GALBULIDÆ grönbruna massor med egendomlig, aromatisk lukt och bitter smak. Beståndsdelarna äro harts (60—75 °/o), bestående av ester av um-belliferon och galbaresinotannol, gummi (10— 17 °/o) och flyktig olja (9—22 °/o). G. är ett slemlösande, lindrigt retande medel, ingående som beståndsdel i aloepiller med gummigutta och gummiplåster. Det ansågs fordom ha en speciell inverkan på livmodern, varav benämningen moderharts. J.H. Galbu'lidæ, se Glansfåglar. Galdenblad. 1) Anders G., jesuit, borgmästarson från Skara, inskrevs vid Uppsala univ. 1665, kallade sig Brovall, lär av franske ministern i Stockholm ha sänts till ett jesuitkollegium i Rom 1671, drottning Kristinas sv. sekreterare där, adlades av henne G. Nitisk proselytmakare, vann G. för katolicismen dels sina yngre bröder, Lars, krigare, som blev överste i venetiansk tjänst, och G. 2), dels många andra svenskar. C.V.J. 2) J o h a n G., den föregåendes bror, jesuit (d. 1736), lämnade Sverige o. 1690, torde ha utbildats vid samma jesuitkollegium som G. 1), blev på 1690-talet rektor för ett jesuitkollegium i Linz, avsett för ynglingar från Norden, vilket han förestod till sin död. G. var o. 1715 biktfader för kejsaren i Wien och sökte sedermera i Linz med ringa framgång även upprätta en katolsk akad. för adelsmän. C.V.J. Galder, plur. g a 1 d r a r (till isl. gala, sjunga gällt o.d.), trollsång, väl oftast utförd under iakttagande av vissa ceremonier. G. omtalas i flera Eddadikter, t. ex. Havamal, enl. vilken Oden kunde 18 sådana, och Grogaldr. Typiska g. förekomma i Skirnismal. Motsvarigheter till de nordiska g. äro de forntyska trollsångerna från Merseburg. G. har sitt särskilda versslag, galdralag, en avart ljödahåttr med dubbla s. k. fullrader. — Litt.: I. Lindquist, ”Galdrar” (1923). E.H. Foto Wilse, Oslo. Från en bestigning av Galdhöpiggen. T.h. stenkumlet på toppen. Galdhöpiggen, fjälltopp i Jotunheimen inom Opland fylke, Norge, n.ö. om Sognefjord, 2,468 m.ö.h. Från G., som är Norges och Nordeuropas högsta topp (Glittertinden något högre, om dess snöhätta medräknas), har man en utomordentligt vidsträckt utsikt; sammanlagt 100,000 kvkm. anses kunna överblickas härifrån. Uppstigningen är relativt lätt. Turisthyddor: Juv-vasshytta på 1,817 m.ö.h., 2 hyddor på toppen. S. Galdös [-då's], Benito P é r e z, spansk förf. (1843—1920). F. på Kanarieöarna, kom G. som ung till Madrid, där han idkade juridiska studier men snart helt ägnade sig åt skrift-ställeri. Hans första roman, ”La fontana de oro” (”Guldkällan”, 1870) är en tråkig historisk berättelse i den hävdvunna retoriska stilen. Småningom trevade sig G. fram till en kompromiss mellan det traditionella uppstyltade maneret och en folk lig stil, som t. o. m. blir fylld av svårbegriplig slang i ”Misericordia” (1897). I romaner från senare hälften av 1870-talet, ss. ”Dona Perfecta”, ”Gloria”, ”Marianela”, ”La familia de Léon Roch”, ger G. bilder ur den spanska medelklassens liv, delvis med starkt antiklerikal tendens. Från 1880-talet behandlar han huvudsaki. de lägre klasserna i Madrid med framhållande av sedernas urartning, i sht i ”Fortunata y Jacinta” (1887). Genom sin rika produktion (76 romaner), som omspänner alla förhållanden och presenterar typer av alla slag, framstår G. för sina landsmän som en Balzac el. en Dickens, i alla händelser som Spaniens förnämste romanförf. i modern tid. Särsk. kär har han blivit för sina landsmän genom ”Episodios nacionales”, 5 serier (1873—1912), behandlande Spanien i historia och sägen under 1800- och 1900-talen. G:s dramatiska produktion (22 pjäser) har varit mycket omtvistad. I alla händelser bröt den med äldre slentrian. Mest uppståndelse väckte ”Electra” (1901), enär man ansåg den vara antireligiös, vilket den ej är (G. var en djupt religiös och känslig natur); men väl är den antiklerikal. — övers, till sv. äro romanerna ”Gloria” (1884), ”Dona Perfecta” (1893), ”Marianela” (1894). Ur den rika litt. om G. må anföras art. av A. Hillman i ”Sv. tidskr.”, 1894, i ”Nordisk tidskr.”, 1902, i ”Ord och bild”, 1905, samt K. A. Hagberg i ”Vår tid”, 1917. J.V — 1063 — — 1064 —