GALLÄPPLEN skola tillstöta. Några medel, som upplösa g., äro ej kända, och sjukdomen kan därför ej heller botas med medikamenter. De hotande komplikationerna göra, att g. i många fall bör opereras, och detta bör helst ske i unga år före inträdd komplikation, ty under dessa förhållanden är operationsrisken minst. — Förr endast öppnade man gallblåsan och slevade ut stenarna, cholecystotomi, medan man numera vanl. avlägsnar den sjuka gallblåsan, cholecystectomi. P.M.S. Gallsten$koli'k, se Gallsten. Gallsyror, i gallan förekommande organiska syror av komplicerad sammansättning, vilka äro av betydelse för fettets digestion och tillgodogörande. Jfr Galla. Wk. Galluppi [-lo'pi], P a s q u a 1 e, italiensk filosof (1770—1846). Urspr. tulltjänsteman och först vid sena år prof, vid Neapels univ., utgick G. från Locke och den franska sensualismen. Dock riktar han denna äldre erfarenhetsfilosofi med centrala kantska läror. Kunskapen, som enl. G. får allt innehåll från erfarenheten, kommer sålunda till stånd genom en förknippande verksamhet hos jaget, röjande sig i relationerna, och detta ”jag” är det urspr. faktum, varifrån filosofien har att utgå. Av G:s arbeten må nämnas: ”Saggio filosofico sulla critica della conoscenza” (1819—32), ”Elementi di filosofia” (1820—27) samt ”Lettere filosofiche” (1827), G:s eg. huvudarbete. — Litt.: F. Palhoriès, ”La théorie idéologique de Galluppi dans ses rapports avec la philosophie de Kant” (1909). A.N. Gallus, släkte inom fam. egentliga höns, se K a m h ö n s och T a m h ö n s. Gallus, romerska kejsare. 1) G a j u s V i-bius Trebonianus G., kejsare 251—253, utropades till kejsare av hären, erkändes ss. sådan av senaten och föll i striden mot en medtävlare om makten, Æmilianus. 2) F 1 a v i u s Claudius Constantius G., brorson till Konstantin den store; överlevde jämte sin broder Julianus Apostata, som enda medlemmar av Konstantins ätt, blodbadet efter farbroderns död. G. utnämndes 351 till cæsar i Orienten och dömdes 354 till döden av Constantius II och avrättades. [B.] Gallus, helgon av irisk börd (död o. 645), Co-lumba d.y:s (se denne) medarbetare i dennes missionsarbete på kontinenten. Ur G:s med några få följeslagare delade eremitboning i Steinachdalen (Schweiz), grundad o. 612, uppstod klostret S:t Gallen (se d.o.). S.N. Gallus, Jacobus (Jacob Handl, eg. Jakob P e t e 1 i n), tysk tonsättare (1550—91), kantor vid S:t Johanneskyrkan i Prag, en av Palestrinas och Orlandus Lassus’ mest framstående tyska samtida, komponerade en rad Den helige Gallus. Elfenbensrelief från 900-ialet. S:t Gallen. ypperliga kyrkliga körverk (förnämsta verk: ”Opus musicum”, 1586—90), i vilka den färgrika venetianska stilen uppgår i en högre enhet med tyskt skrivsätt. Hans vackra sättning ”Ecce quomodo moritur” användes ofta vid katolsk gudstjänst. En rad av hans verk ha nyutgivits i ”Denkmäler der Tonkunst in Oes-terreich”. E.A. Gallusgarvsyra, Gallussyra, se Garvsyror. Ga'llwitz [-vits] Max von, tysk militär (f. 1852), officer vid art. 1872, överste och reg-chef 1899, generallöjtnant och inf.-fördelnings chef 1906, general av art. och inspektör för fältart. 1911, adlad 1913, avsked 1918. Vid krigsutbrottet 1914 blev G. chef för Gardes-reservkåren och intog med denna Namur 24/s —2«/8 s.å., förflyttades i febr. 1915 till östfronten ss. chef för armégruppen G., sedermera 12 :e armén, deltog ss. chef för ll:e armén i serbiska fälttåget och flyttades i juli 1916 tillbaka till västfronten ss. chef för 2:a armén och en armégrupp vid Somme. I dec. 1916 erhöll G. befälet över 5:e armén vid Verdun och i sept. 1918 över en armégrupp i Lothringen. 1920 —24 var han led. av tyska riksdagen (tysknationella partiet). G. har utg. ”Meine Führer-tätigkeit im Weltkrieg 1914—16” (1929) och ”Erleben im Westen 1916—18” (1932). E.Bz. Galläpplegarvsyra, se G a r v s y r o r. Galläpplen, av vissa insekter (gallsteklar, gallmyggor, sågsteklar, se d.o.) el. svampar (Exo-basi'dium, se d.o.) förorsakade ansvällningar å växtdelar, vilka ha form av frukter, bär, små äpplen o.d. Typiska g. äro helt slutna, morfologiskt självständiga bildningar och de av insekter härrörande försedda med en, ofta flera håligheter, s.k. larvkamrar, vilka omgivas av näringsrika celler. De flesta g. träffas på ek, där sådana uppträda i stor mångfald och — 1109 — — 1110 —