Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fältväg - Fältöga - Fältöverste - Fältövningar - Fämunden - Fängelse - Fängelsepräst - Fängelsestraff - Fängelsesystem - Fänghål, fäng - Fängsel - Fänika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄNIKA
väg. De militära kraven äro bestämmande för
byggnadssättet, varför avvikelser från de
permanenta vägtyperna förekomma. F. bygges
ant. för anspannstrafik, körväg, el. för
biltrafik, lätt el. tung bilväg, samt göres o. 3,5
m. bred för enkeltrafik och 4,5—6 m. för
dubbeltrafik; i sistn. fall kallas f. bred. A.W.G.
Fältöga, växtart, se Förgätmigej.
Fältöverste, benämning på armébefälhavare
under de första årh. av nyare tiden.
Fältövningar kallas tillämpningsövningar i
terräng, vilka utföras av officerspersonal och
avse deltagarnas utbildning i taktikens olika
grenar i den utsträckning detta kan ske utan
att trupp deltager. F. äro vanl. organiserade
med ledning och 2 styrkor; avses huvudsaki.
övning i taktikens stabsmässiga delar,
organiseras verkliga staber med signalorgan, varvid
f. benämnas stabstjänstövning; sådana
f. stå kaderövning nära. Jfr
Fälttjänst-övning. E.O.B.
Fämunden, sjö i Norge, se Femunden.
Fängelse, se Frihetsstraff och F å n
g-vårdsanstalt,
Fängelsepräst började anställas på 1700-talet
och är sedan 1911 (Instruktion för
Fångvårds-staten 16/i2 1910) ord. tjänsteman vid statens
centralfängelser (vid Långholmen finnas 2 f.);
vid straffängelser och kronohäkten är
förordnad predikant, som därmed förenar annan
befattning. Enl. k.br. % 1846 och Arbetsordning
för Fångstaten % 1923 skall f. handha
själavården (särskild vikt lägges vid enskilda
samtal) och förrätta gudstjänster vid fängelset,
förestå dess skola och bokförråd, avgiva
årsberättelse, verka för fångarnas omhändertagande
efter frigivningen m. m. A.M-n.
Fängelsestraff, se Frihetsstraff.
Fängelsesystem. Sedan frihetsstraffet i
slutet av 1700- och början av 1800-talet börjat
uttränga de grymma kropps- och dödsstraff, som
förut kommit till användning, uppstod frågan,
hur detta straff skulle avtjänas. Dystra
erfarenheter av istraff i gemensamhet pekade på
isolering i cell som lämpligaste strafform. Det
strängaste f. är P h i 1 a d e 1 p h i a- el.
cellsystemet, isolering i cell utan arbete och utan
annan förströelse än läsning av bibeln el. andra
religiösa skrifter. Resultatet av detta system,
som från U. S. A. överfördes till Europa, blev,
att fångarna dukade under. Det auburnska,
tystnads- el. silence-systemet ville
råda bot härpå genom att införa arbete i
fängelserna. Fångarna skulle nattetid vara
isolerade i cell men under dagarna arbeta
tillsammans å verkstäder under absolut tystnad.
Båda dessa f. visade sig olämpliga på gr. av
sin stränghet. Det f., som haft störst betydelse,
är det irländska el.
progressivsystemet, vilket i modifierad form tillämpas i
Sverige och flera andra länder. Betecknande
för detta är fångarnas klassindelning, där en
uppflyttning i högre klass, som göres beroende
av fångens flit och uppförande, medför ökade
förmåner. Man börjar med ett strängt
cellstraff, vilket successivt mildras för att övergå
till straff i gemensamhet och sluta med
villkorlig frigivning. E.S-n.
Fänghål, f ä n g, kanal, genom vilken lågan
från tändmedlet når krutladdningen i ett eld-
Sektion av 8 cm. kanon m/81. A eldrör, B
kilmekanism, C laddningsrum, D fänghål, E det
ställe, där fyrröret insättes.
rör. F. förekommer vid framladdningsvapen
samt även vid andra äldre art.-pjäser, där
tändmedlet, fyrrör el. fyrskruv (se d. o.) insättes
i f. före avfyrningen. R.Sbg.
Fängsel, hand- och fotbojor. Kan häktad
person ej säkert vårdas utan f., må dylika
läggas å honom enl. k. f. 1864. Vid
fångför-passning (se d. o.) skall till fångföraren
lämnas föreskrift om och på vad sätt f. skall
anläggas. E.K.
Fänika (diminutiv av fana, se d. o.), var
benämningen på det äldsta sv. inf.-förbandet i
nyare tid. Dess numerär var urspr. o. 500 man,
men i mån som taktiken förändrades och
fordringarna på ledning ökades, nedgick dess
styrka, så att vid 1600-talets början antalet var
nere i 200 å 300 man. Från denna tid börjar
småningom övergången till kompani- och
reg.-organisationen, till vilken alltså
f.-organisa-tionen utgjorde grunden. — F. var delvis
organiserad efter tysk förebild men ägde dock
nationell prägel. Den äldre Vasa-f. var indelad
i kvarter om fyra dubbelrotar; en enkelrote
utgjorde 10 man. Erik XIV:s f. bildade under
strid dels slaktordningen, vars manskap
var utrustat med långa stötvapen och harnesk,
dels förlorade hopen, avsedd för strid
i bruten terräng m. m.; den utgjordes
huvudsaki. av skyttar, beväpnade med ”rör” och
”rundelar” (sköldar). — F. rekryterades genom
utskrivning inom landskapen, en el. flera i
varje. I fredstid skötte knektarna sina
hemman, om de hade sådana, el. lågo de ”i
borgläger” (se d. o.); en del utgjorde slottsbesätt
ningar m. m. — Befäl och knektar åtnjöto lön
— 665 —
— 666 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
