Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Garbo, Raffaelino del - Garborg, 1. Arne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GARBORG
Lippi, vars fresker i Santa Maria sopra Minerva
i Rom han fullbordade. Hans verk kan ej med
säkerhet bestämmas; man tillskriver honom
altaren i San Spirito, Florens, och i Santa Maria
degli Angeli, Siena. Trol. har han i Rom
kommit under inflytande av umbrisk konst. K.E.S.
Garborg. 1) Arne Evensen G., norsk förf.
(1851—1924). G. växte upp i ett strängt religiöst
hem, erhöll tidens folkskolebildning och blev 20
Eilif Peterssen: Arne Garborg.
år gammal själv folkskollärare, utgav en
lärar-tidn. och fick sedan plats i ett politiskt blad
av vänsterfärg. Under starkt intryck av Ibsen
försökte han sig också som förf. G. frigjorde
sig snart från sin religiösa inställning utan att
förlora intresset för religiösa spörsmål. Aasens
och Vinjes språkreform sysselsatte honom
också. 1873 begav han sig till Oslo för att studera.
Han drev även här journalistik, 1877—82 som
red. för landsmålstidn. ”Fedraheimen”, organ
för vänstern. Här tryckte han 1877 sin första
större berättelse, ”Ein fritenkjar” (bokform
1881). I ”Den nynorske sprog- og
nationali-tetsbevægelse” (1877) försvarade G. landsmålet.
Han var nu beredd att helt ansluta sig till
tidens nya åsikter. Utvecklingslära, positivism
och litterär naturalism bestämde hans
förf.-skap. Ur hans upplevelser och strävanden
framgick romanen ”Bondestudentar” (1883;
”Bondestudenter”, 1886), G:s genombrottsbok,
som i skildringen av en norsk bondestudents
utveckling till bekväm statskyrkopräst ger en
kritik av den nordiska bonderomantiken.
Sedan 1879 anställd i statsrevisionen, blev G.
1883 statsrevisor. Han uppträdde nu som
lysande polemiker i religiösa och politiska frågor.
Utom av sociala och socialistiska spörsmål
upptogs han ivrigt av 1880-talets huvudfråga,
förhållandet mellan könen. I striden kring Hans
Jægers ”Fra Kristiania-bohémen” deltog han
med iver på Jægers sida. Med novellen
”Ungdom” i ”Forteljingar og sogur” (1884;
’”Ungdom”, 1885) och romanen ”Mannfolk” (1886)
gav han radikala inlägg i
sedlighetsdiskussio-nen, vilka 1887 medförde hans avsked som
statsrevisor. Sin harm över vänsterledaren J.
Sverdrups politiska omsvängning gav han
uttryck åt i skådespelet ”Uforsonlige” (1888). Den
naturalistiska metoden tillämpade G. mest
energiskt i Kristianiaskildringen ”Hjaa ho mor”
(1890), en berättelse om det trista liv, som
be-skäres en medelklasskvinna med intresse för
nya idéer. ”Kolbotnbrev” (1890), skrivna på en
fjällgård, där G. sedan 1885 tidvis hade sitt
hem, innehålla utsökta naturskildringar med
dagspolemiska inslag. — G., som från början
levat med i alla aktuella strömningar, undgick
ej inflytande från sekelskiftets nya idéer. Med
lysande stilkonst gav han i den på riksspråk
skrivna, i dagboksform avfattade romanen
”Trælte mænd” (1891) en ingående psykologisk
analys av fin-de-siècle-pessimismen, en norsk
motsvarighet till Huysmans’
omvändelseromaner. G. studerade ockulta fenomen, läste
Nietzsche och tog intryck av Tolstoj. Det
religiösa problemet blev åter det centrala ämnet i
hans skrifter. Han förblev agnostiker men
utbildade en av evangeliernas kärlekslära
påverkad idealistisk livssyn. Denna kommer till
uttryck i den naturalistiska bonderomanen ”Fred”
(1892), diktcykeln ”Haugtussa” (1895) och dess
forts. ”1 Helheim” (1901, båda i sv. övers.,
”Ingrid sierskan”, 1916—17), skådespelet ”Læraren”
(1896), prosadikten ”Den burtkomne faderen”
(1899; sv. övers. 1903), de självbiografiska
”Knudahei-brev” (1904) samt ”Jesus Messias”
(1906) och ”Den burtkomne Messias” (1907), i
vilka två senare G. försökte ge ett odogmatiskl
Jesus-porträtt. G. var också politiskt mycket
aktiv, 1894—97 som red. för landsmålstidn.
”Den 17 :e mai”, där han särsk. ivrade mot
unionen. — Under de sista 20 åren av sin levnad,
som vi känna genom ”Dagbok 1905—23” (6 bd,
1924—27), var G. föga produktiv som diktare.
Han skrev däremot art., höll föredrag och
översatte flitigt till landsmål, bl.a. Odysséen (1918).
— G. var en ovanligt skarp intelligens, en fin
psykolog och en stor språkkonstnär men
saknade skapande fantasi. ”Skriftir i Samling” (7
bd, 1908—09, jubileumsuppl. 1921—22),
”Poli
— 1181 —
— 1182 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
