GAFFELANTILOP kungligt inventarium 1379, och ännu under 1500-talet hade den där icke vunnit mera allmänt bruk, än att dess begagnande gjordes till föremål för satir. I England var den under 1400- och 1500-talen en sällsynthet. Ännu vid 1600-talets början var man här icke fullt hemmastadd i begagnandet av densamma. I franska och skotska kloster förbjöds den ss. lyxartikel. Enl. anatomen A. Veselius förekom g. i dagligt bruk i Italien 1542 och var här föremål för all renässansens konstnärliga utsmyckning. Under 1500-talets senare hälft förekom den i Tyskland. Först från 1600-talets mitt var g. i allmänt bruk bland Europas bildade klasser. G. ingick i det bestick, som man i ett etui förde med sig och brukade under måltiderna borta och hemma. Bland Sveriges allmoge begagnades g. mera allmänt först under 1800-talet. — G., som i regel endast hade 2 uddar, fick sedermera 3 el. 4. Skaftet, som varit föremål för konstnärlig utsmyckning, skulptur, ciselering, målning m.m., har under olika tider utförts av trä, elfenben, metall, fajans el. porslin. I Kina användas pinnar i st.f. g. W.Kln. 2) Krigsv. a) G. bildas vid art. under inskjutning mot ett mål genom att målet inne-slutes mellan skott, som synas bortom målet (plusskott) och hitom målet (minusskott). G. hoptränges genom halvering, så att man erhåller krevaderna i målets närhet. — b) Skjutstöd för gevär, musköt, fältslanga o. d., brukades först i Spanien på 1500-talet. R.Sbg. 3) Sjöv., rundhult, anbragt i lutande ställning mot akterkanten av en mast. G. uppbär g.-seg-lets övre lik. Gaffelnockel. pik kallas g:s akterligaste, högre ända och k 1 o dess lägre, mot masten stödda ända; g.-nocken uppbäres och hissas medelst pikefall, klon medelst klofall. H.S-k. Gaffelantilo'p, Antiloca'rpa america'na (se pl. vid A n t i 1 o p e r), förekommer i Nordamerika på prärierna från ung. 53° n.br. till Mexiko. Dess kroppslängd utgör 1,5 m. och mankhöjd 80 cm. Den har en kraftig byggnad med tät fäll, på ryggen isabellafärgad, på undersidan vit. Båda könen bära horn, som sitta mellan ögonen och hos de gamla bockarna bli gaffelkluvna. G. är stadd i utdöende och i de tätare bebyggda trakterna redan utrotad. H.W. Gaffelapa, sjöv., se A p a 2). Gaffelben benämnes de hos fåglarna (se d.o., sp. 614) i sina ventrala ändar med varandra sammanvuxna nyckelbenen. H. W. Gaffelbit, starkt kryddad, i småbitar skuren sillkonserv. Gaffelbock benämnes råbocken, då den under 2:a el. 3:e sommaren, d. v. s. vid 1 å 2 års ålder, sätter upp horn med två spetsar. F.A.Bn. Gaffelfock, fockmastens gaffelsegel. Gaffelgrening, bot., se D i k o t o m i. Gaffelhjortar. 1) Hippocame'lus, ett släkte i Sydamerikas kordillerer förekommande hjortar med gaffelkluvna horn. Endast två arter äro kända, h u e m a 1 e n (H. bisu'lcus) med skaf-tad, och peruanska g. (H. antisie'nsis) med oskaftad gaffel. H.W. 2) Benämning på kronhjort, bärande horn med 2 spetsar: ögontagg och spetstagg. G. är vanl. 2, stundom 3 år gammal. F.A.Bn. Gaffelnock, sjöv., se Gaffel. Gaffelsegel, ett trapetsformat snedsegel, vars övre lik är litsat till el. löper på en gaffel och vars främre lik är litsat till el. löper efter masten. Är ett g:s undre lik fästat till bom, benämnes seglet även bomsegel. H.S-k. Gaffelspinnare el. gaffelsvansspinna-r e, släktena Ceru'ra och Dicranu'ra av spin- Allmänna gaffelspinnaren, Dicranura vinula. narfjärilarnas grupp. Sitt namn ha g. därav, att det sista paret av larvens bukfötter, analföt-terna, som bäras upplyfta, äro ombildade till långa, smala rör, vilka innesluta en fin, röd tråd, som när djuret oroas, skjutes ut ur röret. Vanligast är den s. k. allmänna g., Dicranu'ra vi'nula, vars framvingar, som hos honan kunna nå en spännvidd av 7,5 cm., äro vita el. grå Allmänna gaffelspinnarens larv. — 1043 — — 1044 —