GAMLIEL Gamlicl, se G a m a 1 i e 1. Gamma, det grekiska G, under medeltiden namn på den djupaste tonen i tonsystemet, tillfogad under den eg. utgångspunkten A; beteckningen g. överfördes efter hand på begreppet tonföljd i allm., så i det franska gamme (detsamma som skala). E.A. Gammafly, fjäril, ise P 1 u s e a. Gammalfinnar, gammalfinska el. ga m-malfennomanska partiet i Finland, verksamt från sekelskiftet till o. 1914. Under trycket av Bobrikovs förryskningspolitik 1898— 1904 framgick partiet ur en därav förorsakad schism bland fennomanerna (se d.o.) beträffande förhållandet till Ryssland. Av de båda nya partigrupperingarna, g. och ungfinnar (se d.o.) el. ungfennomaner, var den förra direkt arvtagare till de fennomanska traditionerna från Sncllman och 1860-talets jungfennomancr (se d.o.); under ledning av Yrjö-Koskinen och Danielson-Kalmari hävdade den gängse fennomanska programpunkter men i motsats till ungfinnarna under strävan till samförstånd med Ryssland. På gr. härav behärskade g. senaten fram till reaktionen efter Bobrikov i och med den ungfinska-svekomanska, ”konstitutio-nalisliska” regimen L. Mechelin (1905—08), som dock störtades av g. med hjälp av socialdemo kraterna. Under riksdagen 1907 bildade g. största partigrupp näst efter socialdemokraterna. Med den ohejdade russificeringsprocessens och ”olaglighelsperiodens” inträde 1909—10 upphörde g. alt spela samma roll som tidigare för att med "världskrigets utbrott småningom uppgå i olika partikonstellationer, främst Finska nationella samlingspartiet (se d.o.). Th. Gammalkatoliker, medl. av katolska kyrkosamfund bredvid och i opposition mot den romersk-katolska kyrkan. Äldst bland dessa samfund är det holländska från början av 1700-talet, då den apostoliske vikarien i Utrecht, P. Codde, vägrade underteckna ett av jesuiterna inspirerat, mot jansenismen (se d.o.) riktat, påv-ligt dokument. Domkapitlet i Utrecht underkastade sig ej påven utan valde egen ärkebiskop, C. Steenhoven, 1723. Biskopsdömen inrättades därjämte i Deventer och Haarlem. G. (oud-katholieken) i Holland räkna 12,000 medl. — Den gammalkatolska rörelsen, som är besläktad med den gamla katolska episkopalismen, fick ny fart med Vatikankonsiliet 1870, vars dogm om påvens ofelbarhet mötte opposition, särsk. i Tyskland bland akademiker av I. Döllingers (se denne) skola. De, som ej ville underkasta sig katolicismen i dess nu fastslagna nya form, samlades till kongresser (den l:a i München 1871), antogo synodal- och församlingsordning samt valde 1873 till biskop prof. J. H. Reinkens (d. 1896), som invigdes av den gammalkatolske biskopen i Deventer och tog sitt residens i Bonn. Där inrättades även ett teol. seminarium. Antalet g. i Tyskland är nu 20,000. Gammalkatolska kyrkor och biskopar finnas även i Schweiz (”Krist-katoliker”, 40,000), Österrike och Tjeckoslovakien (tillsamman 40,000), Jugoslavien (sedan 1914) samt Amerika (”Polska nationalkyrkan” 100,000 medl.). Sedan 1889 ha g. en gemensam organisation, Utrecht-unionen. Deras trosbekännelse är besluten från det l:a kristna årtusendets ekumeniska synoder. Bikltvång, celibat samt helgon- och Mariakullens överdrifter har man slopat, gudstjänst hålles på modersmålet, och i nattvarden utdelas både bröd och vin. G. ha närmat sig Orientens ortodoxa kyrkor, trätt i nattvardsgemenskap med anglikanska kyrkan (1883) samt tagit del i nutidens kristna enhetssträvanden, bl. a. vid ekumeniska mölet i Stockholm 1925. — Litt.: J. H. Reinkens, ”Ursprung, Wesen und Ziel des Allkatho-lizismus” (1883); E. K. Zelenka, ”Der Allkalho-lizismus” (5 Aufl. 1924). A.M-n. Gammalkil, s:n i Valkebo hd, Östergötlands län, ö.s.ö. om Mjölby; 61,87 kvkm., därav 59,62 land; 1,197 inv. (1931; 20 inv. pr kvkm.); 21,28 kvkm. åker (1927; 35,7% av landarealen), 22,91 kvkm. skogsmark. Egendom: Duseborg. — Pastorat i Vifolka och Valkebo kontrakt, Linköpings stift. S. Gammalkristen konst betecknar konsten under det första kristna årtusendet fram till (el. t.o.m.) den karolingiska tiden. Den arbetade sig fram, under både inre och yttre motstånd, i de 3 första årh. e. Kr. och stod i sin glans under årh. närmast efter Konstantin den store (300—500-talen). Dess förnämsta områden voro i början Palestina, Syrien och Egypten, vidare Mindre Asien, Balkanländerna och Italien. Under 500-talet växte den bysantiska konsten (se d.o.) ut till ett självständigt område; likaså något senare den armeniska konsten (se d.o.). G.k. spred sig österut bort mot Indien; i Mesopotamien blev Amida (se D i a r b e k r) en huvudort; västerut utbredde den sig vid Afrikas n. kust samt i Europa till Tyskland, Frankrike (England) och Spanien. I Italien bli dess förnämsta centra Rom och Ravenna, på senare stället under österländskt inflytande, liksom i Dalmatien (se D a 1 m a-tisk konst) och övriga Balkanländer. Utgångspunkten för g.k. är den senantika konsten. Under den första kristna tiden var konsten inskränkt till textilier o.a. mindre föremål, av lergods, metall, elfenben och glas, t.ex. lampor, ampullor, pyxider, diptyker m.m. Större arbeten utgjordes förnämligast av gravstäder el. kamrar, förenade av gångar, under — 1155 — — 1156 —