Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galbanum - Galbulidæ - Galdenblad, 1. Anders - Galdenblad, 2. Johan - Galder - Galdhöpiggen - Galdós, Pérez
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALBULIDÆ
grönbruna massor med egendomlig, aromatisk
lukt och bitter smak. Beståndsdelarna äro
harts (60—75 °/o), bestående av ester av
um-belliferon och galbaresinotannol, gummi (10—
17 °/o) och flyktig olja (9—22 °/o). G. är ett
slemlösande, lindrigt retande medel, ingående
som beståndsdel i aloepiller med gummigutta
och gummiplåster. Det ansågs fordom ha en
speciell inverkan på livmodern, varav
benämningen moderharts. J.H.
Galbu’lidæ, se Glansfåglar.
Galdenblad. 1) Anders G., jesuit,
borgmästarson från Skara, inskrevs vid Uppsala
univ. 1665, kallade sig Brovall, lär av franske
ministern i Stockholm ha sänts till ett
jesuitkollegium i Rom 1671, drottning Kristinas sv.
sekreterare där, adlades av henne G. Nitisk
proselytmakare, vann G. för katolicismen dels
sina yngre bröder, Lars, krigare, som blev
överste i venetiansk tjänst, och G. 2), dels
många andra svenskar. C.V.J.
2) J o h a n G., den föregåendes bror, jesuit
(d. 1736), lämnade Sverige o. 1690, torde ha
utbildats vid samma jesuitkollegium som G.
1), blev på 1690-talet rektor för ett
jesuitkollegium i Linz, avsett för ynglingar från
Norden, vilket han förestod till sin död. G. var o.
1715 biktfader för kejsaren i Wien och sökte
sedermera i Linz med ringa framgång även
upprätta en katolsk akad. för adelsmän. C.V.J.
Galder, plur. g a 1 d r a r (till isl. gala, sjunga
gällt o.d.), trollsång, väl oftast utförd under
iakttagande av vissa ceremonier. G. omtalas i
flera Eddadikter, t. ex. Havamal, enl. vilken
Oden kunde 18 sådana, och Grogaldr. Typiska
g. förekomma i Skirnismal. Motsvarigheter
till de nordiska g. äro de forntyska
trollsångerna från Merseburg. G. har sitt särskilda
versslag, galdralag, en avart ljödahåttr med
dubbla s. k. fullrader. — Litt.: I. Lindquist,
”Galdrar” (1923). E.H.
Foto Wilse, Oslo.
Från en bestigning av Galdhöpiggen. T.h.
stenkumlet på toppen.
Galdhöpiggen, fjälltopp i Jotunheimen inom
Opland fylke, Norge, n.ö. om Sognefjord, 2,468
m.ö.h. Från G., som är Norges och
Nordeuropas högsta topp (Glittertinden något högre, om
dess snöhätta medräknas), har man en
utomordentligt vidsträckt utsikt; sammanlagt 100,000
kvkm. anses kunna överblickas härifrån.
Uppstigningen är relativt lätt. Turisthyddor:
Juv-vasshytta på 1,817 m.ö.h., 2 hyddor på toppen.
S.
Galdös [-då’s], Benito P é r e z, spansk förf.
(1843—1920). F. på Kanarieöarna, kom G.
som ung till Madrid, där han idkade juridiska
studier men snart helt
ägnade sig åt
skrift-ställeri. Hans första
roman, ”La fontana
de oro”
(”Guldkällan”, 1870) är en
tråkig historisk
berättelse i den hävdvunna
retoriska stilen.
Småningom trevade sig G.
fram till en
kompromiss mellan det
traditionella uppstyltade
maneret och en
folk
lig stil, som t. o. m. blir fylld av
svårbegriplig slang i ”Misericordia” (1897). I
romaner från senare hälften av 1870-talet,
ss. ”Dona Perfecta”, ”Gloria”, ”Marianela”,
”La familia de Léon Roch”, ger G.
bilder ur den spanska medelklassens liv, delvis
med starkt antiklerikal tendens. Från
1880-talet behandlar han huvudsaki. de lägre
klasserna i Madrid med framhållande av sedernas
urartning, i sht i ”Fortunata y Jacinta” (1887).
Genom sin rika produktion (76 romaner), som
omspänner alla förhållanden och presenterar
typer av alla slag, framstår G. för sina
landsmän som en Balzac el. en Dickens, i alla
händelser som Spaniens förnämste romanförf. i
modern tid. Särsk. kär har han blivit för sina
landsmän genom ”Episodios nacionales”, 5
serier (1873—1912), behandlande Spanien i
historia och sägen under 1800- och 1900-talen.
G:s dramatiska produktion (22 pjäser) har
varit mycket omtvistad. I alla händelser bröt
den med äldre slentrian. Mest uppståndelse
väckte ”Electra” (1901), enär man ansåg den
vara antireligiös, vilket den ej är (G. var en
djupt religiös och känslig natur); men väl är
den antiklerikal. — övers, till sv. äro
romanerna ”Gloria” (1884), ”Dona Perfecta” (1893),
”Marianela” (1894). Ur den rika litt. om G.
må anföras art. av A. Hillman i ”Sv. tidskr.”,
1894, i ”Nordisk tidskr.”, 1902, i ”Ord och bild”,
1905, samt K. A. Hagberg i ”Vår tid”, 1917. J.V
— 1063 —
— 1064 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
