, d.v.s husdjur, som kommit ur ägarens besittning, — 569 — — 570 —