FÄRAVEL 1800-talets förra hälft kommit in i ett nytt utvecklingsskede, började olika länders fång-vårdsmän å möten diskutera penitentiära problem och reformer. Den första officiella f. hölls i London 1872 och efterföljdes sedermera av flera dylika. Numera deltaga de flesta civiliserade länder i dessa vart 5:e år återkommande f., som fr. o. m. 1930 även upptagit kriminalis-tiska problem på sitt program. Viktiga reformer ha på detta sätt framförts, diskuterats och utretts; t. ex. villkorlig dom och villkorlig fri-givning, behandling av brottslig ungdom och sinnessjuka fångar, hjälpverksamhet åt frigivna, skyddsåtgärder mot farliga förbrytare, humanisering av fångbehandlingen m.m. E.S-n. Fångvårdsstaten utgöres av samtliga vid rikets fångvårdsanstalter anställda befattningshavare. Dessa äro: direktörer, pastorer, kamrera-re (vid centralfängelset å Långholmen), assistenter, predikanter, läkare, föreståndare (vid kro-nohäkten), uppsyningsmän, överkonstaplar, yr-kesmästare, vaktkonstaplar och vaktfruar samt vid vissa straffängelser kokerskor. Gällande arbetsordning för f. är fastställd % 1923. E.S-n. Fångvårdsstyrelsen, som är central myndighet för fångvården i riket, har till uppgift att leda och ha inseende över fångbehandling, ordning och hushållning vid fångvårdsanstalterna samt att i viss mån leda och främja arbetet med förundersökning för villkorlig dom samt tillsyn över villkorligt dömda och villkorligt frigivna liksom ock verksamheten för fångars stödjande efter frigivningen. F. utgöres av 1 överdirektör och 2 byråchefer, som förestå var sin byrå, näml, kanslibyrån, till vilken höra kansli-och sociala avd. och straffregistret, samt k a-m e r a Ib y r ån, till vilken höra kameralavd. med revisionen och arbetskontoret. Vid behandling av vissa frågor förstärkes F. av 2 fångvårdsfullmäktige, av vilka den ene skall representera den sociala och den andre den stats-finansiella sakkunskapen. E.S-n. Fångvårdssällskap, hjälpföreningar till stöd för frigivna fångar. Numera gå dessa föreningar vanl. under namn av skyddsvärn el. skyddsföreningar (se d. o.). — Svenska fångvårdssällskap t, bildat 1907, är en sammanslutning av dels sv. fångvårdsmän, vilka sammanträffa till regelbundet återkommande överläggningar om fångbehandlings-och straffverkställighetsspörsmål samt andra fackfrågor, dels sådana personer utom fångvården, vilka på gr. av sin verksamhet el. sitt intresse för straffrättsliga el. sociala frågor vilja stödja sällskapet i dess strävan att bekämpa brottsligheten och medverka till ändamålsenliga åtgärder för att förebygga densamma. Sv. f. har tagit initiativ till anordnandet av utbildningskurser för fångvårdstjänstemän, utverkat anslag för studieresor inom de nordiska länderna samt även i övrigt främjat samarbetet mellan dessa länders fångvårdsmän. E.S-n. Fånö (Fånöö), gods i Löts s:n, Uppsala län, vid Ekolsundsviken, utgör med underlydande nära 22 mtl, areal 1,500 har, varav 545 åker; Ur S.T.F.-s bildarkiv. Fånö. taxeringsvärde 678,400 kr. Slottet är av sten i 2 vån., uppfört 1876. F. innehades till början av 1300-talet av Fånöätten, därefter av ätten Trolle och från 1580-talet Oxenstierna; Axel Oxenstierna var född på F. Från 1839 har F. tillhört ätten Tamm; nuv. innehavare är fru Anna Tamm-Liedberg. Th.P. Fånöätten, se Blå. Får, se Fårsläktet och Fårraser. Fåravel bedrevs i Sverige redan under förhistorisk tid. Fastän tyngdpunkten inom lanthushållningen under medeltiden låg på hus-djursskötselns område, var f:s ställning ganska blygsam i större delen av landet. Det viktigaste avelsområdet var Gotland, redan då berömt för sina får, som tack vare betesgång året om producerade ett smakligt kött. Först i nyare tid fick f. större betydelse. Under frihetstiden blev den föremål för stort intresse från statens sida. På J. Alströmers initiativ lade man särsk. an på aveln med finulliga får. Merinotypen var mest på modet. Intresset för inhemsk produktion av fin ull svalnade emel lertid under förra hälften av 1880-talet, enär man icke kunde konkurrera på ullmarknaden med Australien, Sydamerika och Kaplandet Det lades i stället vikt vid köttproduktionen, och merinofåren ersattes med engelska köttraser. Cheviot, Shropshire och Oxforddown blevo dominerande. De båda sistn. raserna fordra bördig, kalkhaltig jord, medan Cheviot — 625 — — 626 —