GARBORG Lippi, vars fresker i Santa Maria sopra Minerva i Rom han fullbordade. Hans verk kan ej med säkerhet bestämmas; man tillskriver honom altaren i San Spirito, Florens, och i Santa Maria degli Angeli, Siena. Trol. har han i Rom kommit under inflytande av umbrisk konst. K.E.S. Garborg. 1) Arne Evensen G., norsk förf. (1851—1924). G. växte upp i ett strängt religiöst hem, erhöll tidens folkskolebildning och blev 20 Eilif Peterssen: Arne Garborg. år gammal själv folkskollärare, utgav en lärar-tidn. och fick sedan plats i ett politiskt blad av vänsterfärg. Under starkt intryck av Ibsen försökte han sig också som förf. G. frigjorde sig snart från sin religiösa inställning utan att förlora intresset för religiösa spörsmål. Aasens och Vinjes språkreform sysselsatte honom också. 1873 begav han sig till Oslo för att studera. Han drev även här journalistik, 1877—82 som red. för landsmålstidn. ”Fedraheimen”, organ för vänstern. Här tryckte han 1877 sin första större berättelse, ”Ein fritenkjar” (bokform 1881). I ”Den nynorske sprog- og nationali-tetsbevægelse” (1877) försvarade G. landsmålet. Han var nu beredd att helt ansluta sig till tidens nya åsikter. Utvecklingslära, positivism och litterär naturalism bestämde hans förf.-skap. Ur hans upplevelser och strävanden framgick romanen ”Bondestudentar” (1883; ”Bondestudenter”, 1886), G:s genombrottsbok, som i skildringen av en norsk bondestudents utveckling till bekväm statskyrkopräst ger en kritik av den nordiska bonderomantiken. Sedan 1879 anställd i statsrevisionen, blev G. 1883 statsrevisor. Han uppträdde nu som lysande polemiker i religiösa och politiska frågor. Utom av sociala och socialistiska spörsmål upptogs han ivrigt av 1880-talets huvudfråga, förhållandet mellan könen. I striden kring Hans Jægers ”Fra Kristiania-bohémen” deltog han med iver på Jægers sida. Med novellen ”Ungdom” i ”Forteljingar og sogur” (1884; '”Ungdom”, 1885) och romanen ”Mannfolk” (1886) gav han radikala inlägg i sedlighetsdiskussio-nen, vilka 1887 medförde hans avsked som statsrevisor. Sin harm över vänsterledaren J. Sverdrups politiska omsvängning gav han uttryck åt i skådespelet ”Uforsonlige” (1888). Den naturalistiska metoden tillämpade G. mest energiskt i Kristianiaskildringen ”Hjaa ho mor” (1890), en berättelse om det trista liv, som be-skäres en medelklasskvinna med intresse för nya idéer. ”Kolbotnbrev” (1890), skrivna på en fjällgård, där G. sedan 1885 tidvis hade sitt hem, innehålla utsökta naturskildringar med dagspolemiska inslag. — G., som från början levat med i alla aktuella strömningar, undgick ej inflytande från sekelskiftets nya idéer. Med lysande stilkonst gav han i den på riksspråk skrivna, i dagboksform avfattade romanen ”Trælte mænd” (1891) en ingående psykologisk analys av fin-de-siècle-pessimismen, en norsk motsvarighet till Huysmans’ omvändelseromaner. G. studerade ockulta fenomen, läste Nietzsche och tog intryck av Tolstoj. Det religiösa problemet blev åter det centrala ämnet i hans skrifter. Han förblev agnostiker men utbildade en av evangeliernas kärlekslära påverkad idealistisk livssyn. Denna kommer till uttryck i den naturalistiska bonderomanen ”Fred” (1892), diktcykeln ”Haugtussa” (1895) och dess forts. ”1 Helheim” (1901, båda i sv. övers., ”Ingrid sierskan”, 1916—17), skådespelet ”Læraren” (1896), prosadikten ”Den burtkomne faderen” (1899; sv. övers. 1903), de självbiografiska ”Knudahei-brev” (1904) samt ”Jesus Messias” (1906) och ”Den burtkomne Messias” (1907), i vilka två senare G. försökte ge ett odogmatiskl Jesus-porträtt. G. var också politiskt mycket aktiv, 1894—97 som red. för landsmålstidn. ”Den 17 :e mai”, där han särsk. ivrade mot unionen. — Under de sista 20 åren av sin levnad, som vi känna genom ”Dagbok 1905—23” (6 bd, 1924—27), var G. föga produktiv som diktare. Han skrev däremot art., höll föredrag och översatte flitigt till landsmål, bl.a. Odysséen (1918). — G. var en ovanligt skarp intelligens, en fin psykolog och en stor språkkonstnär men saknade skapande fantasi. ”Skriftir i Samling” (7 bd, 1908—09, jubileumsuppl. 1921—22), ”Poli — 1181 — — 1182 —