FÖRENTA STATERNA De i tab. upptagna 24 städerna rymma 14,4 °/o av U.S.A:s hela negerbefolkning. Medan denna i hela unionen ökades med 11,2 °/o 1900—10 och 6,5% 1910—20, uppvisade den i dessa städer en ökning av 28,5 resp. 42,2 %. Orsakerna till negrernas emigration norrut voro flera, men den förnämsta var världskriget, under vilket invandringen från Europa minskades betydligt (se diagrammet över invandringen), samtidigt som industrien i Nordstaterna ut- vecklades hastigt och skapade en ökad efterfrågan på arbetsmarknaden. Världskriget minskade också exporten av bomull till Europa, varför bomullsodlingen måste något inskränkas. Samtidigt härjade bomullsviveln som värst på bomullsfälten, särsk. i ö. Sydstaterna, vilket förorsakade en övergång till odling av andra kulturväxter, som emellertid krävde mindre arbetskraft, samt en förskjutning av bomullsodlingen västerut, till Texas och Oklahoma, där den drives mera maskinellt. Utkomstmöjligheterna minskades alltså för negrerna i Sydstaterna, men i Mellanatlantiska staterna och n.ö. Centralstaterna hade de möjligheter att förtjäna 8 -10$ om dagen — arbetslönerna på planlagerna i Mississippi uppgingo samtidigt till 1—3 $ pr dag. Vidare hoppades negrerna i Nordstaterna ernå något av de politiska och sociala rättigheter, som en gång tillerkänts dem av samma stater. — Nordstaterna ha alltid visat sig välvilliga mot negrerna, delvis av principiella skäl, men framförallt därför att de intill världskriget ej kommit i närmare kontakt med dem. När nu den stora massimmigrationen av negrer kom, måste den framkalla en kris. De svarta slogo sig först ned vid de gator, som redan voro befolkade med färgade, men de spredo sig snart till de angränsande kvarteren och trängde ut de vita. Så blevo hela stadsdelar befolkade med negrer (se t.ex. Chicago och New York). Detsamma var förhållandet inom fabrikerna. När arbetarna återvände efter kriget från Euro pa, funno de sina platser upptagna av de svarta Arbetsgivarna, som i negrerna sågo goda strejk-brytare, använde dem icke blott till grovarbete ulan läto dem även få mera kvalificerat arbete. Arbetarna, särsk. de utlandsfödda, som i negrerna hade sina farligaste konkurrenter, svarade med att utesluta de färgade från fackföreningarna, som emellertid därigenom försvagades. Spänningen blev 1919 så stark, att den i Chicago och en del andra städer utlöste sig i öppen strid mellan de svarta och de vita (jfr Chicago, sp. 31). I Nordstaterna tillerkännas negrerna full likställighet med de vita: de få rösta, ha tillgång till samma skolor och univ. som de vita o.s.v., men varje social samlevnad mellan svarta och vita är även här utesluten. Detta kännes så mycket bittrare här för negrerna, som många av dem nått god ekonomisk ställning och samma bildningsgrad som de vita. De ha sina egna banker, teatrar, skolor, tidn. och tidskr., bland vilka ”The Crisis” och ”The Opportunity” böra nämnas. De kunna också uppvisa flera kända förf, och skriftställare, Charles Chesnut, Paul Dunbar, Marcus Garvey, W. E. Burghardt Du Bois, Booker T. Washington m.fl. Den sistn. grundade en av negrernas mest kända yrkesskolor, Tuskegee normal and industrial institute, i Tuskegee, Alabama. Den hade sin närmaste föregångare och förebild i den skola, i vilken Washington själv erhållit sin uppfostran, näml. Hampton normal and agri-cultural institute i Hampton, Virginia, grundad av den vite generalen S. C. Armstrong (d. 1893). Washingtons och Tuskegee-inst:s strävan ha varit att genom praktisk yrkesutbildning betrygga och höja negrernas ställning, medan frågan om deras politiska och sociala jämställdhet med de vita fått anstå, Denna senare fråga har emellertid varit huvudpunkten i Du Bois’ energiska propaganda i ”The Crisis”, som utgives i New York och är organ för den 1910 bildade National association for advancement of colored people. 1917 bildade Garvey Universal negro improvement association, vars huvudsakliga mål varit att söka återföra negrerna till Afrika. Skriv- och läskunnigheten ha ökats betydligt under de senaste årtiondena. 1900 voro 44,5 % av negrerna analfabeter, 1920 22,9 %; störst var antalet i s.ö. Centralstaterna, näml. 27,9 %, minst i Mellanatlantiska- och Stillahavsstaterna, 5,o resp. 4,o %. Ang. antalet negrer och deras procentuella andel i U.S.A:s befolkning sedan 1790, se tab. 1. Kineseroch japaner. Tab. 1 visar, att kinserna aldrig varit talrika i U.S.A., men trots detta har intet främmande folk mött så mycken ovilja där som de. Den kinesiska immigrationen började med upptäckten av guld i Kalifor — 787 — — 788 —