FÄKTNING på avskrivning, insåg man nödvändigheten av en god fäktutbildning; men först under 15 :e och 16:e årh., dås. k. fäktaregillen, framförallt i Tyskland, hade sin blomstringstid, arbe-tade^man på en noggrann skolning av f. Utvecklingen kom emellertid på avvägar genom inlärandet av ett otal förflyttningar och vändningar (tur-f.) för att undvika motståndarens hugg. De vapen, som huvudsaki. användes, voro enhands- och tvåhandssvärd samt hillebarder. Hugget var nästan helt förhärskande. F. i dess mera moderna form med en lätt värja samt med verkliga parader, riposter m.m., där stöten kom till sin rätt, härleder sig utan tvivel från Italien, varifrån den mot slutet av 1500-talet utbredde sig över hela Europa. Småningom utbildade sig två olika fäktskolor, den italienska och den franska. O. 1643 infördes Fig. 1. Gardställning. i Frankrike floretten som övningsvapen, vilket i hög grad bidrog till fäktkonstens höjande; teorien blev mera logisk, och det franska systemet utmejslades till mönster av klarhet och formbestämdhet. Alla fäktskolor bygga f. n. på samma principer, även om utförandet här och var i vissa detaljer kan uppvisa olikheter. F. bedrives dels med florett och värja (stötvapen), dels med lätt sabel (för hugg och stöt). De bestämmelser för f:s utförande, som här nedan lämnas, avse i första hand florett-f. och ansluta sig, delvis även beträffande nomenklaturen, där f. n. stor ovisshet råder, till den franska skolan, vilken nu tillämpas i Sverige. — Termer (med spärrad stil), som ej här närmare förklaras, återfinnas som särsk. uppslagsord. — Gardställningen, ”en garde”, (fig. 1) är utgångsställningen, där man är lika beredd till anfall som till försvar. Den kan Fig. 2. De olika linjerna, a höga yttre, b höga inre, c låga yttre, d låga inre linjen. intagas såväl framåt som bakåt (i värj-f.). Den vapenförande armen och vapnet kunna här intaga olika ställningar, varigenom olika partier av kroppens framsida, s. k. linjer (fig. 2), täckas. Dessa ställningar (tillika slutställningar i paraderna) benämnas prim, sekund, ters, kvart, kvint, s i x t, septim och oktav. Med sträckning (fig. 3) förstås den rörelse, varigenom armen fullständigt sträckes och spetsen riktas mot del av motståndarens träffyta. I ett u t f a 11 (fig. 4) ökas Fig. 3. Sträckning. — 639 — — 640 —