FYNDIG stadgar k. f. om Strafflagens införande l6/2 1864: ”låte en gång lysa och njute av ägaren foderlön och all annan kostnad, sedan den nytta räknad är, som han av ty haft. — Kommer ej han inom natt och år, som rätter ägare är, då äge han fä, som hitte.” Beträffande herrelösa lösören i övrigt skiljer rätten mellan vägafynd, gods, som ligger i öppen dag, och nedgraven skatt och bottenfynd, vartill ägare ej finnes, å ena sidan, samt f o r n-saker å den andra. Om vägafynd stadgar nyssnämnda k. f., att därest ägaren infinner sig och styrker sin rätt, återbekommer han godset mot skälig hittelön åt finnaren. Kommer ej ägare inom natt och år, sedan lyst är, tillfalla 2/s av f:s värde Kronan och Vs upphittaren. K. f. 3% 1873 ang. nedgraven skatt, botten-f. el. annat dylikt, vartill ägare ej finnes, stadgar ang. nedgraven skatt och botten-f., som ej utgöra fornsaker, att ena hälften tillfaller jordägaren och den andra finnaren, samt ang. fornsaker, att dessa tillfalla finnaren ensam, dock, beträffande fornsaker av guld, silver el. koppar, med skyldighet att hembjuda dem åt staten till inlösning. Finnaren av dylika fornsaker har enl. k. f. 20/n 1867 ang. forntida minnesmärkens fredande och bevarande, att överlämna dem orörda till landsfiskalen el. direkt till Länsstyrelsen för hembjudan till Vitterhets- historie- och antikvitetsakad. Prövar denna, att fornsakerna böra inlösas, betalar staten för guld och silver fulla metallvärdet med förhöjning av Vs och för koppar vad utöver metallvärdet kan anses motsvara f:s vetenskapliga värde. Vill staten ej lösa, tillfalla dylika fornsaker liksom andra finnaren med äganderätt. Lagutskottet vid riksdagen 1932 hemställer, att de ålderdomliga bestämmelserna om f. delvis måtte ändras, så att finnaren endast skall hos polismyndigheten i orten anmäla f. och sedan erhålla skälig hittelön. — Om sjöfynd (se d.o.) gälla särskilda regler. Jfr Bärgarlön, Fyndighet och Strandvrak. ögd. Fyndig kallar man den del av det i gruvdrift brutna berget, som innehåller mineral i tillräcklig mängd för vidare bearbetning el. anrikning. Motsats är o f y n d i g. — Man kallar också en trakt el. en gruva f., om brytbara malmer el. mineral där påträffas. K.A.G. Fyndighet, även mineralfyndighet el. mineralanledning, benämnes varje bergförekomst, som innehåller malm till någon el. några av de i gruvestadgan 16/s 1884, § 1, uppräknade metallerna: ”guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, järn” etc. Rätt att bearbeta och draga avkastning av f. erhålles ce-nom inmutning (se d.o.). ögd Fyne, Loch [lå/ fäln], fjord på Skottlands v. kust i grevskapet Argyll, Clydefjordens v gren;längd 64 km., största bredd 8 km., största djup 140 m. Fiskrik. H.Bm. Fünfkirchen [fy'nfkirzan], ungersk stad, se P é c s. Fynsk kreatursras, fynsk boskap, se Röd dansk bo s ka p. Fyr. 1) F., ljus anordnat för att tjäna sjöfarten till ledning. Fyrskenet alstras i en f yrapparat, vilken är anbringad på övre delen av ett f y r t o r n (fordom f y r b å k) el., vad beträffar många mindre f., på en ställning. Enär varandra närbelägna f. måste kunna särskiljas av navigatören, givas fyrskenen olika fyrkaraktärer, vilka åstadkommes genom dels olika periodicitet, dels olika färg hos fyrskenen, vitt, rött el. grönt sken. Man skiljer sålunda i huvudsak på blänkfyrar (blinkfyrar) , blixtfyrar och klippfyrar, vilka praktiskt taget samtliga kunna sägas visa längre el. kortare, av förmörkelser åtskilda ljussken, intermittenta fyrar, där ljusskenen, i motsats till vid föregående grupper, äro längre än förmörkelserna, samt fasta fyrar, som visa ständigt sken av oföränderlig styrka. Slutl. förekomma även växelfyrar, vilka visa vitt sken, växlande med sken av annan färg. Ett mycket stort antal f. äro s. k. sektor-fyrar, vilka i Sverige i allm. äro så anordnade, att grundfritt farvatten belyses av sektorer med vitt sken och grunduppfyllt farvatten av sektorer med rött el. grönt sken. Vidare förekomma ofta parvis anordnade f., s.k. e n s-fyrar (seEnslinje), vilka, hållna den ena framför den andra, angiva farledens mittlinje. Man skiljer även på de stora, med bemanning försedda kustfyrarna och de smärre, i regel utan ständig bevakning varande 1 e d f y-r a r n a. — Fyrapparaterna kunna vara av olika slag, exempelvis roterande el. fasta linsapparater av slipat glas el. också spegelapparater. Ljuskällan, som anbringas i apparatens ”brännpunkt”, utgöres av glödnät för fotogen el. gas, veklampor, ofta med flera koncentriska vekar, el. elektriskt ljus. En numera mycket vanlig fyrtyp är a g a f y r e n (se Ace-tylenbelysning) med i stålcylindrar komprimerad agagas ss. lysämne och försedd med G. Daléns sinnrika fyrapparater. Genom uppfinnandet av klippljusapparaten och solventilen har Dalén kunnat åt aga-fyrarna förläna lätt åtskiljbara fyrkaraktärer och samtidigt nedbringa gasförbrukningen. Aga-fyrarna äro så driftsäkra, att de kunna lämnas utan tillsyn under lång tid. Den äldsta kända f. i det nutida Sverige är Falsterbo, som anlades i början av 1200-talet. — 571 — — 572 —