FÄRRASER het och utbildning av fårherder. I anslutning till f. verka s.k. rasklubbar, näml. Klubben för sv. fårrasen samt Cheviot-, Shropshire- och Ox-forddown-klubbarna. F:s styrelse har sitt säte i Stockholm. H.Fqt. Fårhund, se Hundraser. Fårhus, benämning på bostad för en samling får. F. bör ha ett högt, torrt och soligt läge i närheten av betesmarkerna. Innertaket, som uppbär höskullen, skall ligga minst 2,5 m. högre än golvytan. Dennas storlek bestämmes av fårantalet. Man anser, att ett fullvuxet får behöver ett utrymme av 1,75—2 kvm. Golvet kan göras av stampad lera med cementinlägg under sy Ilarna och längs ytterväggarnas insidor. Ytterväggarna göras helst av trä och så pass tjocka, att de förhindra fukt. Fönstrens storlek och placering anpassas, så att riklig insläpp-ning av solljuset kan ske. Portarna skola vara breda, så att fåren icke skada varandra, då de i flock rusa in i el. ut ur huset. För att vid vackert väder ge djuren ljus och frisk luft öppnas dörrarna helt och hållet. Utgången hålles då stängd genom spjälgrindar. Dylika användas även för att indela huset i fållor, så att varje kategori inom hjorden kan erhålla sin avskilda plats. Gumsarna böra ha var sin kätte, och tackorna uppdelas i flera avd., av vilka exempelvis en bör omfatta tackor med tvillingar, en annan tackor med svaga lamm o. s. v. Till fårhusets inredning hör också foderhäckarna, som bruka vara ant. långsträckta el. runda. I välskötta schäferier kompletteras inredningen vanl. med ett skåp för medicin, numreringstång, kastreringstång, ullsax m. m. H.Fqt. Fårhuvud benämnes den huvudform hos hästen, vid vilken pannan har en mer el. mindre konvex yta. Sådan pannform förekommer ofta i samband med utåtbuktad näsrygg, varigenom hela profilen blir konvex. Huvudet kallas då ramskopf och verkar vanl. grovt och tungt. Huvudformen är icke sällsynt hos en del kallblodiga hästar samt hos avkomlingar av den gamla spanska hästen. V.M-r. Fårkoppor (vari'olæ ovi'næ) är en ytterst smittosam, men dessbättre relativt sällsynt fårsjukdom. I Sverige uppträdde sjukdomen senast i Skåne 1871. Smittämnets natur är ännu outforskad. Sjukdomens förlopp är följ. Efter en inkubationstid av 4—7 dagar förete angripna djur ett stört allmänbefinnande med hög feber samt ökad andnings- och pulsfrekvens, vartill kommer någon flytning från ögon och näsborrar. Snart följa på hårlösa el. mindre behårade kroppspartier, ss. ögonlock, ljumskar, juver, undersidan av svansen o. s. v., en mängd blåsor av ärtstorlek, innehållande till en början en klar el. svagt rödgul vätska. Efter några dagar bil das kring dessa en rödaktig ring, innehållet i blåsorna blir grumligt, t. o. m. varigt, varefter de övergå till varblåsor (pustler). Hudutdunst-ningen blir särsk. illaluktande, diarré och hosta tillstöta ofta, och det slemmiga flödet från ögon och näsa ökar. Går sjukdomen till hälsa, torka dessa pustler in, efterlämnande skorpor, som i sin ordning efter bortfallandet kvarlämna ärr. Allmänna hälsotillståndet bättras småningom, och full hälsa inträder efter 3—4 veckor. Döds-procenten är växlande, beroende på årstid, allmänna hygieniska förhållanden m. m., men kan nå upp till 50. Vid dödlig utgång sammansmälta kopporna till större vargörande hudsår med åtföljande hudbrand och blödningar. Döden följer på gr. av varförgiftning, lunginflammation el. allmän utmattning. Behandlingen av sjukdomen är rent symtomatisk; f. ö. anbefallas mot densamma i gällande författningar legala åtgärder. V.M-r. Fårlus, Melo'phagus ovi'nus, en ung. 5 mm. lång, spindelliknande fluga av gruppen lusflugor (se d. o.). F. är brun, har ett brett huvud med mycket små ögon och antenner insänkta i gropar. Bakkroppen är baktill bred och hjärt-likt inbuktad. Vingarna äro förkrympta till små knoppliknande rester. Djuren leva, ofta i stor mängd, djupt inkrupna i fårens ull, oftast på huvudet, och äro blodsugande. Honan föder ett fåtal larver, som omedelbart förvandlas till puppor. De senare övervintra utomhus. E.W-n. Fårpremie'ring anordnas årl. av vissa hushållningssällskap med understöd av statsmedel. I samband med premieringen verkslälles stam-boksföring. Reglerna härför och typbeskrivning på resp, raser finnas i Lantbruksstyrelsens cirkulär L 106 och L 107 av 3/s 1931. H.Fqt. Fårraser. Hårbeklädnadens beskaffenhet läg-ges numera till grund för gruppering av de tama f., vilka äro mycket talrika. Fårets hår består av täckhår (fällhår) och botlenhår (dunhår) . Sistn. hårslag saknar vanl. märgsubstans och är finare, mjukare och böjligare än täckhåret. Med ull förstås en hårbeklädnad, vari dunhåren äro minst lika talrika som täckhåren och som efter klippningen bildar en sammanhängande fäll. F. indelas i hårfår, bland ullsfår, glansulliga får och renulliga får. — Hårfåren ha regelbunden hårömsning höst och vår. Täckhåren, som äro korta, grova och glatta, dölja nästan helt och hållet de små, fina, krusiga bottenhåren. Till hårfåren hänföras Kamerunfåret, Nigerfåret, Senegalfåret, Guinea-fåret, kortörade fåret i Abessinien och perserfåret. Hos blandullsfåren kan man se tydlig skillnad mellan dunhår och fällhår, men dunhåren äro lika långa som fällhåren och bil da jämte dessa en ullpäls. Periodisk håröms- — 629 — — 630 —