Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galapagosöarna - Galar - Galata - Galateia - Galater - Galaterbrevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALAR
från Peru; 7,430 kvkm.; c:a 500 inv. G. bestå
av 13 å 14 större samt ett 70-tal mindre öar,
spridda över en areal av o. 60,000 kvkm De
största äro I s a b e 1 a (Albemarle), 4,280 kvkm.,
Santa Cruz (Indefatigable, Chavez), 1.020,
Fernandina (Narborough), 650, San
Salvador (James, Santiago), 570, San C r i s t
6-b a 1 (Chatham), 430 och Santa Maria
(Flo-reana, Charles), 140 kvkm. G., som vila på
en mot n.ö. förbi Kokosöarna och till närheten
av Panamanäset gående submarin platå, äro
helt och hållet av vulkaniskt ursprung och
bestå av enstaka el. gruppvis ordnade större
vulkankäglor (Isabela 6 st. och G:s högsta, 1,570
m.). Dessutom finnas på sidorna av dessa
smärre, sekundära eruptionskäglor, så att
sammanlagda antalet kratrar uppgår till c:a 2,000
Några av vulkanerna äro verksamma. På gr.
av den ringa vittringen i de lägre regionerna
täckes marken här av skarpkantiga block,
under det att de högre partierna med större
fuktighet ha mera rundade former och delvis
täckas av en svartbrun, fruktbar vittringsjord. —
Trots läget under ekvatorn ha G. tack vare den
svala Peruströmmen ett kallare klimat än
något annat område under motsvarande
förhållanden. Temp.-skillnaden mellan olika årstider
är mycket ringa; årsmedeltemp. är vid kusten
22°, inom de odlade områdena (200—600 m.ö.
h.) mellan 16° och 19°. Områdena närmast
havsytan äro torra och ökenartade; först på
c:a 200 m:s höjd (lägre på ö. sidan av öarna
på gr. av den nederbördsbringande
s.o.-passa-dens beständighet) blir nederbörden tillräcklig
för en frodigare vegetation. Fuktigheten
tillföres marken dels ss. regn under febr.—juni, dels
i form av täta dimmor (garüas) i förening med
ihållande duggregn, särsk. från juli till nov., så
att bergen t.o.m. erhålla större nederbörd under
sommaren än under vintern.
G. upptäcktes 1535 av spanjorerna och voro
då obebodda. De uppsöktes under
1500—1600-talen ofta av sjörövare, och det är från denna
tid de utanför de spansktalande länder mest
brukliga namnformerna härstamma. Från
slutet av 1700-talet bedrevs i farvattnen kring G.
en givande valfångst. Ögruppen annekterades
av Ecuador 1832, och samtidigt härmed
grundades en koloni på Santa Maria. Denna
koloni förföll dock snart. Samma öde rönte det
ko-lonisationsförsök, som gjordes på denna ö
1870. Något bättre ha kolonisationsförsöken
lyckats på San Cristobal, som varit bebodd
sedan 1869; här produceras socker, kaffe, tobak,
bomull och sydfrukter. Norrmännen
upprättade 1925 en koloni på Santa Maria. G. bilda ett
territorium, Colön. Huvudort är El Progreso
på San Cristobal. S
G:s djurvärld är mycket egenartad och har,
alltsedan Ch. Darwin besökte öarna, varit
föremål för forskares intresse. Inhemska
däggdjur med undantag av sjöbjörnen, Arctoce’
pha-lus galapagie’nsis, saknas; på vissa öar
träffas förvildade husdjur, särsk. åsnor, svin och
getter, i mängd. Fågellivet är rikt; av mer än
30 landfågelarter äro nästan alla inhemska.
Bl. a. förekommer där en pingvin, Spheni’scus
mendi’culus, den nordligaste utposten av de
ant-arktiska pingvinerna. Kräldjuren, alla
inhemska, nå stundom en betydande storlek ss. den
ända till 1,3 m. långa havsleguanen,
Ambly-rhy’nchus crista’tus, och drushuvudet,
Cono’lo-phus subcrista’tus, av 1 m:s längd samt
jätte-sköldpaddorna av släktet Testu’do, av vilka
dock flera arter utrotats. Särsk. egendomlig
är art- och rasbildningen av vissa släkten, ss.
av härmtrasten, Nesomi’mus, leguanen,
Tropi-du’rus, geckon, Phylloda’ctylus, Testu’do och
ormen Dro’micus, i det att på de skilda öarna
från varandra mer el. mindre olika arter el.
varieteter förekomma och märkvärdigt nog
ofta ej samma art på närliggande öar utan på
mera från varandra avlägsna, vilket möjl.
tyder på att G. urspr. utgjort en enda ö el. ett
fåtal öar, som sedan splittrats. En del fåglar,
vilkas närmaste släktingar äro fröätare, ha
här av brist på frön måst övergå till att leva
av djurisk föda, blivit mindre och fått
kortare vingar och stjärt, däremot ha näbbet samt
benen förlängts och fotterna förstorats och
tillpassats för ett springande levnadssätt.
Talrika fågelarter visa också tendens till albinism
(se d. o.). Även bland de ryggradslösa
landdjuren förekomma många inhemska arter.
Djurlivet i havet, särsk. fiskfaunan, är
synnerligen rikt. Mest synes djurvärlden
överensstämma med Mellanamerikas. Bland
arbeten om G. må här nämnas W. Beebe,
”Galå-pagos” (1924, sv. övers. ”G., de förtrollade
öarne”, 1929). O.C-n.
Galar, nord, myt., se F j a 1 a r.
GaTata, .stadsdel i Istanbul (se d. o.).
Gala’teia (grek.; lat. Galate’a), grek, myt., en
av nereiderna (se d.o.), älskades av kyklopen
Polyfem och den sköne Akis, åt vilken senare
hon skänkte sitt hjärta. I förbittring häröver
dödade Polyfem Akis, som därpå förvandlades
till en flod. Polyfems obesvarade kärlek till
G. var ett hos diktare, lustspelsförf. och i
konsten mycket omtyckt motiv. W.N.
Gala’ter, forngrekisk benämning på kelterna
(jfr Galler); i inskränktare betydelse namn
på inv. i det mindreasiatiska landskapet
Ga-latien (se d.o.). C.F.
Galaterbrevet, i våra bibeluppl. det 4:e av
Paulusbreven, skrivet till ”församlingarna i
— 1059 —
— 1060 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
