Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvårande omständigheter - Försvärm - Försyn - Försäkring (assurans)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSVÄRM
tiell uppräkning, som angiver huvudfallen, kan
befaras leda därtill, att domaren endast
beaktar det i lagen angivna och förbiser
betydelsefulla omständigheter, vilka icke kunnat i
lagen medtagas. I allm. betraktas ss. f.o. allt, som
vittnar om en mera betydande intensitet i den
brottsliga viljan, och denna intensitet ”kan
mätas efter det motstånd, som denna vilja i och
för brottets begående haft att övervinna i
förbrytarens inre” (Hagströmer). Allt yttre, som
medgiver slutsatser ang. detta motstånd och
dess övervinande, är att beakta ss.
försvårande, resp, förmildrande omständigheter. Även
sådana omständigheter som angreppsobjektets
större vikt, skadans svårhet och omfång och
ännu åtskilligt annat äro att hänföra till f.o.
Jfr Förmildrande omständigheter,
Straffskala, Straffmätning. ögd.
Försvärm, se Biskötsel, sp. 1192.
Försy’n. I det teologiska språkbruket
förekommer ordet f. dels ss. uttryck för den
religiösa tilliten till Guds omvårdnad och
beskärm, dels ss. beteckning för det gudomliga
världsregementet över huvud. Den gamla
skol-astiska teologiens utförliga f.-lära
kännetecknas därav, att den sammanblandade kristna och
icke-kristna, framförallt stoiska, motiv samt
att den sökte utbygga den kristna f.-tron till
en rationell världsförklaring. Därvid uppehöll
man sig särsk. vid tanken på Guds
”uppe-hållelse” (conserva’tio) samt hans ”medverkan”
(concu’rsus). Det senare begreppet var från den
kristna trons synpunkt såtillvida särsk.
riskabelt, som det dels ledde till att fatta gudsviljan
ss. en med det mänskliga sidoordnad faktor,
dels genom att tanken på gudsviljans
medverkan i allt, som sker, ledde till ett
fördunklande av gudsviljans radikala
motsatsförhållande till det onda. Inom upplysningsteologien
var läran om ”försynen” det mest omhuldade
temat. Till en början sökte man ivrigt att med
utgångspunkt från världens ”ändamålsenlighet”
rationellt demonstrera visheten i det gudomliga
världsregementet. Tilltron till denna slags
bevisföring led starkt avbräck genom
jordbävningen i Lissabon 1755, som gav anledning till
en rikhaltig litteratur. Alltjämt sysslade man
dock med s. k. teodicéer, försök att försvara
den gudomliga världsstyrelsen inför det ondas
faktum. Alla dylika försök kännetecknas av
bemödanden att i möjligaste mån reducera det
onda. Inom 1800-talsidealismen betraktas detta
gärna ss. det ännu ofullkomliga
(Schleier-macher), ss. de för tavlan i dess helhet
nödvändiga skuggorna el. ss. utvecklingens
nödvändiga genomgångspunkter (Hegel). Den
karakteristiskt kristna livssynen har däremot intet
intresse av dylika förskönande tolkningar. För
dess realistiska betraktelsesätt framstår det
onda ss. det mot gudsviljan fientliga. Tilliten
till Guds omvårdnad kan under sådana
förhållanden icke betyda någon förvissning om
att allt det, som sker, skulle vara en direkt
återspegling av gudsviljan. Den kommer i
stället att betyda, att intet ont kan skada den,
som står under Guds omvårdnad, ja, att
gudsviljan är mäktig att taga hand även om det
onda och vända det till godo. Ss. övervunnet
får i så fall visserligen även det onda en
mening, som det i sig själv icke äger. Men detta
betyder icke, att den kristna tron på omvägar
skulle uppbygga en rationell världsförklaring
— en dylik är tvärtom principiellt utesluten.
Däremot fasthåller den kristna tron obetingat
tanken på gudsviljans suveränitet även i
förhållande till det onda. Denna suveränitet visar
sig då, enl. trons sätt att se, såväl i nåd som
i dom. G.E.H.A.
Försäkring, sv. även assurans.
Definition. Hur ingripande och
mångsidig betydelse f. än har i det moderna
samhället, har ännu ingen definition på detta
begrepp sett dagen, som kan anses fullt
tillfredsställande, vilket icke hindrar, att man i
praktiken i regel lätt kan avgöra, om en viss
anordning är f. el. ej. Icke mindre än ett par
hundra mer el. mindre lyckade definitioner ha
konstruerats, utan att någon av dem ännu kan
givas bestämt företräde framför de övriga. Att
definitionerna blivit så olika beror på att man
kan betrakta f.-begreppet ur så många vitt
skilda synpunkter: sociala, moraliska,
ekonomiska, matematiska, juridiska, organisatoriska
etc. De olika huvudriktningarna för dessa
de-finitionsförsök, det är de olika teorierna för
f.-begreppet, äro t. v. följ.: spelteorien,
spar-teorien, prestationsteorien, skadeteorien,
fare-teorien, behovsteorien och slutl. en
subjektivis-tisk teori. Den f. n. allmännast antagna och
måhända hittills bästa definitionen är
formulerad av tysken Alfred Manes och bygger
på behovsteorien: ”F. är ömsesidigt täckande
av slumpvis inträffande uppskattbara
penningbehov hos ett större antal på likartat sätt
hotade ekonomiska enheter”. Denna definition är
både för vid och för snäv, men torde dock
kunna godtagas, tills en bättre sådan
framkommer.
Grunder. Enklaste anordning för f. är den,
där ett antal personer, som äro utsatta för en ocli
samma risk, överenskomma att, därest en av
dem skulle drabbas av sådan skada, som
överenskommelsen avser, de övriga skola göra
sammanskott för att täcka den förlust, som genom
skadefallet drabbat den skadade. 1,001
personer t. ex. kunna överenskomma, att när en av
— 983 —
— 984 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
