FYSIOLOGI ningsrön från f., liksom studiet av körtlarna med inre sekretion (se d.o.) givit månget resultat — förutom insulinets upptäckt — som kommit mänskligheten tillgodo vid diagnosticerandet och bekämpandet av sjukdomar. F:s historia. Den första sammanfattningen av den västerländska kulturvärldens kunskaper om livsföreteelserna, vilken kan sägas ha beröringspunkter med vår nuv. uppfattning om f. finner man hos Aristoteles. Även om dennes framställning är starkt färgad av filosofiska spekulationer, synes han dock ha gjort systematiska iakttagelser av organen hos döda djur för att komma fram till en enhetlig uppfattning om de olika organens funktioner. Det fysiologiska experimentet synes först under den alexandrinska skolans epok i början av 300-talet f. Kr. ha kommit till mera vidsträckt användning vid studiet av livsföreteelserna. Denna skolas läror känna vi emellertid endast genom G a 1 e n o s’ (129—200 e. Kr.) skrifter. Denne lämnade i ”Om organens bruk” en helgjuten framställning av organens samarbete till en ändamålsenlig organism. Hans stora kunskapsrikedom hade icke blott sin grund i kännedomen om föregångarnas iakttagelser utan framförallt i av honom själv utförda försök på levande djur. Han var den förste store experimentalfysiologen och utförde bl. a. operativa ingrepp på ryggmärg och hjärna samt konstaterade uppkomsten av förlamningar av kroppsdelar nedanför överskärningsstället. Galenos’ verk blev dock icke så befruktande för den vetenskapliga forskningen, som man kunde ha väntat. Hans läror ansågos ofelbara, och ingen vågade ifrågasätta deras riktighet. Först under renässansen fortsattes f.-studiet på experimentell basis. Genom undersökningar avVesalius, Serveto, C o 1 o m-b o och C e s a 1 p i n o över blodkretsloppet visades oriktigheten i Galenos’ uppfattning av detsamma, men först med William H a r-veys (1578—1657) upptäckt av stora kretsloppet bröts auktoritetstron på Galenos definitivt. Harvey har därför ansetts som den moderna f:s fader. — Frånsett enstaka mera filosofiskt lagda forskare, ss. P a r a c e 1 s u s (d. 1541), fördes f.-forskningen under 1600- och 1700-talen raskt framåt av en rad utmärkta forskare. Nämnas böra B o r e 11 i s (1608— 79) undersökningar över muskelkontraktionen, Halls (1677—1761) försök över de hydro-dynamiska krafternas betydelse för blodets cirkulation, Mayons (1645—79) framställning av andningens f. och kemi, Spallanzanis (1729—99) över matsmältning och fortplantning, Ga Ivan i (1739—98) och Vo It a (1745 —1827) med sina för elektro-f. grundläggande försök och Haller (1708—77), som i ett monumentalt verk samlade tidens fysiologiska vetande. Av revolutionerande betydelse för f. blev Lavoisiers (1743—94) upptäckt av syret och hans undersökningar över dettas roll vid förbränningen och värmebildningen inom djurorganismen. De framsteg inom f., som sålunda inletts under 1600—1700-talen, fortsatte under 1800-talet och gynnades av de stora upptäckterna inom fysiken och kemien. Som fram stående experimentalfysiolog kan nämnas M a-gendie (1783—1855), åt vilken det första fysiologiska speciallaboratoriet upprättades (Paris). Bland hans lärjungar var Claude Bernard (1813—78) ett snille, överlägsen sin läromästare. Dennes arbeten omfatta snart sagt alla f:s och experimentalmedicinens områden och ha varit normgivande för forskningen på dessa områden in i våra dagar. I Tyskland framträdde J. Müller (1801—58) som den ledande fysiologen. Bland hans många lärjungar märkas matematikern, fysikern och fysiologen L. Helmholtz (1821—94), banbrytare inom den fysiologiska optiken och akustiken, E. D u B o i s-R e y m o n d (1818—96), som spec. studerade nervsystemets förhållande till elektrisk ström, samt E. W. Brücke (1819—92), matsmältnings- och sinnesfysiolog. Till denna generation av forskare hörde vidare bröderna E. H. Web er (1795—1878) och W. Weber (1804—91) som från fysikalisk synpunkt behandlat viktiga sinnesfysiologiska problem, samt C. Ludwig (1816—95), kanske mest känd för att kring sig ha samlat en stor skara elever. Holländaren C. Donders (1818—89) gjorde anmärkningsvärda undersökningar över ögats f. Vidare kunna nämnas E. F. W. P f 1 ü-ger (1829—1910), J. vonLiebig (1803—73), E. Hering (1834—1918), Marey (1830— 1904). Hjärtats f. studerades av W. H. G a s-kell (1847—1914) och W. Einthoven (1860—1927), som konstruerade stränggalvano-metern. Framstående fysiologer voro vidare E. H. S t a r 1 i n g (1866—1927) och W. M. B a y-liss (1866—1924), båda kända för hormonundersökningar, den förre även som läroboks-förf. Av nu levande fysiologer kunna särsk. framhållas I. P. P a vlo v (1849—1916), med forskningar över matsmältningens f., A. V. Hill (f. 1886), över muskelkontraktionens f., och A. Krogh (f. 1874), över blodomloppets, spec. hårrörskärlens f. — Den moderna f. i Sverige grundlädes av Frithiof Holmgren (1831—97), Christian Lovén (1835—94) och Magnus Blix (1849—1904). Holmgren, verksam i Uppsala, inrättade det första fysiologiska laboratoriet i Sverige 1862. Lovén fick sitt laboratorium i Stockholm 1874. Först 1886 blev — 599 — — 600 —