Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fårösund - Fåt - Fåtölj - Fåvitska jungfrur - Fä - Fäbod (säter)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄT
kasernetablissement, och samtidigt erhöllo
befästningarna namnet F. kustposition,
vilken benämning 1915 ändrades till F.
fästning. 1919 nedlades befästningarna.
Kasern-etablissementet disponeras enl. 1925 års
för-svarsordning av flygvapnet. A.W.G.
Fåt, se F a u t e.
Fåtö’lj (från fra. fauteuil, av ffra. faldestuel,
eg. germ. ”fållstol”, sammanfällbar stol, jfr sv.
fållbänk), bekväm länstol; även som
beteckning för medlemskap i akad. (jfr användandet
av Taburett).
Fåvitska jungfrur kallas enl. liknelsen om de
10 jungfrurna i Matt. 25: 1 ff. de 5 jungfrur,
vilka ej i likhet med de andra 5 ”visa”
jungfrurna försett sig med olja i sjna lampor, då
de gingo ut för att möta brudgummen.
Liknelsen bygger trol. på följ, judiska bröllopssed:
bröllop firades samtidigt både i brudgummens
och brudens hem, vid midnattstid gick
brudgummen och hans följe över till brudens hem
och möttes därutanför av en skara av brudens
väninnor. Den vill inskärpa nödvändigheten
av att vara vaksam och beredd inför den
stundande domen. Samma syfte återfinnes i dess
sakliga parallell i Luk. 12:35 ff., som i sin
klarare form måhända återger liknelsens urspr.
kärna. — Motivet f. j. förekommer ej sällan i
konsten — särsk. under medeltiden i skulptur
vid de stora katedralernas portaler — och även
i litteraturen, där de dock ofta ss. i Levertins
dikt ”De visa och fåvitska jungfrurna” (i ”Nya
dikter”) framställas under en helt annan
synpunkt ss. representanter för ögonblickets
spontana omedelbarhet i motsats till de 5 visa
jungfrurnas beräknande klokskap. S.N.
Fä, i äldre sv. rättsspråk husdjur, särsk.
nötkreatur, men även (lös) egendom i allm. Så t. ex.
i ordspråket: ”Den ej haver f., böte med kropp”
samt ”liggande f.”, d. v. s. skatt, dyrbarhet,
motsats till ”gångande f.” = boskap. E.K.
Fäbod (sä t er), byggnad, i vilken man
periodvis uppehåller sig i och för skötsel och
övervakande av boskap på närliggande
betesmark. F. användas huvudsaki. i extensiv
boskapsskötsel, då denna är huvudnäring och då
varje hushåll därför måste hålla sig med så
många kreatur, att man ej kan finna bete åt
dem en längre tid i samma trakt utan måste
flytta med dem mellan olika betesmarker. Vid
var och en måste man då uppföra bostad åt
personalen. Särsk. nödvändigt blev f.-väsendet
i sådana trakter, där den odlingsbara jorden
är begränsad till smärre fläckar i dalgångarna.
Hit bli de ständigt bebodda gårdarna el.
huvudbygden förlagda. Då många hushåll alltså bo
på varje plats och blott ringa areal åkerjord
kommer på varje, måste varje hushåll hålla sig
med så många flera kreatur. Antalet sådana vid
varje by blir därför lätt så stort, att bete ej
finnes för dem i den omgivande skogen under
längre tid. Man måste snart taga i anspråk så
avlägsna betesmarker, att man ej hinner få hem
djuren på kvällen. Då uppföres en f., där
personalen uppehåller sig och till vilken
kreaturen drivas för natten. Stora byar omges
stundom av flera bälten av f.; de s. k. h a 1 v f ä b
o-d a r n a, vilka ligga så nära huvudbygden, att
personalen kan vistas i denna om dagarna. Om
kvällen går man till f. för att mjölka, där
tillbringa natten och följ, morgon, efter
mjölkning-en, återvända till byn. Mjölken transporteras
vanl. till denna och förädlas där. Bortom
halv-f. ligga helfäbodarna, där personalen
vistas dygnet om och där smör och ost
produceras. Då skogsmarken är vidsträckt, finnas
vanl. flera slag av dylika. De närmaste el.
hemfäbodarna (till vilka även halv-f.
räknas) begagnas först på våren och sist på hösten.
De kallas därför flerstädes vår- och
höstbodar. Bortom dessa, ända till 60—70 km.
från byn, ligga lång- el. s o m m a r f ä b
o-d a r n a, vanl. bebodda mellan midsommar och
3:e veckan i aug. Mellan dessa 2 slag finnes
sällsynt ett 3:e, s. k. m e 11 a n f ä b o d a r.
Halv-f. äga vanl. blott stuga och fähus. Hel-f.
bestå dessutom av kokhus (vanl.), härbren,
smör- och ostbod och ett ofta stort antal lador.
Vid hel-f. tillvaratages den gödsel, som under
sommaren hopats vid fähusen, och utbredes på
den mark, som omger byggnaderna och genom
stängsel är skild från skogen. Så erhålles f
ä-b o d v a Ilen, vilken urspr. användes till
hö-täkt men vid hem-f. numera stundom tagits
upp till åker.
I det gamla bysamhället bedrevs
boskapsskötseln under sommaren som hela byns
angelägenhet. F. liksom betesmarken tillhörde
därför byalaget el. en sammanslutning av åbor
inom detta, fäbodlaget. Dessa äldsta f.
be-stodo av 1 el. högst 2 stugor av eldhustyp med
tillhörande, ofta tahika, ekonomibyggnader och
beboddes av den av f.-laget anställda och
avlönade personen. Dessa s. k.
gemensam-h et sfäbodar övergingo sedan till b y
fä-fa o d a r, genom att vallen skiftades mellan
åborna och ett antal av dem byggde egna
stugor. Hem-f. blevo tidigt by-f., medan lång-f.
stått kvar på det äldre utvecklingsstadiet.
Sedan by-f:s vall uppodlats till åker, övergick f.
lätt till ständigt bebodd bygd, i det den ena
f.-gården efter den andra genom arv, skifte el.
köp förändrades till ständigt bebodd gård. Så
har f.-väsendet blivit den kanske mäktigaste
hävstången för den fasta bygdens utbredning i
Sverige. Därom vittnar det stora antal ortnamn
— 635 —
— 636 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
