FÄRGSKIVA h o 11 z’s k a trekomponentteorien utlöses färgförnimmelsen av tre i näthinnan befintliga element el. processer. Dessa retas företrädesvis av röda (rödkomponenten), gröna (grönkomponenten) och violetta (violettkomponenten) strålar. Young hade näml, gjort den upptäckten, att man vid blandning av dessa tre färger kunde erhålla alla andra färgför nimmelser. Retas de tre komponenterna lika starkt, erhålles förnimmelsen vitt. Retas de olika starkt, kunna alla de övriga färgförnimmelserna erhållas. Förnimmelsen vitt—svart skulle vara bunden vid stavarna (se öga), de spec. färgerna vid tapparna. H e-rings assimilation s-d i s s i m i 1 a-t i o n s t e o r i antager förekomsten i näthinnan av en röd-grönsubstans, en gul-blåsubstans och en vit-svartsubstans. Dessa substanser skulle karakteriseras därav, att de lätt sönderfalla (dissimileras) och då giva förnimmelsen rött, resp, gult och vitt samt lätt återuppbyggas (assimileras) och då giva förnimmelsen av ”motfär-gen”: grönt, resp, blått och svart. Denna teori förklarar lätt, varför vissa färgförnimmelser utesluta varandra (t.ex. rött-grönt). Assimilation och dissimilation kunna näml, icke samtidigt försiggå inom samma färgsubstans. Varje färgförnimmelse skulle vara resultatet av assimilations-, resp, dissimilationstillståndet i de tre substanserna. Vitt skulle motsvara ett jämviktstillstånd hos de tre substanserna. En fyrfärgs- och komplementfärgsteori har framställts av svensken Grönberg, som antager förefintligheten av fyra olika slags tappar, inställda för röd, gul-, grön- och blåförnimmelse. Ett flertal andra f.-teorier ha uppställts. Dessa anknyta dock mer el. mindre till den Young-Helmholtz’ska el. den Heringska teorien. Även Goethe var intresserad av läran om f. och upptog och bearbetade Aristoteles’ gamla och felaktiga teori om alla färgers uppkomst ur vitt och svart. F.-teorierna äro än så länge att betrakta som arbetshypoteser. Något experimentellt bevis för deras riktighet har man ej lyckats åvägabringa. J.E.L. Färgskiva, färgsnurra, se Färgsinne. Färgspektrum, fys., se Spektrum. Färgspridning el. d i s p e r s i o n, ljusets uppdelning i färger vid dess genomgång av ett genomskinligt prisma el. dyl., beroende på ljusstrålarnas olika brytbarhet. F. upptäcktes av Newton 1666, vilken begagnade sig av den för-söksanordning, som fig. schematiskt framställer. Vitt ljus (solljus) fick genom ett hål infalla i ett mörkt rum, där i strålknippets väg var anbragt ett glasprisma. Knippet, som vid frånvaro av prisma gav upphov till en vitfläck vid d på skärmen, avlänkades genom bryt- Färgspridning. b—d strålknippe av vitt ljus, g glasprisma, r röda, v violetta strålar. ningen i prismat, varvid de olika färgerna de vierades olika mycket, violett mest, rött minst Man erhöll därför på skärmen ett spektrum (se d.o.), s.k. p r i s-matiskt spektrum el. r e f r a k-t i o n s s p e k t-r u m. Newton visade även, att ett annat prisma av samma slag, som samtidigt anbringades med den brytande kanten (se L j u s b r y t n i n g) åt motsatt håll, har förmågan att ånyo sammanbryta strålarna till en vit fläck. Detsamma kan åstadkommas med en sam-lingslins. Genom kombination av olika genomskinliga medier kunna brytande system konstrueras, som ändra de infallande strålarnas riktning, utan att någon f. nästan alls inträffar. Ett dylikt system kallas a k roma t i s k t (akromatiskt prisma, akromatisk lins). Newton, som trodde, att f. var proportionell mot brytbarheten, drog härav den slutsatsen, att en dylik konstruktion var omöjlig, men svensken Klingenstierna bevisade (1754) oriktigheten härav, och året därpå konstruerade J. Dollond enl. hans anvisningar den första akromatiska linsen. Sambandet mellan f. och brytbarheten är i själva verket mycket komplicerat och olika för olika brytande substanser. Ss. mått på f. tjänar differensen mellan bryt-ningsindex (se L j u s b r y t n i n g) för två bestämda färger, vanl. de, som svara mot de Fraunhoferska linjerna (se d. o.) C och F. Denna differens np—np kallas medeldi s-persionen. Förhållandet (nF—nc): (np—1 benämnes relativ dispersion; denna storhet spelar i den praktiska optiken en viktig roll. Om brytningsindex minskas med växande våglängd, säges f. vara normal, i motsatt fall a n o m a 1. Den senare iakttogs först av Le Roux (1862) och Christiansen (1870) samt studerades framförallt av Kundt, vilken upptäckte, att den anomala f. stod i intimt samband med den brytande substansens absorptionsförmåga. Dispersionsfenomenet är ej inskränkt endast till den synliga strålningen; det förekommer säkerligen vid all elektromagnetisk strålning och har observerats från den kortvågiga röntgenstrålningen till de långvågiga Hertzska strålarna. Inom fysiken spelar det en viktig roll, och under tidernas lopp ha också en mångfald teorier för detsamma sett dagen. Fresnel var den förste, som sökte förklara f.- — 687 — — 688 —