GALVANOTEKNIK enade med ett litet termoelement som uppvärmes genom värmeutvecklingen i ett metallband, utspänt under detsamma. Om en ström av växlande styrka går genom metallbandet, kommer slingans utslag att följa strömstyrkans variationer. — Slutl. kan nämnas vibration s-g., konstruerad av Rubens, vars princip angives genom fig. 6. Ett system av små mag- netnålar, ns, är anbragt på en spänd tråd, ab, och placeras mellan polerna av två hästsko-magneter. När en växelström passerar genom de spolar, som äro uppträdda på polskorna, råkar nålsystemet i vibrationer. Denna g. användes vid mätning av kapacitet och självin-duktion i Wheatstones brygga som nollinstru-ment (se Elektriska mätningar). — Litt.: R. Schmidt, ”Elektrodynamische Mess-instrumente” (i ”Handbuch der Physik’, 16, 1927). A.B.L. Galvanoplasti'k, se Galvanoteknik. Galvanopunktu'r, med., seGalvanokaus-l i k. Galvanoskop [-skå'p], instrument, avsett för kvalitativt påvisande av elektrisk ström. G. kan även i vissa fall nyttjas vid elektriska mätningar och då som s.k. nollinstrument. Se f.ö. Galvano meter. A.B.L. Galvanostegi', se Galvanoteknik. Galvanota'xis benämnes det förhållande, att vissa rörliga organismer intaga en bestämd orientering till den galvaniska strömmen och vandra mot endera polen (anodisk, resp, kato-disk g.). Då vissa växtdelar, ss. rötterna, reagera mot den galvaniska strömmen genom böj-ningsrörelser, benämnes detta gal vano tro-p i s m. Jfr Taxis och T r o p i s m. H.W. Galvanotekni'k. 1838 visade Jacobi i Petersburg, att man på elektrolytisk väg ur en kopparsaltlösning kunde erhålla kopior av medaljer o.d. föremål. Denna konst, som sedermera utvecklats vidare, benämnes galvanoplas-t i k. Kort efter Jacobis uppfinning begagnade man den elektriska strömmens elektrolytiska verkan även på det sättet, att man överdrog oädla metaller med ädla, varigenom deras utseende förbättrades, samtidigt som de blevo mera motståndskraftiga mot vattnets och luftens inverkan. Detta förfaringssätt kallas galvanostegi. — Galvanoplastiken användes huvudsaki., då det gäller att kopiera olika slags klichéer, kopparsticksplattor m.m., men även för att överdraga vissa konstföremål, gipsavgjutningar o.d. med metall. Av det föremål, som skall kopieras, framställes först ett negativ genom avtryck i gips, guttaperka, vax, lim el.dyl. ämnen. De sålunda erhållna formarna göras därefter ledande för den elektriska strömmen ant. på torra vägen genom grafi-tering, ev. med tillsats av något litet bronspulver, el. på våta vägen genom överdrag av en tunn hinna av t.ex. svavelsilver, varefter de placeras som katod i ett galvaniskt bad (se nedan), vanl. ett surt kopparbad. Även före-komm nickel-, järn-, silver-, guld- och platinabad. Sådana föremål, vilka skola överdragas med ett metallskikt, ss. gipsfigurer etc. indränkas först med vax, varefter de lackeras med guttaperkalack och göras ledande på samma sätt, som ovan beskrivits, och införas i badet. — Galvanostegi avser att överdraga ett metallföremål med en annan metall. Det använda galvaniska badet består av en saltlösning av den metall, som skall bilda överdraget, jämte tillsats av vissa ledningssalter för att öka ledningsförmågan och dessutom ofta vissa kolloi-dala ämnen, vilka inverka fördelaktigt på ut-fällningen. Den positiva elektroden, anoden, ut-göres av den metall, varmed överdraget skall ske medan som negativ elektrod, katod el., som den ofta kallas, varupol, införes det föremål, som skall galvaniseras. Som strömkälla användas vanl. dynamomaskiner el. ackumulatorer och som kärl för det galvaniska badet blybeklädda träkar. När den elektriska strömmen passerar badet, sönderdelas metallsaltet, och den däri ingående metallen utfället på katoden, samtidigt som lika mycket metall från anoden går i lösning (se Elektrokemi). Beroende på den metall, som skall utfällas, och det använda badets sammansättning varieras strömtäthet, spänning och strömstyrka. — Innan ett föremål skall galvaniseras, måste ytan vara metalliskt ren. Den mekaniska rengöringen åstadkommes medelst kratsning, sandblästring, skurning, slipning och polering, beroende på föremålets beskaffenhet. Därefter följer en kemisk rengöring, som har till ändamål att betsa bort ev. orenhet på ytan och befria densamma från fett o.d. Till betsningen användes vanl. svavelsyra el. saltsyra. Fettet avlägsnas ant. genom behandling med alkalier el. med fetlösningsmedel, ss. bensin, bensol, trikloretylen etc. Man — 1133 — — 1134 —