FÖRSVÄRM tiell uppräkning, som angiver huvudfallen, kan befaras leda därtill, att domaren endast beaktar det i lagen angivna och förbiser betydelsefulla omständigheter, vilka icke kunnat i lagen medtagas. I allm. betraktas ss. f.o. allt, som vittnar om en mera betydande intensitet i den brottsliga viljan, och denna intensitet ”kan mätas efter det motstånd, som denna vilja i och för brottets begående haft att övervinna i förbrytarens inre” (Hagströmer). Allt yttre, som medgiver slutsatser ang. detta motstånd och dess övervinande, är att beakta ss. försvårande, resp, förmildrande omständigheter. Även sådana omständigheter som angreppsobjektets större vikt, skadans svårhet och omfång och ännu åtskilligt annat äro att hänföra till f.o. Jfr Förmildrande omständigheter, Straffskala, Straffmätning. ögd. Försvärm, se Biskötsel, sp. 1192. Försy'n. I det teologiska språkbruket förekommer ordet f. dels ss. uttryck för den religiösa tilliten till Guds omvårdnad och beskärm, dels ss. beteckning för det gudomliga världsregementet över huvud. Den gamla skol-astiska teologiens utförliga f.-lära kännetecknas därav, att den sammanblandade kristna och icke-kristna, framförallt stoiska, motiv samt att den sökte utbygga den kristna f.-tron till en rationell världsförklaring. Därvid uppehöll man sig särsk. vid tanken på Guds ”uppe-hållelse” (conserva'tio) samt hans ”medverkan” (concu'rsus). Det senare begreppet var från den kristna trons synpunkt såtillvida särsk. riskabelt, som det dels ledde till att fatta gudsviljan ss. en med det mänskliga sidoordnad faktor, dels genom att tanken på gudsviljans medverkan i allt, som sker, ledde till ett fördunklande av gudsviljans radikala motsatsförhållande till det onda. Inom upplysningsteologien var läran om ”försynen” det mest omhuldade temat. Till en början sökte man ivrigt att med utgångspunkt från världens ”ändamålsenlighet” rationellt demonstrera visheten i det gudomliga världsregementet. Tilltron till denna slags bevisföring led starkt avbräck genom jordbävningen i Lissabon 1755, som gav anledning till en rikhaltig litteratur. Alltjämt sysslade man dock med s. k. teodicéer, försök att försvara den gudomliga världsstyrelsen inför det ondas faktum. Alla dylika försök kännetecknas av bemödanden att i möjligaste mån reducera det onda. Inom 1800-talsidealismen betraktas detta gärna ss. det ännu ofullkomliga (Schleier-macher), ss. de för tavlan i dess helhet nödvändiga skuggorna el. ss. utvecklingens nödvändiga genomgångspunkter (Hegel). Den karakteristiskt kristna livssynen har däremot intet intresse av dylika förskönande tolkningar. För dess realistiska betraktelsesätt framstår det onda ss. det mot gudsviljan fientliga. Tilliten till Guds omvårdnad kan under sådana förhållanden icke betyda någon förvissning om att allt det, som sker, skulle vara en direkt återspegling av gudsviljan. Den kommer i stället att betyda, att intet ont kan skada den, som står under Guds omvårdnad, ja, att gudsviljan är mäktig att taga hand även om det onda och vända det till godo. Ss. övervunnet får i så fall visserligen även det onda en mening, som det i sig själv icke äger. Men detta betyder icke, att den kristna tron på omvägar skulle uppbygga en rationell världsförklaring — en dylik är tvärtom principiellt utesluten. Däremot fasthåller den kristna tron obetingat tanken på gudsviljans suveränitet även i förhållande till det onda. Denna suveränitet visar sig då, enl. trons sätt att se, såväl i nåd som i dom. G.E.H.A. Försäkring, sv. även assurans. Definition. Hur ingripande och mångsidig betydelse f. än har i det moderna samhället, har ännu ingen definition på detta begrepp sett dagen, som kan anses fullt tillfredsställande, vilket icke hindrar, att man i praktiken i regel lätt kan avgöra, om en viss anordning är f. el. ej. Icke mindre än ett par hundra mer el. mindre lyckade definitioner ha konstruerats, utan att någon av dem ännu kan givas bestämt företräde framför de övriga. Att definitionerna blivit så olika beror på att man kan betrakta f.-begreppet ur så många vitt skilda synpunkter: sociala, moraliska, ekonomiska, matematiska, juridiska, organisatoriska etc. De olika huvudriktningarna för dessa de-finitionsförsök, det är de olika teorierna för f.-begreppet, äro t. v. följ.: spelteorien, spar-teorien, prestationsteorien, skadeteorien, fare-teorien, behovsteorien och slutl. en subjektivis-tisk teori. Den f. n. allmännast antagna och måhända hittills bästa definitionen är formulerad av tysken Alfred Manes och bygger på behovsteorien: ”F. är ömsesidigt täckande av slumpvis inträffande uppskattbara penningbehov hos ett större antal på likartat sätt hotade ekonomiska enheter”. Denna definition är både för vid och för snäv, men torde dock kunna godtagas, tills en bättre sådan framkommer. Grunder. Enklaste anordning för f. är den, där ett antal personer, som äro utsatta för en ocli samma risk, överenskomma att, därest en av dem skulle drabbas av sådan skada, som överenskommelsen avser, de övriga skola göra sammanskott för att täcka den förlust, som genom skadefallet drabbat den skadade. 1,001 personer t. ex. kunna överenskomma, att när en av — 983 — — 984 —