Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgsinne - Färgskiva, färgsnurra - Färgspektrum - Färgspridning el. dispersion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGSKIVA
h o 11 z’s k a trekomponentteorien
utlöses färgförnimmelsen av tre i näthinnan
befintliga element el. processer. Dessa retas
företrädesvis av röda (rödkomponenten), gröna
(grönkomponenten) och violetta
(violettkomponenten) strålar. Young hade näml, gjort den
upptäckten, att man vid blandning av dessa
tre färger kunde erhålla alla andra färgför
nimmelser. Retas de tre komponenterna lika
starkt, erhålles förnimmelsen vitt. Retas
de olika starkt, kunna alla de övriga
färgförnimmelserna erhållas. Förnimmelsen
vitt—svart skulle vara bunden vid stavarna (se
öga), de spec. färgerna vid tapparna. H
e-rings assimilation s-d i s s i m i 1
a-t i o n s t e o r i antager förekomsten i
näthinnan av en röd-grönsubstans, en gul-blåsubstans
och en vit-svartsubstans. Dessa substanser
skulle karakteriseras därav, att de lätt sönderfalla
(dissimileras) och då giva förnimmelsen rött,
resp, gult och vitt samt lätt återuppbyggas
(assimileras) och då giva förnimmelsen av
”motfär-gen”: grönt, resp, blått och svart. Denna teori
förklarar lätt, varför vissa färgförnimmelser
utesluta varandra (t.ex. rött-grönt).
Assimilation och dissimilation kunna näml, icke
samtidigt försiggå inom samma färgsubstans. Varje
färgförnimmelse skulle vara resultatet av
assimilations-, resp, dissimilationstillståndet i de tre
substanserna. Vitt skulle motsvara ett
jämviktstillstånd hos de tre substanserna. En
fyrfärgs- och komplementfärgsteori
har framställts av svensken Grönberg, som
antager förefintligheten av fyra olika slags
tappar, inställda för röd, gul-, grön- och
blåförnimmelse. Ett flertal andra f.-teorier ha uppställts.
Dessa anknyta dock mer el. mindre till den
Young-Helmholtz’ska el. den Heringska teorien.
Även Goethe var intresserad av läran om f.
och upptog och bearbetade Aristoteles’ gamla
och felaktiga teori om alla färgers uppkomst
ur vitt och svart. F.-teorierna äro än så länge
att betrakta som arbetshypoteser. Något
experimentellt bevis för deras riktighet har man
ej lyckats åvägabringa. J.E.L.
Färgskiva, färgsnurra, se Färgsinne.
Färgspektrum, fys., se Spektrum.
Färgspridning el. d i s p e r s i o n, ljusets
uppdelning i färger vid dess genomgång av ett
genomskinligt prisma el. dyl., beroende på
ljusstrålarnas olika brytbarhet. F. upptäcktes av
Newton 1666, vilken begagnade sig av den
för-söksanordning, som fig. schematiskt
framställer. Vitt ljus (solljus) fick genom ett hål
infalla i ett mörkt rum, där i strålknippets väg
var anbragt ett glasprisma. Knippet, som vid
frånvaro av prisma gav upphov till en vitfläck
vid d på skärmen, avlänkades genom bryt-
Färgspridning. b—d
strålknippe av vitt ljus, g
glasprisma, r röda, v
violetta strålar.
ningen i prismat, varvid de olika färgerna de
vierades olika mycket, violett mest, rött minst
Man erhöll därför på skärmen ett spektrum
(se d.o.), s.k. p r i
s-matiskt spektrum el. r e f r a
k-t i o n s s p e k
t-r u m. Newton
visade även, att ett
annat prisma av
samma slag, som
samtidigt
anbringades med den
brytande kanten (se
L j u s b r y t n i n g)
åt motsatt håll, har
förmågan att ånyo
sammanbryta strålarna till en vit fläck.
Detsamma kan åstadkommas med en
sam-lingslins. Genom kombination av olika
genomskinliga medier kunna brytande
system konstrueras, som ändra de infallande
strålarnas riktning, utan att någon f. nästan
alls inträffar. Ett dylikt system kallas a k
roma t i s k t (akromatiskt prisma, akromatisk
lins). Newton, som trodde, att f. var
proportionell mot brytbarheten, drog härav den
slutsatsen, att en dylik konstruktion var omöjlig,
men svensken Klingenstierna bevisade (1754)
oriktigheten härav, och året därpå konstruerade
J. Dollond enl. hans anvisningar den första
akromatiska linsen. Sambandet mellan f. och
brytbarheten är i själva verket mycket
komplicerat och olika för olika brytande substanser.
Ss. mått på f. tjänar differensen mellan
bryt-ningsindex (se L j u s b r y t n i n g) för två
bestämda färger, vanl. de, som svara mot de
Fraunhoferska linjerna (se d. o.) C och F.
Denna differens np—np kallas medeldi
s-persionen. Förhållandet (nF—nc): (np—1
benämnes relativ dispersion; denna
storhet spelar i den praktiska optiken en viktig
roll. Om brytningsindex minskas med växande
våglängd, säges f. vara normal, i motsatt fall
a n o m a 1. Den senare iakttogs först av Le
Roux (1862) och Christiansen (1870) samt
studerades framförallt av Kundt, vilken upptäckte,
att den anomala f. stod i intimt samband med
den brytande substansens absorptionsförmåga.
Dispersionsfenomenet är ej inskränkt endast
till den synliga strålningen; det förekommer
säkerligen vid all elektromagnetisk strålning och
har observerats från den kortvågiga
röntgenstrålningen till de långvågiga Hertzska
strålarna. Inom fysiken spelar det en
viktig roll, och under tidernas lopp ha också en
mångfald teorier för detsamma sett dagen.
Fresnel var den förste, som sökte förklara f.-
— 687 —
— 688 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
