FÄT kasernetablissement, och samtidigt erhöllo befästningarna namnet F. kustposition, vilken benämning 1915 ändrades till F. fästning. 1919 nedlades befästningarna. Kasern-etablissementet disponeras enl. 1925 års för-svarsordning av flygvapnet. A.W.G. Fåt, se F a u t e. Fåtö'lj (från fra. fauteuil, av ffra. faldestuel, eg. germ. ”fållstol”, sammanfällbar stol, jfr sv. fållbänk), bekväm länstol; även som beteckning för medlemskap i akad. (jfr användandet av Taburett). Fåvitska jungfrur kallas enl. liknelsen om de 10 jungfrurna i Matt. 25: 1 ff. de 5 jungfrur, vilka ej i likhet med de andra 5 ”visa” jungfrurna försett sig med olja i sjna lampor, då de gingo ut för att möta brudgummen. Liknelsen bygger trol. på följ, judiska bröllopssed: bröllop firades samtidigt både i brudgummens och brudens hem, vid midnattstid gick brudgummen och hans följe över till brudens hem och möttes därutanför av en skara av brudens väninnor. Den vill inskärpa nödvändigheten av att vara vaksam och beredd inför den stundande domen. Samma syfte återfinnes i dess sakliga parallell i Luk. 12:35 ff., som i sin klarare form måhända återger liknelsens urspr. kärna. — Motivet f. j. förekommer ej sällan i konsten — särsk. under medeltiden i skulptur vid de stora katedralernas portaler — och även i litteraturen, där de dock ofta ss. i Levertins dikt ”De visa och fåvitska jungfrurna” (i ”Nya dikter”) framställas under en helt annan synpunkt ss. representanter för ögonblickets spontana omedelbarhet i motsats till de 5 visa jungfrurnas beräknande klokskap. S.N. Fä, i äldre sv. rättsspråk husdjur, särsk. nötkreatur, men även (lös) egendom i allm. Så t. ex. i ordspråket: ”Den ej haver f., böte med kropp” samt ”liggande f.”, d. v. s. skatt, dyrbarhet, motsats till ”gångande f.” = boskap. E.K. Fäbod (sä t er), byggnad, i vilken man periodvis uppehåller sig i och för skötsel och övervakande av boskap på närliggande betesmark. F. användas huvudsaki. i extensiv boskapsskötsel, då denna är huvudnäring och då varje hushåll därför måste hålla sig med så många kreatur, att man ej kan finna bete åt dem en längre tid i samma trakt utan måste flytta med dem mellan olika betesmarker. Vid var och en måste man då uppföra bostad åt personalen. Särsk. nödvändigt blev f.-väsendet i sådana trakter, där den odlingsbara jorden är begränsad till smärre fläckar i dalgångarna. Hit bli de ständigt bebodda gårdarna el. huvudbygden förlagda. Då många hushåll alltså bo på varje plats och blott ringa areal åkerjord kommer på varje, måste varje hushåll hålla sig med så många flera kreatur. Antalet sådana vid varje by blir därför lätt så stort, att bete ej finnes för dem i den omgivande skogen under längre tid. Man måste snart taga i anspråk så avlägsna betesmarker, att man ej hinner få hem djuren på kvällen. Då uppföres en f., där personalen uppehåller sig och till vilken kreaturen drivas för natten. Stora byar omges stundom av flera bälten av f.; de s. k. h a 1 v f ä b o-d a r n a, vilka ligga så nära huvudbygden, att personalen kan vistas i denna om dagarna. Om kvällen går man till f. för att mjölka, där tillbringa natten och följ, morgon, efter mjölkning-en, återvända till byn. Mjölken transporteras vanl. till denna och förädlas där. Bortom halv-f. ligga helfäbodarna, där personalen vistas dygnet om och där smör och ost produceras. Då skogsmarken är vidsträckt, finnas vanl. flera slag av dylika. De närmaste el. hemfäbodarna (till vilka även halv-f. räknas) begagnas först på våren och sist på hösten. De kallas därför flerstädes vår- och höstbodar. Bortom dessa, ända till 60—70 km. från byn, ligga lång- el. s o m m a r f ä b o-d a r n a, vanl. bebodda mellan midsommar och 3:e veckan i aug. Mellan dessa 2 slag finnes sällsynt ett 3:e, s. k. m e 11 a n f ä b o d a r. Halv-f. äga vanl. blott stuga och fähus. Hel-f. bestå dessutom av kokhus (vanl.), härbren, smör- och ostbod och ett ofta stort antal lador. Vid hel-f. tillvaratages den gödsel, som under sommaren hopats vid fähusen, och utbredes på den mark, som omger byggnaderna och genom stängsel är skild från skogen. Så erhålles f ä-b o d v a Ilen, vilken urspr. användes till hö-täkt men vid hem-f. numera stundom tagits upp till åker. I det gamla bysamhället bedrevs boskapsskötseln under sommaren som hela byns angelägenhet. F. liksom betesmarken tillhörde därför byalaget el. en sammanslutning av åbor inom detta, fäbodlaget. Dessa äldsta f. be-stodo av 1 el. högst 2 stugor av eldhustyp med tillhörande, ofta tahika, ekonomibyggnader och beboddes av den av f.-laget anställda och avlönade personen. Dessa s. k. gemensam-h et sfäbodar övergingo sedan till b y fä-fa o d a r, genom att vallen skiftades mellan åborna och ett antal av dem byggde egna stugor. Hem-f. blevo tidigt by-f., medan lång-f. stått kvar på det äldre utvecklingsstadiet. Sedan by-f:s vall uppodlats till åker, övergick f. lätt till ständigt bebodd bygd, i det den ena f.-gården efter den andra genom arv, skifte el. köp förändrades till ständigt bebodd gård. Så har f.-väsendet blivit den kanske mäktigaste hävstången för den fasta bygdens utbredning i Sverige. Därom vittnar det stora antal ortnamn — 635 — — 636 —