FÄRGSINNE el. enfärgat ljus — kan endast giva upphov till en och samma färgförnimmelse. Ljus sammansatt av flera olika våglängder — heterogent el. blandat ljus — kan giva färgförnimmelser av olika art, s. k. additionsfärger. Består det heterogena ljuset av blott två olika våglängder och dessa icke ligga i ytterkanterna av spektret, framkalla de en färgförnimmelse, som även kan åstadkommas av en enda spek-tralfärg med en våglängd liggande någonstans mellan de två. Så giva t. ex. strålar av våglängd 670 fifi (rött) och 535 un (gulgrönt) förnimmelsen gult, som även kan framkallas av våglängden 589 /u.i ensam. Härav framgår, att en och samma subjektiva optiska förnimmelse kan framkallas av objektivt helt skilda retningar. Består det heterogena ljuset av våglängder, som ligga i yttersta kanterna av spektrum, d.v.s. av mycket lång-, resp, kortvågiga strålar, erhålles en färg, som ej kan framkallas av en enskild spektralfärg. Ex.: röda och violetta strålar ge purpurfärg, vilken icke återfinnes bland spektralfärgerna. En egendomlighet är, att vissa spektralfärger — två tillsammans — kunna giva förnimmelsen vitt. Sådana färger kallas komplementfärger. Ex.: rött+grönblått, orange+ cyanblått, gult + + indigoblått, gulgrönt + violett. Vitt kan även erhållas, om tre el. flera (alla) spektralfärger blandas med varandra. Vårt öga förmår emellertid ej analysera färgförnimmelsen; det kan ej avgöra, om förnimmelsen vitt framkallats av två el. flerä spektralfärger. — Består heterogent ljus av minst tre olika våglängder, kunna vid lämpligt val av dessa alla tänkbara färger erhållas. Därest intet ljus infaller i ögat, erhålles förnimmelsen svart. — Hos en färg skiljer man mellan dess färgton el. kvalitet (röd, grön, blå o.s.v.), för vilken ljusets våglängd är avgörande, dess mättnad s-g r a d, som angives av färgens tillblandning med vitt (mättad färg = fri från vitt), samt dess intensitet (styrka el. klarhet), som är beroende av ljusvibrationernas levande kraft el. energi. Ju mindre denna är, dess mörkare synes färgen. (Ingen ljusenergi=svart.) Färgblandningsmetoder. Färgblandning kan ske förmedelst spektralfärger el. med färgade skivor. Vid den förra metoden, uppfångar man spektralfärgerna från två el. flera glasprismor på en skärm och blandar färgerna genom att låta dem täcka varandra på skärmen. Vid den andra metoden använder man färgade runda skivor — färgskivor —, som på ett ställe äro genomskurna från centrum och ut till kanten. Genom den så erhållna springan kunna två el. flera färgskivor inskjutas i varandra, så att de delvis täcka var- ”Färgoktaedern”, åskådliggörande totaliteten av våra ljus- och färgförnimmelser. Kring vit-svartaxeln fördela sig de brokiga färgerna. De mättade färgerna, angivna medelst färgernas begynnelsebokstäver, intaga den från axeln längst bort belägna oktaederkanten. De omättade utfylla mellanrummet intill axeln. andra. Man erhåller sålunda en rund färgskiva med intill varandra liggande sektorer av olika färger. Skivan fästes på mitten vid en axel, som kan bringas i snabb rotation, den s.k. M a x w e 11 s ka färgsnurran. Det betraktande ögat uppfattar under rotationen ej de enskilda färgerna, utan dessa ”blandas” tack vare näthinnebildens tröghet (se E f t e r b i 1 d), d.v.s. de olika färgbilderna täcka varandra på näthinnan. Färgblandning förmedelst pigmentfärger (”målarfärger”, färgpulver) kunna ej användas för fysiologiska färgstudier, emedan pigmentkornen på särsk. sätt absorbera ljusstrålarna (se härom Målarfärger). — Färgförnimmelsernas klassificering. Vår kännedom om färgförnimmelsernas inbördes förhållande har på överskådligt sätt framställts dels i [-färgtriangeln,-] {+färgtriang- eln,+} dels i f ä r g-oktaedern, två fyrsidiga pyramider med baserna mot varandra. Oktae-derns längdaxel återger de i n d i f-f e r e n t a färgerna: vitt, grått, och svart. Pyramidernas fyra hörn och kantlinjer representera de m ä t-t a d e färgerna (spektralfärgerna). Hörnen intagas av huvudfärger n a rött, gult, grönt och blått, kanterna av m e 1 1 a n färger n a, rödgula, gulgröna o.s.v. De övriga delarna av oktaedern utgöras av omättade färger, d.v.s. de mättade färgerna, blandade med vitt, grått el. svart. Huvudfärgerna äro placerade så i hörnen, att gult står mittemot blått, rött mitt emot grönt — detta för att antyda, att vårt öga ej kan uppfatta mellanfärger mellan dessa ”motfärger” (t.ex. rödgröna, resp, gulblå färgförnimmelser finnas icke). Färgsinnesteorier. Försök att förklara färgförnimmelserna ha givit upphov till ett flertal f.-teorier. Enl. den Y o u n g-H e 1 m- — 685 — — 686 —