FÖRMÖRKELSE Månen blir därför vid en mån-f. belyst av det ljus, som passerat jordens atmosfär, och antar i denna belysning en matt kopparröd färg. Undantagsvis inträffar, på gr. av täta moln i jordens atmosfär, att intet solljus passerar genom atmosfärens lägre delar. Följden kan då bli, att månen helt och hållet försvinner vid mån-f. — En mån-f. är synlig på alla orter, där månen under f. befinner sig över horisonten. 2) Solförmörkelser inträffa, då månen (vid nymåne) för en observatör på jorden Fig. 2. Solförmörkelse. betäcker hela el. någon del av solens skiva. Om solens hela skiva betäckes av månen, sä-ges sol-f. vara total, om endast en del av skivan betäckes, kallas sol-f. partiell. Om vid den partiella sol-f. månen betäcker endast solens mitt, kallar man sol-f. ringformig; solen omgiver då som en smal ring månens mörka skiva. — Låt i fig. 2 S,M,J beteckna medelpunkterna för solen, månen och jorden. Då betecknar den av linjerna AKO och BLO begränsade konen månens helskugga. Månskuggans längd MO är beroende av solens och månens storlek och läge varierar rätt mycket, huvudsaki. på gr. av ändringarna i månens avstånd från jorden. I medeltal uppgår månskuggans längd till 58,« jordradier, och eftersom månens medelavstånd från jordens centrum uppgår till 60,s jordradier och således dess medelavstånd från jordytan till 59,3 jordradier, så framgår det, att månskuggan vid nymåne i medeltal icke når fram til! jordytan. Det följer härav, att sol-f. i medeltal äro partiella. Om månen är i sitt perigeum (se d.o.), är dess avstånd från jorden endast 57 jordradier, och då når månskuggan således fram till jordytan. De orter, som ligga inom den cirkelrunda el. ovala fläck, som månskuggan bildar på jordytan, ha då en total sol-f. Den cirkelrunda fläckens största diam, uppgår till 270 km. På gr. av månens rörelse kring jorden kommer skuggan att förflytta sig på jordytan från v. mot ö. med ung. samma hastighet, som månen har i sin bana, d.v.s. i medeltal med 3,390 km. i tim. Men varje punkt på jordytan förflyttar sig från v. mot ö. på gr. av jordens rotation, och en punkt vid ekvatorn förflyttar sig härvid ung. 1,670 km. pr tim., så att skuggans hastig- het på jordytan vid ekvatorn i medeltal uppgår till 3,390—1,670 = 1,720 km. pr tim. Med kännedom om skuggans hastighet kan sol-f:s varaktighet beräknas. Den uppgår för en ort vid jordens ekvator vid en total f. i maximum till nära 8 min. och vid en ringformig f. till något mera än 12 min. F:s varaktighet över hela jorden är naturligtvis längre och uppgår till ung. 6 tim. samt är alltså 50 °/o större än en mån-f:s hela varaktighet. 3) Om månen rörde sig i samma plan som solen, så skulle en sol-f. nödvändigt inträffa vid varje nymåne och en mån-f. vid varje fullmåne. Men då månen rör sig i ett plan, som lutar något mera än 5° mot solens bana, ekliptikan, kunna mån-f. endast inträffa, om solen befinner sig så pass nära någon av skärningspunkterna mellan månens bana och ekliptikan — de s.k. noderna —, att månen kommer helt el. delvis inom jordens skugga. Detta blir möjligt, om solen ligger mindre än 9,5° från noden. Likaså blir det för sol-f. nödvändigt, att solen skall vara mindre än 15,4° från noden. Vi kunna härav sluta, att f. endast kunna inträffa två gånger på året — de s.k. förmörkelsemånaderna —, näml, vid tiden omkr. de tillfällen, då solen passerar månbanans uppstigande el. nedstigande noder. Som noderna ej äro stillastående utan röra sig i relrograd led ung. 20° om året, komma dessa f.-månader också att röra sig i samma retrograda led, baklänges i året, ung. 20 dygn om året eftersom solen tillryggalägger ung. 1° pr dygn i sin bana längs ekliptikan. Man kan konstatera denna retrograda rörelse hos f-månaderna genom att jämföra tiden för mån-f. el. sol-f. under två på varandra följ. år. — En sol-f. inträffar, så ofta nymåne infaller inom f.-månaden. Eftersom denna har en längd av 30,8 dygn — den tid solen behöver för att röra sig från 15,4° före noden till lika långt efter noden — och en nymåne inträfar efter en mellantid av 29% dygn, måste alltså under en f.-månad alltid inträffa åtm. en sol-f. och under året åtm. 2 sol-f. Detta är också det minsta antal f. som kan förekomma under ett år, då det däremot händer, att ingen mån-f. inträffar under någondera av f.-månaderna. — Det största antalet sol-f. under en f.-månad är 2: en i början och en i slutet av f.-månaden; däremot kan endast en mån-f. inträffa under varje f.-månad. Vi kunna på detta sätt under året erhålla 4 sol-f. och 2 mån-f. Men det är också — 939 — — 940 —