FÖRMÖRKELSE även det bli av rättsordningen skyddat på samma sätt som de egentliga f. Ogd. Förmögenhetsskatt. I äldsta tid utgingo skatterna i regel som per-capita-skatter. I den mån en viss skillnad i förmögenhetsställning inträder, trycker en dylik skatt ojämnt, och man övergick till skatter graderade efter förmögenhet, men allteftersom förmögenhet uppträder i olika former, blir en jämn skattläggning allt svårare, och f. undantränges av andra mera differentierade skatter. F. kvarstår dock genom tiderna, då förmögenhet är ett av de lättast gripbara kännetecknen på en persons skatteförmåga. — Avsikten är, bortsett från tider av-nöd, icke att förmögenheten som sådan skall utgöra den egentliga skatte-källan, utan förmögenheten tages endast som norm vid skattens utmätning, men förmögenhetens avkastning, inkomsten, utgör skattekällan. Förmögenheten är dock en bristfällig norm, emedan dels många personer kunna ha stor inkomst och betydande skatteförmåga utan att äga förmögenhet, dels all förmögenhet icke ger samma inkomst. Numera förekommer därför f. i regel endast som komplement till andra skatter, särsk. inkomstskatten. Genom förmögenhetens beskattning söker man uppnå att hårdare drabba den ar-betsfria inkomsten. Detta kan ske på flera olika sätt. Vanl. undantages därvid den s. k. bruksförmögenheten (möbler, husgeråd o. d.) och även annan förmögenhet, som icke lämnar avkastning och vars värde är svårt att fastställa (smycken, tavlor, böcker o. d.). Om lämpligheten av att göra en f. progressiv råder delade meningar. — F. utgår som självständig skatt huvudsaki. i ett antal av U.S.A :s delstater och Schweiz’ kantoner. Använd för att hårdare drabba den arbetsfria inkomsten förekommer den flerstädes. Dylik inkomst kan ant. beskattas efter en högre skala än arbetsinkomst el. också skatten utmätas direkt på förmögenheten el. också f. på ett el. annat sätt påverka inkomstens taxering, ss. hos oss, där Veo av nettoförmögenheten skall läggas till den deklarerade inkomsten, innan det taxerade beloppet framträder. Därigenom hö-jes den arbetsfria inkomstens belopp genom ett tekniskt förfarande och blir på denna omväg hårdare beskattat än arbetsinkomsten. A.Vr. Förmörkelse kallar man en himlaföreteelse, vid vilken en lysande himlakropp blir osynlig el. försvagad för oss, ant. därigenom att en annan kropp kommer emellan el. att den skugga, som kastas av någon kropp, gör himlakroppen osynlig el. dunkel. En sådan f. inträder varje gång en himlakropp passerar tvärs över en stjärna (se B e t ä c k n i n g). De för oss viktigaste f. äro f. av solen och månen. 1) Månförmörkelser inträffa, då månen vid fullmåne inträder i jordens skugga. Låt i vidstående fig. S beteckna solen och fg Fig. 1. Månförmörkelse. en del av månens bana kring jorden. Då beteckna CE och DE gränserna för den av solen kastade kärnskuggan och linjerna DF och CG gränserna för den s.k. halvskuggan. Om månen helt och hållet befinner sig inom kärnskuggan, inträder en t o t a 1 m å n-f., och när månen befinner sig endast delvis innanför kärnskuggan, inträffar en partiell må n-f. — Man finner lätt av figuren, att kärnskuggans längd förhåller sig till jordens radie, som jordens avstånd från solen förhåller sig till skillnaden mellan solens och jordens radier. Härav följer, att skuggans längd uppgår till approximativt 214 jordradier. Då månens medelavstånd från jorden uppgår till ung. 60 jordradier, är jordens kärnskugga alltså mera än 3 gånger längre än månens avstånd från jorden. Skuggans bredd fg på månens avstånd uppgår till ung. 2,6 mån-diam., så att månskivan vid en total f. fullständigt omslutes av kärnskuggan. Man kan ock härav beräkna en månf:s varaktighet. Om f är central, vilket betyder, att månen passerar genom kärnskuggans centrum, varar en total mån-f. ung. 1 tim. och 40 min. och den partiella mån-f. ung. 3 tim. och 44 min. Är f. icke central, är dess varaktighet kortare. — Vid beräkningen av jordskuggans längd antogo vi, att solstrålarna fortplanta sig rätlinigt framåt. Detta är emellertid icke fallet vid strålarnas passage genom jordens atmosfär. På gr. av strålarnas brytning vid denna passage blir den verkliga kärnskuggan, dit intet ljus kommer, endast ung. 40 jordradier lång och sträcker sig i fig. 1 till H och når ej fram till månen. — 937 — — 938 —