FÖRDE kärlekens universalitet ss. den förkunnas i det nytestamentliga kärleksbudet (Joh. 13:34, jfr Luk. 6:28). Den r o m e r s k-k atolska kyrkan har en mera utformad lära om f., som främst grundar sig på läran om de heligas samfund: de som leva i och av Kristus, vare sig de äro på jorden, i skärselden el. i himmelen, förenade sinsemellan och med honom ss. cellerna i en kropp, vilka inbördes kunna hjälpa varandra. F. omfattar såväl böner (impetratorisk f., av lat. Vmpetro, utverka) som goda verk (fasta, allmosor o. d.), vilka frambäras för andra (satisfaktorisk f.). F. övas av Kristus ss. huvudet för denna de heligas samfunds mystiska lekamen för hela mänsklighetens både i himmelen och i altarets sakrament (inom protestantisk teologi talas även om Kristi ”översteprästerliga f.” — jfr Hebr. 7:25 — ss. ett uttryck för hans fortsatta frälsningsverk); av den stridande kyrkan på jorden genom mässoffer, utdelande av sakrament och officiella böner; av den i himlen triumferande kyrkan, Maria, helgonen och änglarna, vilkas förebedjande hjälp kan anropas av de troende, samt, enl. en redan under medeltiden framställd och av efter-tridentinska teologer allmänt omfattad lära, även av själarna i skärselden för de levande. F. kan övas för alla levande människor, för själarna i skärselden (jfr S j ä 1 a m ä s s a) men icke för helgonen, som ej behöva f., och icke för de fördömda, ej ens om lindring i deras lidanden. F:s kraft är beroende av vad man ber om, bedjarens fromhet och dens mottaglighet, som f. gäller. Vad särsk. f. för de döda angår, förekom sådan i den gamla kyrkans begravningsritual ss. uttryck för alltjämt obruten gemenskap med församlingen; med läran om skärselden fick den betydelsen av inverkan på den dödes tillstånd. Reformationen bröt med denna uppfattning (den enskilda f. för en död tog däremot Luther i försvar). I de sv. handböckerna uteslöts efter hand alla spår av f. i begravningsritualer, slutgiltigt 1614. I nuv. sv. evangelibok finnes däremot intagen en bön, ”då någon ligger på bår”, av tydlig f:s karaktär. S.N. Förde, hd i Sogn og Fjordane fylke, v. Norge, vid inre ändan av Fördefjorden; 493,12 kvkm.; 2,800 inv. (1930). S. Fördelande kryddor, se Fördelande medel. Fördelande medel, med., även kallade resol-ve'ntia, kallas sådana medel, som åstadkomma ett försvinnande av svullnader, utan att dessa förvandlas till varbölder. Användbara äro köld (isblåsa), värme (varmvattenpåse, heta grötar, våtvärmande omslag), uppmjukande ämnen (indifferenta salvor, slemartade substanser), hudretande medel, kryddblandingar och nume ra också massage. Alla (utom de uppmjukande) torde väl främst verka genom framkallandet av lokal utvidgning av blodkärlen och därmed förbättring av cirkulationsförhållandena, av organismens försvar emot svullnadens orsaker, av uppsugningsprocesserna etc. E.L.Bn. Fördelare, även strömfördelar e, anordning på en bensinmotors tändapparat, varigenom den högspända strömmen utsändes och fördelas till de olika tändstiften. Se Förbränningsmotor. v.S. Fördel av bo oskifto kallas den rätt till viss andel i makars samfällda lösöre, som vid en gift persons frånfälle tillkommer den efterlevande maken enl. äldre giftermålsbalkens bestämmelser. I regel skall enl. lagen denna änka el. änkling tillerkända andel icke få överstiga V20 av det gemensamma lösöret. Om boet är ”fattigt och ringa”, äger den efterlevande dock därur enl. urgammal sed uttaga ”sin fästningaring, dagliga säng och nödiga gångkläder”, även om dessa föremåls värde skulle överstiga den av lagen uppställda maximigränsen. I praxis ha bestämmelserna om f. tillämpats så, att den efterlevande maken ansetts berättigad att förutom ovannämnda för hans personliga bruk avsedda persedlar erhålla V20 av den gemensamma lösa egendomen i boet. — Bestämmelserna om f. äro numera tillämpliga endast för sådana äldre äktenskap, för vilka den gamla giftermålsbalkens regler om makarnas ekonomiska rättsförhållanden fortfarande äro gällande. — Den nya giftermålsbalken 1920 nämner icke f. men tillåter make att vid bodelning undantaga sina kläder o. a. till personligt bruk avsedda föremål, dock ej till högre värde, än som med hänsyn till makarnas villkor är skäligt. H.H-d;E.K. Fördelning. 1) Krigsv., det sv. uttrycket för division (se d. o.); användes i sammansättningar, ss. inf.-f., kav.-f., armé-f. Jfr Arméfördelning. E.O.B. 2) Nationalek., produktionsresultatets f. mellan olika samhällsklasser el. (i den teoretiska nationalekonomien) mellan olika produktionsfaktorer. F.-problemet ansågs av Ricardo vara nationalekonomiens centralproblem, och självfallet äro lagarna för hur produktionens frukter fördelas, fortfarande en av forskningens viktigaste uppgifter. F. inom olika samhällsklasser har mindre teoretiskt intresse; se härom N a-tionalinkomst. F. mellan produktionsfaktorerna uppfattas numera som ett prisbild-ningsfenomen (se Pris), där priset på produktionsfaktorerna bestämmes av deras relativa knapphet i förhållande till konsumenternas relativa efterfrågan. Men såväl knappheten som framförallt efterfrågan äro ofta bestämda av -— 755 -—- — 756 —