Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fysiologi - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYSIOLOGI
ningsrön från f., liksom studiet av körtlarna
med inre sekretion (se d.o.) givit månget
resultat — förutom insulinets upptäckt — som
kommit mänskligheten tillgodo vid
diagnosticerandet och bekämpandet av sjukdomar.
F:s historia. Den första sammanfattningen
av den västerländska kulturvärldens kunskaper
om livsföreteelserna, vilken kan sägas ha
beröringspunkter med vår nuv. uppfattning om f.
finner man hos Aristoteles. Även om
dennes framställning är starkt färgad av
filosofiska spekulationer, synes han dock ha gjort
systematiska iakttagelser av organen hos döda
djur för att komma fram till en enhetlig
uppfattning om de olika organens funktioner. Det
fysiologiska experimentet synes först under den
alexandrinska skolans epok i början av
300-talet f. Kr. ha kommit till mera vidsträckt
användning vid studiet av livsföreteelserna. Denna
skolas läror känna vi emellertid endast genom
G a 1 e n o s’ (129—200 e. Kr.) skrifter. Denne
lämnade i ”Om organens bruk” en helgjuten
framställning av organens samarbete till en
ändamålsenlig organism. Hans stora
kunskapsrikedom hade icke blott sin grund i
kännedomen om föregångarnas iakttagelser utan
framförallt i av honom själv utförda försök
på levande djur. Han var den förste store
experimentalfysiologen och utförde bl. a.
operativa ingrepp på ryggmärg och hjärna samt
konstaterade uppkomsten av förlamningar av
kroppsdelar nedanför överskärningsstället.
Galenos’ verk blev dock icke så befruktande för
den vetenskapliga forskningen, som man kunde
ha väntat. Hans läror ansågos ofelbara,
och ingen vågade ifrågasätta deras
riktighet. Först under renässansen fortsattes
f.-studiet på experimentell basis. Genom
undersökningar avVesalius, Serveto, C o 1 o
m-b o och C e s a 1 p i n o över blodkretsloppet
visades oriktigheten i Galenos’ uppfattning av
detsamma, men först med William H a
r-veys (1578—1657) upptäckt av stora
kretsloppet bröts auktoritetstron på Galenos
definitivt. Harvey har därför ansetts som den
moderna f:s fader. — Frånsett enstaka mera
filosofiskt lagda forskare, ss. P a r a c e 1 s u s (d.
1541), fördes f.-forskningen under 1600- och
1700-talen raskt framåt av en rad utmärkta
forskare. Nämnas böra B o r e 11 i s (1608—
79) undersökningar över muskelkontraktionen,
Halls (1677—1761) försök över de
hydro-dynamiska krafternas betydelse för blodets
cirkulation, Mayons (1645—79) framställning
av andningens f. och kemi, Spallanzanis
(1729—99) över matsmältning och
fortplantning, Ga Ivan i (1739—98) och Vo It a (1745
—1827) med sina för elektro-f. grundläggande
försök och Haller (1708—77), som i ett
monumentalt verk samlade tidens fysiologiska
vetande. Av revolutionerande betydelse för f. blev
Lavoisiers (1743—94) upptäckt av syret
och hans undersökningar över dettas roll vid
förbränningen och värmebildningen inom
djurorganismen. De framsteg inom f., som sålunda
inletts under 1600—1700-talen, fortsatte under
1800-talet och gynnades av de stora
upptäckterna inom fysiken och kemien. Som fram
stående experimentalfysiolog kan nämnas M
a-gendie (1783—1855), åt vilken det första
fysiologiska speciallaboratoriet upprättades
(Paris). Bland hans lärjungar var Claude
Bernard (1813—78) ett snille, överlägsen sin
läromästare. Dennes arbeten omfatta snart sagt
alla f:s och experimentalmedicinens områden
och ha varit normgivande för forskningen på
dessa områden in i våra dagar. I Tyskland
framträdde J. Müller (1801—58) som den
ledande fysiologen. Bland hans många lärjungar
märkas matematikern, fysikern och fysiologen
L. Helmholtz (1821—94), banbrytare inom
den fysiologiska optiken och akustiken, E. D u
B o i s-R e y m o n d (1818—96), som spec.
studerade nervsystemets förhållande till elektrisk
ström, samt E. W. Brücke (1819—92),
matsmältnings- och sinnesfysiolog. Till denna
generation av forskare hörde vidare bröderna
E. H. Web er (1795—1878) och W. Weber
(1804—91) som från fysikalisk synpunkt
behandlat viktiga sinnesfysiologiska problem,
samt C. Ludwig (1816—95), kanske mest
känd för att kring sig ha samlat en stor skara
elever. Holländaren C. Donders (1818—89)
gjorde anmärkningsvärda undersökningar över
ögats f. Vidare kunna nämnas E. F. W. P f 1
ü-ger (1829—1910), J. vonLiebig (1803—73),
E. Hering (1834—1918), Marey (1830—
1904). Hjärtats f. studerades av W. H. G a
s-kell (1847—1914) och W. Einthoven
(1860—1927), som konstruerade
stränggalvano-metern. Framstående fysiologer voro vidare E.
H. S t a r 1 i n g (1866—1927) och W. M. B a
y-liss (1866—1924), båda kända för
hormonundersökningar, den förre även som
läroboks-förf. Av nu levande fysiologer kunna särsk.
framhållas I. P. P a vlo v (1849—1916), med
forskningar över matsmältningens f., A. V.
Hill (f. 1886), över muskelkontraktionens f.,
och A. Krogh (f. 1874), över blodomloppets,
spec. hårrörskärlens f. — Den moderna f. i
Sverige grundlädes av Frithiof Holmgren
(1831—97), Christian Lovén (1835—94)
och Magnus Blix (1849—1904). Holmgren,
verksam i Uppsala, inrättade det första
fysiologiska laboratoriet i Sverige 1862. Lovén fick sitt
laboratorium i Stockholm 1874. Först 1886 blev
— 599 —
— 600 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
