Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgsinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGSINNE
el. enfärgat ljus — kan endast giva upphov till
en och samma färgförnimmelse. Ljus
sammansatt av flera olika våglängder — heterogent
el. blandat ljus — kan giva färgförnimmelser av
olika art, s. k. additionsfärger. Består
det heterogena ljuset av blott två olika
våglängder och dessa icke ligga i ytterkanterna
av spektret, framkalla de en färgförnimmelse,
som även kan åstadkommas av en enda
spek-tralfärg med en våglängd liggande någonstans
mellan de två. Så giva t. ex. strålar av
våglängd 670 fifi (rött) och 535 un (gulgrönt)
förnimmelsen gult, som även kan framkallas av
våglängden 589 /u.i ensam. Härav framgår, att
en och samma subjektiva optiska
förnimmelse kan framkallas av objektivt helt skilda
retningar. Består det heterogena ljuset av
våglängder, som ligga i yttersta kanterna av
spektrum, d.v.s. av mycket lång-, resp, kortvågiga
strålar, erhålles en färg, som ej kan
framkallas av en enskild spektralfärg. Ex.: röda och
violetta strålar ge purpurfärg, vilken icke
återfinnes bland spektralfärgerna. En
egendomlighet är, att vissa spektralfärger — två
tillsammans — kunna giva förnimmelsen vitt.
Sådana färger kallas komplementfärger.
Ex.: rött+grönblått, orange+ cyanblått, gult +
+ indigoblått, gulgrönt + violett. Vitt kan även
erhållas, om tre el. flera (alla) spektralfärger
blandas med varandra. Vårt öga förmår
emellertid ej analysera färgförnimmelsen; det kan
ej avgöra, om förnimmelsen vitt framkallats
av två el. flerä spektralfärger. — Består
heterogent ljus av minst tre olika våglängder,
kunna vid lämpligt val av dessa alla
tänkbara färger erhållas. Därest intet ljus infaller
i ögat, erhålles förnimmelsen svart. — Hos
en färg skiljer man mellan dess färgton el.
kvalitet (röd, grön, blå o.s.v.), för vilken ljusets
våglängd är avgörande, dess mättnad
s-g r a d, som angives av färgens tillblandning
med vitt (mättad färg = fri från vitt), samt dess
intensitet (styrka el. klarhet), som är
beroende av ljusvibrationernas levande kraft el.
energi. Ju mindre denna är, dess mörkare
synes färgen. (Ingen ljusenergi=svart.)
Färgblandningsmetoder.
Färgblandning kan ske förmedelst spektralfärger el.
med färgade skivor. Vid den förra metoden,
uppfångar man spektralfärgerna från två el.
flera glasprismor på en skärm och blandar
färgerna genom att låta dem täcka varandra på
skärmen. Vid den andra metoden använder
man färgade runda skivor — färgskivor
—, som på ett ställe äro genomskurna från
centrum och ut till kanten. Genom den så
erhållna springan kunna två el. flera färgskivor
inskjutas i varandra, så att de delvis täcka var-
”Färgoktaedern”,
åskådliggörande totaliteten av
våra ljus- och
färgförnimmelser. Kring
vit-svartaxeln fördela sig
de brokiga färgerna. De
mättade färgerna,
angivna medelst
färgernas begynnelsebokstäver, intaga den från
axeln längst bort
belägna oktaederkanten.
De omättade utfylla
mellanrummet intill
axeln.
andra. Man erhåller sålunda en rund färgskiva
med intill varandra liggande sektorer av olika
färger. Skivan fästes på mitten vid en axel,
som kan bringas i snabb rotation, den s.k.
M a x w e 11 s ka färgsnurran. Det
betraktande ögat uppfattar under rotationen ej de
enskilda färgerna, utan dessa ”blandas” tack
vare näthinnebildens tröghet (se E f t e r b i 1 d),
d.v.s. de olika färgbilderna täcka varandra på
näthinnan. Färgblandning förmedelst
pigmentfärger (”målarfärger”, färgpulver) kunna ej
användas för fysiologiska färgstudier, emedan
pigmentkornen på särsk. sätt absorbera
ljusstrålarna (se härom Målarfärger). —
Färgförnimmelsernas
klassificering. Vår kännedom om
färgförnimmelsernas inbördes
förhållande har på
överskådligt sätt
framställts dels i [-färgtriangeln,-]
{+färgtriang-
eln,+} dels i f ä r
g-oktaedern, två
fyrsidiga pyramider
med baserna mot
varandra.
Oktae-derns längdaxel
återger de i n d i
f-f e r e n t a
färgerna: vitt, grått,
och svart.
Pyramidernas fyra hörn
och kantlinjer
representera de m ä
t-t a d e färgerna
(spektralfärgerna).
Hörnen intagas av
huvudfärger
n a rött, gult, grönt
och blått, kanterna
av m e 1 1 a n
färger n a, rödgula,
gulgröna o.s.v. De
övriga delarna av
oktaedern utgöras
av omättade
färger, d.v.s. de
mättade färgerna, blandade med vitt, grått
el. svart. Huvudfärgerna äro placerade så i
hörnen, att gult står mittemot blått, rött mitt
emot grönt — detta för att antyda, att vårt
öga ej kan uppfatta mellanfärger mellan dessa
”motfärger” (t.ex. rödgröna, resp, gulblå
färgförnimmelser finnas icke).
Färgsinnesteorier. Försök att
förklara färgförnimmelserna ha givit upphov till
ett flertal f.-teorier. Enl. den Y o u n g-H e 1 m-
— 685 —
— 686 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
