GALILEI Galiléen (av hebr. gälil, ”krets”, ”område”) omfattade i äldre tid Aser, Naftali och Sebu-lon och bestod i s. av av den fruktbara Jisreel-slätten (se d.o.), i n. av galileiska berglandet. G. är ett av Palestinas fruktbaraste områden. Befolkningen var sedan gammalt starkt blandad med främmande element (”hedningarnas G.”, Jes. 9: 1, Matt. 4: 15 m. fl.). 734 f. Kr. erövrades G. av Tiglat Pilesar III; på mackabéer-tiden förenades det åter med Judéen. Därefter var G. en härd för glödande främlingshat. Jesus var galilé, och under de följ. årh. blev den galileiska staden Tiberias säte för ”Stora rådet” (se d.o.) och medelpunkt för rabbinsk lärdom. G Bsm Galile'i. 1) V i n c e n z o G., italiensk musiklärd och tonsättare (o. 1533—91), var en duktig musiker, utmärkt lutspelare, intresserad medl. av den florentinska cameratan, vars strävanden att skapa en recitativisk musikalisk stil spåras i hans sättningar till texter från Dantes ”Divina commedia” och Jeremias’ klagosånger; dessutom utgav han madrigaler (1574, 1587) och stycken för luta (1563). Om förhållandet mellan grekernas och hans egen tids musik skrev han ”Dialogo della musica antica e della moderna” (1581); häri offentliggöres hans fynd av Mesomedes’ hymner. E.A. 2) G a 1 i 1 e o G., den föregåendes son, fysiker och astronom (1564—1642), prof, i matematik i Pisa 1589, i Padua 1592—1609, matematiker och filosof hos storhertigen av Toscana 1610. Tiden efter kättardomen 1633 tillbragte G. huvudsaki. på sin villa Arcetri vid Florens. Från 1637 var han blind. — G. har sin största vetenskapliga betydelse ss. grundläggare av den moderna mekaniken, som 50 år senare fullständigt utvecklades av Newton. G. började dessa studier med en undersökning av lagarna för kroppars fall. Enl. Aristoteles skulle kroppar falla hastigare, ju tyngre de voro, men G. fann experimentellt genom fallförsök från toppen av det lutande tornet i Pisa, att icke kropparnas tyngd men väl deras täthet utövade inflytande på kropparnas hastighet vid fallet. Orsaken härtill fann han i luftens motstånd. I lufttomt rum falla alla kroppar lika hastigt. Han uppvisade samtidigt allmänna uttryck för kropparnas hastighet och tillrygga-lagda väg vid godtycklig tid i dylik fallrörelse (se d.o.), de s.k. Galileiska fall-lagarna. I sammanhang härmed uppställde han den s.k. tröghetslagen, att en kropp, som ej påverkas av krafter, rör sig rätlinigt och likformigt, samt kraftparallellogram-men, genom vilken han studerade kastade kroppars fall. Dessa båda lagar upptogos sedan av Newton ss. den första och andra rörel- G. Galilei. selagen. G. undersökte vidare lagen för en pendels rörelse och erhöll härigenom för första gången en möjlighet att mäta tidsintervallers längd, vilket han först använde för att räkna människopulsens slag pr min. och senare för att konstruera ett pendelur, en konstruktion, som han visserligen i ritning utförde men aldrig hann praktiskt realisera. G. har vidare, vid sina studier över det lutande planet, uppställt den allmänna mekaniska grundsats, som 150 år senare av Lagrange kallades de virtuella hastigheternas p r i n-c i p. Största uppseende hos sina samtida väckte G. genom sin konstruktion av teaterkikaren (se d.o.) och dess användande på himlen. Denna kikare uppfanns 1608 av den holländske glasögonfabrikanten Lipperhey, varom G. ryktesvis erhöll underrättelse, varefter han på egen hand gjorde den erforderliga kombinationen av de båda linserna i kikaren. Då denna kikare, som förstorade 30 gånger, användes på himlen, upptäckte han efter vartannat bergen på månen, Jupiters 4 månar, Saturnus ring (”tredelning”), Venus’ faser, solfläckarna och solens rotation, Vintergatans uppdelning i stjärnor m.m. Det framgick av dessa astronomiska upptäckter vida lättbegripligare än ur Coper- — 1073 — — 1074 —