GAMMALKRISTEN KONST jorden (hypogéer, katakomber), där också menigheten kunde samlas. I dessa gravar äro flerstädes målningar bevarade; betydande sådana finnas i n. Afrika samt på Sicilien, vid Neapel och framförallt vid Rom (se Kat a-k omber). Här utbildade sig först den kristna bildkonsten med antika symbolgestalter: ”Den gode herden”, Orfeus, den bedjande (”oranten”) m.fl. Amoriner o.a. genier blevo till änglagestalter. Därjämte användes Kristus-monogram, fiskbilder o.a. symboler (se Fiskar och I c h t h y s) samt mänskliga bilder, dels idealgestalter av Kristus och Maria, dels — något längre fram — bibliska o.a. scener i mera naturalistisk uppfattning (den skäggige Kristus efter palestinenisk-syrisk tradition, se Kristusbilder). Alltmera växte behovet av estetiskt uttryck åt det liturgiska innehållet, som nu utbildades gentemot den judisk-kristna bildfientligheten, och när efter Konstantins edikt (313) kristendomen fick fritt framträda och utveckla sina former, uppstod snabbt en stor g.k. med arbeten av alla slag; den fria bildkonsten i skulptur var dock tillbakaträngd. Nu uppfördes i alla kristna länder storartade kullbyggnader (se B y g g-n a d s k o n s t); den heliga gravens helgedom vid Jerusalem, ”maler ecclesiarum” (se H e 1 i-ga gravens kyrka), blev mönstergivande både för basilikt församlingsrum (se Bas i-1 i k a) och central minneshäll. Den centrala anläggningen blev rikt utvecklad i det öst-kristna området (se Centralbyggnad och Centralkyrka) och upptogs även särsk. för memorialbyggnader och doprum (se Baptisterium) i Västerlandet. I Egypten framträdde stora anläggningar med båda typerna, t.ex. vid den hel. Menas kloster (nära Alexandria) och Röda och Vita klostren vid Sohag; ett klöverbladsformigt korparti är för de egyptiska basilikorna karakteristiskt. Under 400—500-talen stod den syriska konsten i flor (se Syrien) med valvbyggnader, utvecklad västfasad med torn samt arkaturprydd absid — allt drag, som några årh. senare upp-togos i Västerlandet, ej minst n. om Alperna. Här utvecklar sig (under 400-talet) den nya orienteringen av kyrkobygget med ingång från v.; förhållandet hade varit motsatt under för-kristen tid och ännu i den äldsta g.k. (varom t.ex. den första anläggningen av San Lorenzo fuori le mure vid Rom vittnar). I Syrien uppträder också först indelningen i epistel-och evangeliisida (för resp, män och kvinnor, se A m b o, för kyrkans inredning se också Altare). I Mindre Asien framträdde de mest växlande grundplaner och schemata, och orna-mentiken med rankor och flätmönster blev av stor betydelse för den följ, tiden, t.ex. Italiens konst under övergångsperioden till romansk stil (Milano, Cividale etc.). I Mindre Asien blev också tidigast genomförd förbindelsen mellan långbyggnaden och centralbyggnadens kupolsystem (t.ex. i Kodscha Kalessi), vilken sedan fick sitt förnämsta uttryck i Sofiakyr-kan i Konstantinopel och även upptogs i Västerlandet, t.ex. i San Marco, Venedig. De underjordiska gravrummens freskoartade målningar upptogos även i kyrkliga byggnader ovan jord; men dessa började småningom (från 400-talet) mer och mer prydas av monumentala, glänsande mosaikmålningar (se Mosaikmåleri). Jämte Bysans, där denna konst tidigast florerade, blev Italien, med Rom och Ravenna som huvudorter, dess förnämsta område (se Italien, konst). Tavelmåleriet hade sitt särskilda område i österlandet, t.ex. Egypten (Faijum), där porträttmåleriet under grekiskt inflytande uppblomstrat; i enkaustisk teknik är den s.k. ikonen från Sinai (nu i museet i Kiev). Bokmåleriet hade på 500-talet en glanstid i Syrien, något senare i Armenien samt framförallt i Bysans; man urskiljer en tecknande stil (t.ex. den s.k. Wiener Genesis) från den färgrika miniatyrkonsten, som snart fick överhand (se Miniatyrmåleri). Den ovan antydda bildkretsen, som växte i rikedom och mångfald, uppträdde även i skulpturen; här framstå särsk. sarkofagrelieferna, som fortsätta romarnas historiska reliefstil. Utom Italien blomstrade denna i Syrien (praktfulla sarkofager i Ottomanska museet i Istanbul). Även elfenbenskonsten stod högt (se Elfen-bensplastik); det förnämsta exemplet är biskop Maximianus’ kateder (i domen i Ravenna, se Biskopsstol med pl.), där syriskt inflytande spåras. Metallkonslen framträdde också på sina håll, särsk. guldsmedskonsten, t.ex. den s.k. ampullan från Monza (en silverkapsel); mest berömd har i senare tid blivit kalken från Antiokia. I Egypten florerade den kristna textilkonsten (”koptiska vävnader”). Bland andra arter av konsthantverk märkes det s.k. guldglaset (se d.o.) med bildframställningar. — Redan under 600-talet började g.k. avtaga både i Västerlandet och österlandet (utom Bysans och Armenien), och 700—900-talen — då den bysantiska konsten trängde in överallt i Italien samt även n. om Alperna — bilda övergångstiden till den romanska stilperioden. Det har förts en häftig strid om den g.k:s ursprung. I äldre tider höll man sig övervägande till (den i Västerlandet kända) antiken, en ståndpunkt, som företrädes ännu av L. v. Sybel (”Die christliche Antike”, 2 bd, 1906—- — 1157 — — 1158 —