GENTILE DA FABRIANO Gentiana acaulis. purpurröda, gula el. vita blommor. Ur rotstockar och rötter av vissa arter beredes en viktig drog (se Gentianarot). — I Sverige växa 7, med blå, sällan vita blommor försedda arter, av vilka G. campe'stris, fältstålört, med 4-taliga, och G. amare'lla, ängsstålört, med 5-taliga blommor, äro täml. allmänna på fuktiga gräs- och betesmarker, medan G. pneumona'n-the, höstklocka, med stora, klocklika, mörkblå blommor endast förekommer i s. och v. Sverige. Denna senare art jämte G. acäii'lis, G. crucia'ta, G. purpu'rea m.fl. odlas ss. prydnadsväxter, särsk. på Stenberg. A.V-e. Gentiana'ceæ, stålörtväxter, dikotyle-don växtfam., som med 70 släkten och o. 800 arter är utbredd över nästan hela jorden, dock mest inom tempererade bältet. Hithörande växter äro örter (några få äro saprofyter), sällan buskar el. små träd, som bäst trivas på soliga, fuktiga växtplatser, särsk. i bergstrakter. De innehålla i nästan alla växtdelar bitterämnen, som verka aptitretande och befordra matsmältningen. De viktigaste släktena äro Erythræ'a (se Ar un), Gentia'na och Meny'an-thes (se d.o.). A.V-e. Gentia'narot, baggsöterot, Radix gen-tia'næ, rotstock och rot av Gentiana lu'tea och andra närstående G.-arter, vilt växande i mellersta och s. Europas högländer. G. är i färskt tillstånd vit men som drog mörkt gråbrun el. rödbrun, grovt längdskrynklig, med först något söt, sedan bitter smak. Beståndsdelarna äro glykosidartade bitterämnen, ss. gentianin (gen-tisin), gentiin, gentia marin och gentiopikrin, sockerarter och fet olja. G. användes som aptit-givande och matsmältningen befordrande medel i form av infusion tillsammans med citron- och pomeransskal (sammansatt gentianainfusion), extrakt och droppar. J.H. Gentiani'n, GentiFn, se Gentianarot. Gentil [i sv. Jagti'1. i fra. zäti'] (fra. gentil. eg.: av börd o.d., till lat. gens, släkt), fin, artig, ridderlig; elegant, fint klädd; präktig; frikostig. GentFIe [jän-], Giovanni, italiensk filosof, politiker och skolreformator (f. 1875). G., som under studieåren i Pisa mottog grundläggande intryck av hegelianen D. Jaia, blev 1907 prof, i filosofiens historia vid univ. i Palermo, 1914 Jaias efterträdare vid univ. i Pisa samt 1918 prof, i filosofi vid univ. i Rom. 1920 grundade G. där tidskr. ”Giornale critico della filosofia italiana”, inträdde 1922 för två år ss. undervisningsminister i första fascistiska ministären och genomförde ss. sådan i starkt humanistisk och historievänlig riktning en genomgripande skolreform i sitt hemland. Sedan 1925 är G. ledare av den stora ”Enciclopedia italiana” samt sedan 1922 rikssenator. — I en sällsynt omfattande och rastlös verksamhet av filosofihistorisk, kritisk, systematisk, pedagogisk och allmänt kulturpolemisk art har G., till en början ss. vapenbroder åt B. Croce (se denne), bekämpat de naturalistiska och positivistiska riktningarna inom italiensk filosofi. Gentemot dem hävdar han, att verkligheten är alltigenom verksamhet och andlig aktivitet, och utvecklar en ny, stridbar, im-manent idealism el. aktualism, vars etiska bud blir att förverkliga, skapa ande (Realizza!). I kraft av denna glödande handlingskult framstår G. ss. fascismens officielle filosof; 1925 grundade han också det av Mussolini upprättade Istituto nationale fascista di cultura, vars organ, tidskr. ”Educazione fascista”, han sedan 1927 leder. Ss. föreläsare har G. 1931 besökt Sverige. — Av G:s stora produktion må framhållas ”11 concetto scientifico della pedagogia” (1900), ”11 modernismo e i rapporti fra reli-gione e filosofia” (1909), ”Teoria generale dello spirito come atto puro” (1916), de mycket lästa ”Discorsi di religione” (1920), ”Sistema di logica come teoria del conoscere” (1917— 23), G:s filosofiska huvudarbete; vidare historiska verk över Telesio, Vico och de båda krigsböckerna ”Guerra e fede” (1919) och ”Dopo la vittoria” (1920). — Litt.: E. Chioc-chetti, ”La filosofia di G. G.” (1925); F. d Ama-to, ”G.” (i serien ”Maestri di pensiero”, 1927). A.N GentFIe de Fabria'no [jän'-nå], eg. G. di Niccolo di Giovanni Mas si, italiensk målare (1370—1427), verkade i Venedig, Brescia, Florens, Siena samt till sist i Rom. G:s konst representerar den utdöende gotiken; om den också visar enstaka realistiska drag, vilka tyda på inflytande från Frankrike och Nederländerna, så ger dock en ornamental linjeföring den huvudsakliga prägeln vid sidan av den religiösa känslan och en blond, - 117 — — 118 —