FÖRENTA STATERNA mera renodlad. Den tidigare sirningslusten har efterträtts av saklighet och lugn. Huvudgesim-serna ha förlagts, oberoende av byggnadernas höjd, på en viss nivå, beroende på gatubredden. Fasaderna, som nästan sakna utsmyckning, dragas högre upp tillbaka, varigenom byggnaden får en trappyramidalisk karaktär (Shelton hotel av A. L. H a r m o n samt Telephone buil-ding, båda i New York). Dessa slags byggnadsverk höra till världskonstens märkligaste. Stadsplanekonsten är i regel av föga intresse. Vanl. har renässanstypen med varandra i rät vinkel skärande gator tillämpats på ett slentrianmässigt sätt. Intressanta undantag utgöra Boston med ett i vissa partier medeltids-aktigt gatunät och framförallt Washington, där det regelbundna gatunätet överkorsas av diagonalt lagda större gator, vilka utlöpa från centrala delar, ss. Vita huset och Capitolium. Fransmannen C. C. H. L’E n f a n t (1755— 1825), som utarbetat planen, har därvid genialt utnyttjat Versailles’ trädgårdskomposition samt det i den franska stadsplanekonsten så vanliga stjärnplatssystemet. Under de sista åren har emellertid medvetet och framgångsrikt arbetats på ett höjande av stadsplanekonsten och på införandet av parkanläggningar mellan huskvarteren. Den mest kända parken Grand central park anlades av F. L. O 1 m s t e d (1822—1903) i New York 1854. Chicagos parksystem och den ståtliga Michiganstadsdelen äro också särsk. berömda. Slutl. bör även framhållas det typiskt amerikanska med att ge avenyerna nummer i st. f. namn. Målarkonsten hade i Nordamerika en mycket blygsam början, representerad av Gustaf Hesselius (1682—1755), f. i Folkärna, Dalarne, 1682. Om han, ss. man antager, lärde sig måla i England, äga hans porträtt det oaktat en svensk-karolinsk anda. Till de första infödda mera betydande målarna höra B. West (1738—1820), som emellertid 1763 överflyttade till London, där han ännu under 1800-talets början uppfostrade unga amerikanska konstnärer. Där sammanträffade han med J. S. C o p 1 e y (1737—1815), som efter många års självverksamhet i Amerika studerade i Rom och därifrån flyttade till London 1774. Även om Copley i sina tidigare amerikanska arbeten visar sig mindre tekniskt kunnig, ge de något typiskt amerikanskt i sin sakliga formgivning. Ingen har som han framställt New Englands styvsint självmedvetna överklass i generationen före oavhängighetskriget. Bland dessa målares elever märkas C h. W. Peale (1741—1827), som utförde bl. a. fjorton porträtt av George Washington. Stor betydelse hade hans grundande av Pennsylvanias Academy, U. S. A:s första konstakad. En annan lärjunge var G S t u a r t (1755—1828), epokens främste por-trättör, som visade konstnärlig gemenskap både med Reynolds och Gainsborough. Även han målade med framgång porträtt av Washington, bland vilka det s. k. ”Atheneum portrait” från 1796 är särsk. berömt. Till samma generation som Stuart hörde J. Trumbull (1756—1843), som utförde historiemålningar med motiv från nordamerikanska frihetskriget. — Samtidigt med den tempelartade arkitekturen verkade målare, som återgåvo storslagna ämnen, hämtade ur den klassiska historien och bibeln, t. ex. ”Marins i Kartagos ruiner” avJ. Vanderlyn (1776—-1852), ”Rebecka vid brunnen” av W. Allston (1779—1843). Under samma period verkade den med Lawrence i England konstnärligt besläktade, distingerade porträttmålaren T h. S u 1 1 y (1783—1872). — En inhemsk landskapsskola, Hudson river school, uppstod under 1800-talets andra fjärdedel; till dess främsta medl. räknas T h. C o 1 e (1801— 47), Th. Doughty 1793—1856), F. E. Church (1826—1900) och T h. M o r a n (1837—1926). Under de närmaste årtiondena visar sig successiv påverkan från Düsseldorf, från München, Barbizonskolan samt även från de engelska prerafaeliterna. Bland konstnärerna från denna tid märkas F. Duveneck (1848—1919), W. M. H u n t (1804—79), G. I n n e s s (1825—97), J. La Farge (1835— 1910), A. H. Wyant (1836—92). Ända in i våra dagar odlas Barbizonskolans intima land-skapskonst. — Impressionismen under 1800-talets slut representeras av de huvudsaki. i Europa verksamma Mary Cassatt (1855—1926), den världsbekante J. Mac N e ill Whistler (1834—1903) och J. S. S a r g e n t (1856—1925). Till Whistlers märkligaste målningar höra porträtten av konstnärens moder och Th. Carlyle, vari han visar sig som en genial både människoskildrare och färgkonstnär. Whistler räknas också till världens främste etsare. Sargent, som vann sin första berömmelse med målningen ”El Jaleo”, en dansande zigenerska i fascinerande belysning, har huvudsaki. utfört eleganta porträtt och barnbilder. Bland senare konstnärer märkes främst etsaren J. Pennell (1860— 1926), som med sina impressionistiska storstadsbilder fullföljer traditionen från Whistler. Skulpturen har i U. S. A. intagit en blygsam plats vid sidan av de övriga konsterna. Den förste mera betydande skulptören var T h. Crawford (1813—57), elev till Thorvald-sen, när denne vistades i Rom. Vidare mär — 883 — — 884 —