FÄKTNING på -bo och -boda, som man möter i alla Sveriges landskap, och som visa, att f. en gång funnits genom hela landet. I våra dagar förekomma f. på den 1,000 km. långa sträckan mellan Järnskogs s:n i v. Värmland och Pajala i Norrbotten. Sydgränsen är i allm. Bergslagen och Dalälvens nedersta lopp. Men även i de trakter där f. ännu användas, har f.-väsendet gått mycket tillbaka. Orsakerna äro jordbruksteknikens framsteg och brist på kvalificerad arbetskraft, vilken b^orberats av industrien och skogsbruket. Av betydelse är också, att det intresse för driftens modernisering, som finnes i många andra f.-områden och där flerstädes givit lysande resultat, hos oss hittills saknats. Utom i Sverige finnas f. i Norge, där 1907 % av landets alla mjölkkor höllos vid sätrarna, vidare i det av svenskar befolkade Österbotten. F. förekomma under olika lokalnamn i flera av Mellaneuropas bergländer, ss. Franska centralmassivet, Jurabergen, Vogeserna, Schwarz-wald och Karpaterna. F.-väsendet är av största ekonomiska betydelse överallt i Alperna, mångenstädes i Pyrenéerna och som regel i alla Sydeuropas högre berg. I denna del av Europa stallfodras aldrig djuren. Om sommaren hållas de på f.-betena i bergen, om vintern på låglandets stäpper, där gräsväxten är yppig på gr. av vinterregnen. Detta system kallas transhuman-ce. Utanför Europa finnas f. i Atlasbergen, ö. Turkiet, på sydsluttningen av Himalaja, i ö. Brasilien o. s. v. — Litt.: S. Erixon, ”Bebyggelseundersökningar” (i ”Fataburen”, 1918); J. Frödin, ”Siljansområdets f.-bygd” (1925), ”Om f.-bebyggelsens utbredning och olika typer i Europa” (i ”Sv. geografisk årsbok”, 1929), ”Sv. f.” (i ’Sv. kulturbilder’, 3 och 4, 1931). J.F. Fäbroms, insektsart, se Bromsar. Fäder, lat. patres, namn på medl. av vissa religiösa ordnar och kongregationer, ss. F ä-der av den heliga graven (i Jerusalem boende franciskanmunkar, som ha uppsikt över den heliga graven och över huvud vårda sig om de heliga minnesplatserna i Palestina), F ä-der av den helige ande (orden grundad 1848, driver mission, särsk. i Afrika och Amerika), Jesu hjärtas fäder (flera olika ordnar finnas med detta namn). Jfr Apostoliska fäder och Kyrkofäder. S.N. Fäderneslandet, tidn. grundad 1852 i Lund av fil. d:r N. R. Munck af Rosenschöld som veckotidn., i nov. 1853 flyttad till Stockholm, där den 1854—1927 utgavs med 2n:r pr vecka. F., som 1856 övertogs av boktryckaren J. F. Hagström (d. 1898), framträdde först som politiskt oppositionsorgan med bidrag av bl.a. M. J. Crusenstolpe, M. Bakunin, S. A. Hedin, J. Mankell och C. G. Kalling men gjorde sig småningom känd och i breda lager uppskattad som förmedlare av skandaler ur de högre samhällsklasserna, såväl i huvudstaden som ute i landsorten. Denna journalistik ledde till en rad åtal, som ägarna gjorde sig oberoende av genom att som ansvariga utg. begagna sig av obskyra individer, som voro villiga att, då så behövdes, gå i fängelse. F :s uppl. översteg tidtals 100,000 ex. Bland red. märkas C. G. Uggla (1857—63), Janne Damm (1863—65), Samuel ödmann (1865—98) och C. O. Dahlin, tidn:s siste ägare. På gr. av en effektiv bojkott från försäljarna, påbörjad 1926, nedlades F. 1927. H.E. Fäfluga, fäbroms, insektart, se Bromsar. Fägerplan, Axel Johan, målare (1788— 1865), studerade vid Konstakad. och erövrade guldmedalj 1824 samt blev 1838 lärare i teckning vid akad:s principskola. F. var huvudsaki. verksam som porträttmålare och var tidvis biträde i sin lärare Pehr Krafft d. y:s ”porträttfabrik” men ägnade sig senare mest åt ta-velrestaurering och privat lärarverksamhet. G.V. Fägre, s:n i Vadsbo hd, Skaraborgs län, s. om Töreboda, kring Göta kanal; 67,64 kvkm., därav 64,73 land; 1,792 inv. (1931; 28 inv. pr kvkm.); 37,13 kvkm. åker (1927; 57,4% av landarealen), 20,45 kvkm. skogsmark. Egendom: Fimmerstad. — Pastorat: F. och Trästena, S. Vadsbo kontrakt, Skara stift. J.C. Fäkthopp, hopp över ett redskap (t. ex. en plint) el. ett naturligt hinder med snett anlopp, delad sats och med stöd av ena handen, varvid den andra är el. tänkes vara försedd med ett vapen (t. ex. en sabel). O.K-gh. Fäktning, färdighet att bruka närstridsvapen (handvapen, blanka vapen) till anfall och försvar. F. är en allsidig och sund övning för såväl kropp som själ samt utvecklar kroppsbe-härskning jämte snabbhet i beslut och handling. — F. är lika gammal som kriget. Man kan därför hos alla antikens folkslag spåra ansatser till f. med olikartade vapen och i skilda former. Sättet för f:s utövande har alltid stått i intimt samband med kulturståndpunkt samt med vapnens och skyddsmedlens tekniska utveckling. I antikens Grekland ävensom i Rom övade man sig i f. med lans el. korta svärd, iklädd hjälm, sköld och bröstharnesk. De grövre byggda germanerna begagnade långa svärd, lämpade för kraftiga hugg, de slaviska ryttarfolken åter korta, lätta kroksab-lar. Medeltidens harneskklädda riddare måste tillgripa stötvapnen för att kunna genomtränga svagare delar av rustningen, mot vilken även kraftiga hugg voro overksamma. Efter införandet av eldvapnen, då sköld och harnesk kommo — 637 — — 638 —