Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fåravelsföreningen, Svenska - Fårhund - Fårhus - Fårhuvud - Fårkoppor - Fårlus - Fårpremiering - Fårraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRRASER
het och utbildning av fårherder. I anslutning
till f. verka s.k. rasklubbar, näml. Klubben för
sv. fårrasen samt Cheviot-, Shropshire- och
Ox-forddown-klubbarna. F:s styrelse har sitt säte i
Stockholm. H.Fqt.
Fårhund, se Hundraser.
Fårhus, benämning på bostad för en
samling får. F. bör ha ett högt, torrt och soligt läge
i närheten av betesmarkerna. Innertaket, som
uppbär höskullen, skall ligga minst 2,5 m.
högre än golvytan. Dennas storlek bestämmes av
fårantalet. Man anser, att ett fullvuxet får
behöver ett utrymme av 1,75—2 kvm. Golvet kan
göras av stampad lera med cementinlägg under
sy Ilarna och längs ytterväggarnas insidor.
Ytterväggarna göras helst av trä och så pass
tjocka, att de förhindra fukt. Fönstrens
storlek och placering anpassas, så att riklig
insläpp-ning av solljuset kan ske. Portarna skola vara
breda, så att fåren icke skada varandra, då de
i flock rusa in i el. ut ur huset. För att vid
vackert väder ge djuren ljus och frisk luft
öppnas dörrarna helt och hållet. Utgången
hålles då stängd genom spjälgrindar. Dylika
användas även för att indela huset i fållor, så att
varje kategori inom hjorden kan erhålla sin
avskilda plats. Gumsarna böra ha var sin kätte,
och tackorna uppdelas i flera avd., av vilka
exempelvis en bör omfatta tackor med
tvillingar, en annan tackor med svaga lamm o. s. v.
Till fårhusets inredning hör också
foderhäckarna, som bruka vara ant. långsträckta el. runda.
I välskötta schäferier kompletteras inredningen
vanl. med ett skåp för medicin,
numreringstång, kastreringstång, ullsax m. m. H.Fqt.
Fårhuvud benämnes den huvudform hos
hästen, vid vilken pannan har en mer el. mindre
konvex yta. Sådan pannform förekommer ofta
i samband med utåtbuktad näsrygg, varigenom
hela profilen blir konvex. Huvudet kallas då
ramskopf och verkar vanl. grovt och tungt.
Huvudformen är icke sällsynt hos en del
kallblodiga hästar samt hos avkomlingar av den
gamla spanska hästen. V.M-r.
Fårkoppor (vari’olæ ovi’næ) är en ytterst
smittosam, men dessbättre relativt sällsynt
fårsjukdom. I Sverige uppträdde sjukdomen
senast i Skåne 1871. Smittämnets natur är ännu
outforskad. Sjukdomens förlopp är följ. Efter
en inkubationstid av 4—7 dagar förete angripna
djur ett stört allmänbefinnande med hög feber
samt ökad andnings- och pulsfrekvens, vartill
kommer någon flytning från ögon och
näsborrar. Snart följa på hårlösa el. mindre behårade
kroppspartier, ss. ögonlock, ljumskar, juver,
undersidan av svansen o. s. v., en mängd blåsor
av ärtstorlek, innehållande till en början en klar
el. svagt rödgul vätska. Efter några dagar bil
das kring dessa en rödaktig ring, innehållet i
blåsorna blir grumligt, t. o. m. varigt, varefter
de övergå till varblåsor (pustler).
Hudutdunst-ningen blir särsk. illaluktande, diarré och hosta
tillstöta ofta, och det slemmiga flödet från ögon
och näsa ökar. Går sjukdomen till hälsa, torka
dessa pustler in, efterlämnande skorpor, som
i sin ordning efter bortfallandet kvarlämna ärr.
Allmänna hälsotillståndet bättras småningom,
och full hälsa inträder efter 3—4 veckor.
Döds-procenten är växlande, beroende på årstid,
allmänna hygieniska förhållanden m. m., men kan
nå upp till 50. Vid dödlig utgång
sammansmälta kopporna till större vargörande hudsår
med åtföljande hudbrand och blödningar.
Döden följer på gr. av varförgiftning,
lunginflammation el. allmän utmattning. Behandlingen av
sjukdomen är rent symtomatisk; f. ö.
anbefallas mot densamma i gällande författningar
legala åtgärder. V.M-r.
Fårlus, Melo’phagus ovi’nus, en ung. 5 mm.
lång, spindelliknande fluga av gruppen
lusflugor (se d. o.). F. är brun, har ett brett huvud
med mycket små ögon och antenner insänkta i
gropar. Bakkroppen är baktill bred och
hjärt-likt inbuktad. Vingarna äro förkrympta till
små knoppliknande rester. Djuren leva, ofta i
stor mängd, djupt inkrupna i fårens ull, oftast
på huvudet, och äro blodsugande. Honan föder
ett fåtal larver, som omedelbart förvandlas till
puppor. De senare övervintra utomhus. E.W-n.
Fårpremie’ring anordnas årl. av vissa
hushållningssällskap med understöd av statsmedel.
I samband med premieringen verkslälles
stam-boksföring. Reglerna härför och typbeskrivning
på resp, raser finnas i Lantbruksstyrelsens
cirkulär L 106 och L 107 av 3/s 1931. H.Fqt.
Fårraser. Hårbeklädnadens beskaffenhet
läg-ges numera till grund för gruppering av de
tama f., vilka äro mycket talrika. Fårets hår
består av täckhår (fällhår) och botlenhår
(dunhår) . Sistn. hårslag saknar vanl. märgsubstans
och är finare, mjukare och böjligare än
täckhåret. Med ull förstås en hårbeklädnad, vari
dunhåren äro minst lika talrika som
täckhåren och som efter klippningen bildar en
sammanhängande fäll. F. indelas i hårfår, bland
ullsfår, glansulliga får och renulliga får. —
Hårfåren ha regelbunden hårömsning höst
och vår. Täckhåren, som äro korta, grova och
glatta, dölja nästan helt och hållet de små, fina,
krusiga bottenhåren. Till hårfåren hänföras
Kamerunfåret, Nigerfåret, Senegalfåret,
Guinea-fåret, kortörade fåret i Abessinien och
perserfåret. Hos blandullsfåren kan man se
tydlig skillnad mellan dunhår och fällhår, men
dunhåren äro lika långa som fällhåren och bil
da jämte dessa en ullpäls. Periodisk håröms-
— 629 —
— 630 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
