Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gammalkristen konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMALKRISTEN KONST
jorden (hypogéer, katakomber), där också
menigheten kunde samlas. I dessa gravar äro
flerstädes målningar bevarade; betydande
sådana finnas i n. Afrika samt på Sicilien, vid
Neapel och framförallt vid Rom (se Kat
a-k omber). Här utbildade sig först den
kristna bildkonsten med antika symbolgestalter:
”Den gode herden”, Orfeus, den bedjande
(”oranten”) m.fl. Amoriner o.a. genier blevo
till änglagestalter. Därjämte användes
Kristus-monogram, fiskbilder o.a. symboler (se
Fiskar och I c h t h y s) samt mänskliga
bilder, dels idealgestalter av Kristus och Maria,
dels — något längre fram — bibliska o.a.
scener i mera naturalistisk uppfattning (den
skäggige Kristus efter palestinenisk-syrisk
tradition, se Kristusbilder). Alltmera växte
behovet av estetiskt uttryck åt det liturgiska
innehållet, som nu utbildades gentemot den
judisk-kristna bildfientligheten, och när efter
Konstantins edikt (313) kristendomen fick
fritt framträda och utveckla sina former,
uppstod snabbt en stor g.k. med arbeten av alla
slag; den fria bildkonsten i skulptur var dock
tillbakaträngd. Nu uppfördes i alla kristna
länder storartade kullbyggnader (se B y g
g-n a d s k o n s t); den heliga gravens helgedom
vid Jerusalem, ”maler ecclesiarum” (se H e 1
i-ga gravens kyrka), blev mönstergivande
både för basilikt församlingsrum (se Bas
i-1 i k a) och central minneshäll. Den centrala
anläggningen blev rikt utvecklad i det
öst-kristna området (se Centralbyggnad
och Centralkyrka) och upptogs även
särsk. för memorialbyggnader och doprum (se
Baptisterium) i Västerlandet. I Egypten
framträdde stora anläggningar med båda
typerna, t.ex. vid den hel. Menas kloster (nära
Alexandria) och Röda och Vita klostren vid
Sohag; ett klöverbladsformigt korparti är för
de egyptiska basilikorna karakteristiskt.
Under 400—500-talen stod den syriska konsten i
flor (se Syrien) med valvbyggnader,
utvecklad västfasad med torn samt arkaturprydd
absid — allt drag, som några årh. senare
upp-togos i Västerlandet, ej minst n. om Alperna.
Här utvecklar sig (under 400-talet) den nya
orienteringen av kyrkobygget med ingång från
v.; förhållandet hade varit motsatt under
för-kristen tid och ännu i den äldsta g.k. (varom
t.ex. den första anläggningen av San Lorenzo
fuori le mure vid Rom vittnar). I Syrien
uppträder också först indelningen i
epistel-och evangeliisida (för resp, män och kvinnor,
se A m b o, för kyrkans inredning se också
Altare). I Mindre Asien framträdde de mest
växlande grundplaner och schemata, och
orna-mentiken med rankor och flätmönster blev av
stor betydelse för den följ, tiden, t.ex. Italiens
konst under övergångsperioden till romansk
stil (Milano, Cividale etc.). I Mindre Asien
blev också tidigast genomförd förbindelsen
mellan långbyggnaden och centralbyggnadens
kupolsystem (t.ex. i Kodscha Kalessi), vilken
sedan fick sitt förnämsta uttryck i
Sofiakyr-kan i Konstantinopel och även upptogs i
Västerlandet, t.ex. i San Marco, Venedig.
De underjordiska gravrummens freskoartade
målningar upptogos även i kyrkliga
byggnader ovan jord; men dessa började
småningom (från 400-talet) mer och mer prydas av
monumentala, glänsande mosaikmålningar (se
Mosaikmåleri). Jämte Bysans, där denna
konst tidigast florerade, blev Italien, med Rom
och Ravenna som huvudorter, dess förnämsta
område (se Italien, konst). Tavelmåleriet
hade sitt särskilda område i österlandet, t.ex.
Egypten (Faijum), där porträttmåleriet under
grekiskt inflytande uppblomstrat; i enkaustisk
teknik är den s.k. ikonen från Sinai (nu i
museet i Kiev). Bokmåleriet hade på 500-talet en
glanstid i Syrien, något senare i Armenien samt
framförallt i Bysans; man urskiljer en
tecknande stil (t.ex. den s.k. Wiener Genesis) från
den färgrika miniatyrkonsten, som snart fick
överhand (se Miniatyrmåleri). Den ovan
antydda bildkretsen, som växte i rikedom och
mångfald, uppträdde även i skulpturen;
här framstå särsk. sarkofagrelieferna, som
fortsätta romarnas historiska reliefstil. Utom
Italien blomstrade denna i Syrien (praktfulla
sarkofager i Ottomanska museet i Istanbul).
Även elfenbenskonsten stod högt (se
Elfen-bensplastik); det förnämsta exemplet är
biskop Maximianus’ kateder (i domen i
Ravenna, se Biskopsstol med pl.), där
syriskt inflytande spåras. Metallkonslen
framträdde också på sina håll, särsk.
guldsmedskonsten, t.ex. den s.k. ampullan från Monza
(en silverkapsel); mest berömd har i senare
tid blivit kalken från Antiokia. I Egypten
florerade den kristna textilkonsten (”koptiska
vävnader”). Bland andra arter av
konsthantverk märkes det s.k. guldglaset (se d.o.) med
bildframställningar. — Redan under 600-talet
började g.k. avtaga både i Västerlandet och
österlandet (utom Bysans och Armenien), och
700—900-talen — då den bysantiska konsten
trängde in överallt i Italien samt även n. om
Alperna — bilda övergångstiden till den
romanska stilperioden.
Det har förts en häftig strid om den g.k:s
ursprung. I äldre tider höll man sig
övervägande till (den i Västerlandet kända) antiken,
en ståndpunkt, som företrädes ännu av L. v.
Sybel (”Die christliche Antike”, 2 bd, 1906—-
— 1157 —
— 1158 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
