GARCIA tik” (1919) och ”Straumdrag” (1920), urval av G:s politiska art. och kulturella essayer. — Litt.: Ola Hansson, ”A.G.” (i ”Det unga Skandinavien”, 1891); Hj. Christensen, ”Nordiske Kunst-nere” (1895); E. Lie, ”A.G.” (1914). H.E. 2) Karen Hulda G., den föregåendes hustru, författarinna (f. 1862). Efter att först ha varit affärsanställd fördes G. genom sina livliga politiska och sociala intressen in i journalistiken. Landsmålssaken grep henne livligt. Politiskt radikal men starkt nationellt sinnad, har hon arbetat för en mera folklig syn i fråga om levnadssätt (”Heimestell”, 1899, ”National-kost”, 1925), folkdansen, varvid hon påverkats av dansen på Färöarna (”Songdansen i Nordlandi”, 1903), klädedräkt (”Norsk klædebu-nad”, 1903, ny uppl. 1917) och skådespelarkonst. Mot Weiningers ”Geschlecht und Cha-racter” utgav G. en livligt uppmärksammad skrift ”Kvinden skabt af Manden” (1904, anonym). G. har skrivit en lång rad romaner, med motiv främst ur norskt bondeliv. H.E. Garcia [-pi'a]. 1) M a n u e 1 G., spansk sångare (1775—1832), debuterade vid 17 år ss. operasångare (tenor) och tonsättare, for 1808 till Paris (Théätre italien), sjöng 1811—16 i Italien, därefter åter på Théätre italien samt i London. 1819—24 infaller hans glansperiod på Théåtre italien. 1824 sjöng G. på den kungl. operan i London, 1825—28 i Amerika (New York och Mexiko) jämte sina barn (och elever) Marie (Malibran), Pauline (Viardot) och Manuel (se G. 2). Sina sista år bodde G. i Paris och ägnade sig helt åt undervisning och komposition. G. har skrivit 18 spanska, 21 italienska och 8 franska operor, talrika baletter m.m. V.F. 2) M a n u e 1 G., den föregåendes son, sångpedagog (1805—1906), deltog i faderns Amerika-turné 1825 men lämnade strax efteråt scenen, då hans basstämma icke besatt någon särskild kvalitet, och ägnade sig helt åt sångpedagogiken, från 1850 i London som lärare vid The royal academy of music. G. försökte tränga in i sångstämmans fysiologiska natur och uppfann strupspegeln (laryngoskopet), som först möjliggjorde den moderna laryngologien. Liksom fadern var G. en framstående lärare; till hans mest berömda elever höra Jenny Lind och Jul. Stockhausen. Han skrev ”Mémoire sur la voix humaine” (1840, ty. övers. 1878) och ”Traité complet du chant” (1847, ty. bearbetningar 1890 och 1911, eng. 1895). — Litt.: M. S. Mackinlay, ”M. G.” (1908); ”Några blad ur I. Dannströms minnesanteckningar” (1896). V.F. Garcia [-pi'a], F. F 1 o r e s, spansk förf., se Flores Garcia. Garcia-Gutiérrez [-j)i'a gotiä'räj)], Antonio, spansk dramatiker (1813—84). IG:s produktion. omfattande 56 dramer och 2 bd lyrik, är det eg. hans första och sista dramer, ”El trovador” (1836) och ”La venganza catalana” (1864), som förskaffat honom berömmelse. ”El trovador”, melodramatiska scener ur Aragoniens historia, har på Verdis musik (”Trubaduren”) förts över hela världen. J.V. Garcia Prieto [-|>i'a priä'tå], Manuel, sedan 1912 markis av Alhucemas, spansk politiker (f. 1859). Ss. svärson till den liberale partigänga-ren Montera Rios kom G. P. tidigt in i deputeradekammaren, där han småningom blev ledare för en grupp liberala dissidenter, den s.k. demokratiska gruppen. Han var inrikes- och justitieminister 1905—06, jordbruks-, handels-och industriminister s.å., utrikesminister 1910 —13, varunder han bl.a. reglerade Spaniens intressen i Marocko. Därefter har G. P. varit regeringschef 4 gånger: april—juni 1917, 1917 —18 (inrikesminister mars—nov. 1918), nov.— dec. 1918 och 1922—23, då han störtades genom Primo de Riveras statskupp. Under den därefter följ, diktaturen samt republiken har G. P. icke spelat någon framträdande politisk roll. Th. Garcilaso de la Vega [-Jnla'så öä la Qä'ga], spansk krigare och skald (1501—36). Landsför-vist till Neapel, gjorde G. där bekantskap med den italienska litteraturen, då i renässansens fulla flor, och tillägnade sig här en formfulländning, som ställde honom i det avseendet vida över äldre och samtida spanska lyriker. Av ung. ett 50-tal dikter, ekloger, elegier, sonetter el. canzoner, äro att framhålla ”Egloga primera”, klagan över förlusten av en älskad (1533), samt odet ”A la flor de Gnido”. G:s italienska dikter ha gått förlorade. En kritisk ed. av G:s verk med bibliogr. utgavs av H. Keniston 1925. J.V. Garcin [garsä'], Jules August e, fransk violinpedagog och dirigent (1830—96), idkade violinstudier vid konservatoriet i Paris under Clavels och Alards ledning. G. anställdes i operaorkestern, vars konsertmästare han snart blev (1871) och senare dess 3:e dirigent. Han kallades 1881 till 2:e dirigent vid konservatoriets orkester och var 1885—92 dess 1 :e. G. har efterlämnat intressanta kompositioner för violin och orkester. Ss. lärare vid konservatoriet i Paris har han utbildat flera framstående elever. H.M. GarcFnia, växtsläkte i Gamla världens tropiska område, tillhörande gruppen Clusioi'deæ av fam. Gutti'feræ, med o. 180 arter, träd el. buskar med läderartade blad, medelstora el. små, på olika sätt ordnade blommor samt bärfrukt med ofta saftrikt mesokarpium och läder-artad el. mycket saftrik frömantel (se d.o.). Den oftast rödaktiga veden hos många G.-arter — 1183 — — 1184 —