Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galiléen - Galilei, 1. Vincenzo - Galilei, 2. Galileo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALILEI
Galiléen (av hebr. gälil, ”krets”, ”område”)
omfattade i äldre tid Aser, Naftali och
Sebu-lon och bestod i s. av av den fruktbara
Jisreel-slätten (se d.o.), i n. av galileiska berglandet.
G. är ett av Palestinas fruktbaraste områden.
Befolkningen var sedan gammalt starkt
blandad med främmande element (”hedningarnas
G.”, Jes. 9: 1, Matt. 4: 15 m. fl.). 734 f. Kr.
erövrades G. av Tiglat Pilesar III; på
mackabéer-tiden förenades det åter med Judéen.
Därefter var G. en härd för glödande
främlingshat. Jesus var galilé, och under de följ. årh.
blev den galileiska staden Tiberias säte för
”Stora rådet” (se d.o.) och medelpunkt för
rabbinsk lärdom. G Bsm
Galile’i. 1) V i n c e n z o G., italiensk
musiklärd och tonsättare (o. 1533—91), var en
duktig musiker, utmärkt lutspelare, intresserad
medl. av den florentinska cameratan, vars
strävanden att skapa en recitativisk musikalisk
stil spåras i hans sättningar till texter från
Dantes ”Divina commedia” och Jeremias’
klagosånger; dessutom utgav han madrigaler (1574,
1587) och stycken för luta (1563). Om
förhållandet mellan grekernas och hans egen tids
musik skrev han ”Dialogo della musica antica
e della moderna” (1581); häri offentliggöres
hans fynd av Mesomedes’ hymner. E.A.
2) G a 1 i 1 e o G., den föregåendes son,
fysiker och astronom (1564—1642), prof, i
matematik i Pisa 1589, i Padua 1592—1609,
matematiker och filosof hos storhertigen av Toscana
1610. Tiden efter kättardomen 1633 tillbragte
G. huvudsaki. på sin villa Arcetri vid Florens.
Från 1637 var han blind. — G. har sin största
vetenskapliga betydelse ss. grundläggare av
den moderna mekaniken, som 50 år senare
fullständigt utvecklades av Newton. G.
började dessa studier med en undersökning av
lagarna för kroppars fall. Enl. Aristoteles skulle
kroppar falla hastigare, ju tyngre de voro, men
G. fann experimentellt genom fallförsök från
toppen av det lutande tornet i Pisa, att icke
kropparnas tyngd men väl deras täthet
utövade inflytande på kropparnas hastighet vid
fallet. Orsaken härtill fann han i luftens
motstånd. I lufttomt rum falla alla kroppar lika
hastigt. Han uppvisade samtidigt allmänna
uttryck för kropparnas hastighet och
tillrygga-lagda väg vid godtycklig tid i dylik fallrörelse
(se d.o.), de s.k. Galileiska
fall-lagarna. I sammanhang härmed uppställde han
den s.k. tröghetslagen, att en kropp, som
ej påverkas av krafter, rör sig rätlinigt och
likformigt, samt
kraftparallellogram-men, genom vilken han studerade kastade
kroppars fall. Dessa båda lagar upptogos
sedan av Newton ss. den första och andra rörel-
G. Galilei.
selagen. G. undersökte vidare lagen för en
pendels rörelse och erhöll härigenom för
första gången en möjlighet att mäta
tidsintervallers längd, vilket han först använde för att
räkna människopulsens slag pr min. och
senare för att konstruera ett pendelur, en
konstruktion, som han visserligen i ritning utförde
men aldrig hann praktiskt realisera. G. har
vidare, vid sina studier över det lutande
planet, uppställt den allmänna mekaniska
grundsats, som 150 år senare av Lagrange kallades
de virtuella hastigheternas p r i
n-c i p.
Största uppseende hos sina samtida väckte G.
genom sin konstruktion av teaterkikaren (se
d.o.) och dess användande på himlen. Denna
kikare uppfanns 1608 av den holländske
glasögonfabrikanten Lipperhey, varom G.
ryktesvis erhöll underrättelse, varefter han på egen
hand gjorde den erforderliga kombinationen
av de båda linserna i kikaren. Då denna
kikare, som förstorade 30 gånger, användes på
himlen, upptäckte han efter vartannat bergen
på månen, Jupiters 4 månar, Saturnus ring
(”tredelning”), Venus’ faser, solfläckarna och
solens rotation, Vintergatans uppdelning i
stjärnor m.m. Det framgick av dessa astronomiska
upptäckter vida lättbegripligare än ur Coper-
— 1073 —
— 1074 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
