GANGLION gr. pr kbm. el. 360,ö mill. ton pr år, varför också deltatillväxten (huvudsaki. vid huvudarmen, då de otaliga deltakanalerna numera ej äro vattenförande), som här kan försiggå under särdeles gynnsamma förhållanden, är mycket stor. — G. är farbar för 8,5 m. djupgående båtar upp till Calcutta samt kan vid högvatten befaras av mindre ångare 600 km. n. om Allahabad. G:s vatten har i hög grad tagits i användning för bevattningsändamål. De viktigaste bevattningskanalerna äro övre G.-k a n a 1 e n (byggd 1842—62), som avledes vid Hardwar och med sina sidogrenar bevattnar n. delen av området mellan G. och Jumna, samt Nedre G.-k a n a 1 e n, som genomströmmar s. delen därav. Tillsammans ha de en längd av 6,213 km. (därav 914 km. huvudkanaler; 1920) och bevattna ett område av 5,325 kvkm. — G. är hinduernas heligaste flod, och till dess stränder vallfärda årl. hundratusentals pilgrimer för att rena sig från sina synder. Särsk. heliga äro de ställen, där G. mottager bifloder, och då i sht vid källflodernas förening samt vid Jumnas inflöde. S. Gangesdelfinen, se Floddelfiner. Ganghofer [-häfar], LudwigAlbert, tysk förf. (1855—1920), nådde sin första litterära framgång med de jämte Hans Neuert skrivna folkpjäserna ”Der Herrgottsschnit-zer von Ammergau” (1880, sv. övers. 1924) och ”Der Geigenbauer von Mittenwald” (1884). Sin största popularitet vann han genom berättelser från bajerska höglandet: ”Edelweiss-könig” (1886), ”Der Kloster jäger” (1893), ”Die Martinsklause” (1894), ”Das Schweigen im Walde” (s.å.), ”Der Dorfapostel” (1900), ”Waldrausch” (1908), ”Die Trutze von Trutzberg” (1915). G. skrev dessutom dikter (bl.a. patriotisk krigslyrik) och självbiografien ”Lebenslauf eines Optimisten” (3 bd, 1909—11). Som folklivsskildrare är G. en efterföljare till Anzengruber men utan dennes märgfulla kraft. ”Gesammelte Schriften” i 40 bd, 1910—21. — Litt.: V. Chiavacci, ”L. G.” (2 Aufl. 1920). A.Bd. Ga'nglieceller äro de celler, tillhörande nervsystemet, vilkas utskott bilda nerver av olika art. Se Nervcell och Nerv. Ga'nglion. 1) De nervceller, som tillhöra det perifera nervsystemet (se d.o.), äro i regel anhopade på bestämda platser i nervernas för lopp och bilda här större el. mindre förtjock-ningar, ganglier. Man skiljer sedan gammalt mellan cerebrospinala och sympatiska ganglier. —• De cerebrospinala g. utgöras dels av g. i ert del hjärn- el. cerebralnervers förlopp, Del av spinalganglion från människa, a nervceller, b. märghaltiga nervtrådar. dels av g. liggande på båda sidor om ryggmärgen och i dess omedelbara närhet i anslutning till bakre rötterna av de 31 pariga ryggmärgs-el. spinalnerverna. Nervcellerna inom dessa g. ligga i regel ordnade i grupper, skilda åt av huvudsaki. märghalfiga nervtrådsknippen (se Nerv). De stå i sinnesorganens tjänst och utsända endast ett utskott, vilket omedelbart delar upp sig i en dendrit (se d.o.), som går till en perifer sinnescell el. annan upptagningsapparat för sinnesretning, och en neurit (se d.o.), som går till det centrala nervsystemet. Genom dessa så utbildade neuron (se d.o.) föras t.ex. smak-, hörsel-, smärt-, köld- och värmeretningar från perifera delar till centralorganet. Nervcellerna i cerebrospinal-g. höra till de större av kroppens celler, ha en väl utbildad kärna och rikliga kornbildningar, bl.a. Nisslska kroppar (se d.o.), och äro omgivna av rätt talrika smärre celler, s.k. mantel- el. drabantceller, vilkas uppgift anses vara att hjälpa nervcellerna i deras näringsupptagande. — De sympatiska g. höra till det autonoma nervsystemet (se d.o.), vilket omfattar sympa'ticus och parasympa'ticus. De bilda dels den s.k. sympatiska gränssträngen, ett flertal g. belägna i en rad på båda sidor om och ett gott stycke från kotpelaren på halsen och baksidorna av bröst-, — 1169 — — 1170 —