Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genua - Genuakonferensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENUAKONFERENSEN
skat staden, tillbaka av compagnan, urspr. en
köpmännens sjöförsvarsförening, ledd av
konsuler. Ur denna utvecklades kommunen. Den
förlänades av Fredrik I överhöghet över
markgrevskapet. Den behärskades av de adliga
storredarna och bankirerna, en jordägande adel,
vars palats med höga, fasta torn lågo strödda
över staden. Vid mitten av 1200-talet reste sig
befolkningen i Italiens städer mot den adliga
plutokratien. I G. grep därvid den oadlige
bankiren Guglielmo Boccanera makten som
capitano del popolo; mot årh:s slut tilltvungo sig
de oadliga köpmännen och skråna hälften av
alla ämbeten; genom en revolution 1339 uteslöts
adeln helt från de högre ämbetena och en
folklig doge tillsattes. Ändlösa partistrider vidtogo;
partierna sökte stöd hos utländska makter.
1396 spelade adeln G. i händerna på Karl VI av
Frankrike för att därigenom få inflytande på
statsstyrelsen; med vissa avbrott behärskades
G. under 1400-talet av Frankrike och Milano.
De ständiga sjökrigen hade ådragit staden
stora skulder. Under 1400-talets upplösta
förhållanden tilltvungo sig fordringsägarna,
organiserade i storbanken Casa di San Giorgio,
förvaltningen av G:s inkomster och kolonier.
Skatteskruven vreds till. Vid årh:s slut reste
sig den lägre befolkningen häremot; rörelsen
nedtrycktes med fransk hjälp; striderna, som
sammansvetsade de adliga och oadliga
storköpmännen, avslutades med Andrea Dorias
reformer 1528, genom vilka hantverkarna
berövades sina politiska rättigheter och makten helt
övertogs av den nya genuesiska adeln,
sammansatt av de gamla adelsfamiljerna,
kompletterade med de förnämsta oadliga. Den gamla
dogeförfattningen behölls. Vid den franska
politikens sammanbrott i Italien knöts G. intimt
till Spanien. Dess handel förlorade under
1500-talet sin betydelse. — Korsika såldes 1768
till Frankrike. Napoleon tvang G. 1797 till ett
fördrag, genom vilket det förvandlades till
Li-guriska republiken. Härvid upphävdes Casa di
San Giorgio. 1805 införlivades republiken med
Frankrike. Wienerkongressen förenade G. som
hertigdöme med konungariket Sardinien. —
Litt.: Th. Blumenthal, ”Zur Verfassungs- und
Verwaltungsgeschichte von G. im 12.
Jahr-hundert” (1872); G. Caro, ”G. und die Mächte
am Mittelmeer 1257—1311” (1895—98); H.
Sie-veking, ”Genueser Finanzwesen” (1898—99).
P.N-m.
Genuakonferensen. Enl. beslut fattat i
Cannes 8/i 1922 sammanträdde 10/4—19/s s.å. en
konferens i Genua för behandling av frågan om
Europas ekonomiska återupprättande.
Representanter för 29 europeiska stater samt
brittiska dominions voro närvarande. Inbjudan
hade avböjts av U.S.A. men däremot antagits av
Sovjet-Ryssland. Poincaré, då fransk
konseljpresident, sökte så vitt möjligt begränsa
konferensens program, särsk. i fråga om
återupptagandet av förbindelserna med Ryssland, och
gav Frankrikes representant, Barthou,
uttryckliga instruktioner i detta syfte. Konferensen
hade förberetts genom möten dels mellan
Poincaré och Lloyd George i Boulogne 25/2, dels
mellan de allierade ländernas ekonomiska experter
i London 20/3—28/s samt genom sammanträden
med representanter för ”lilla ententen” i
Belgrad och mellan Polen, Lettland, Estland och
Finland i Warszawa, senare även mellan sistn.
stater och Sovjet-Ryssland i Riga.
Arbetet vid G. var uppdelat på 4
kommissioner, den första för undersökande av
metoderna för förverkligande av
Cannes-resolutio-nens principer, de tre övriga för behandling av
finansiella, ekonomiska, kommersiella och
transportfrågor. De tre senare kommissionerna
lyckades slutföra sitt arbete, men det hela
strandade på omöjligheten att uppnå ett resultat
inom den första kommissionen, vars uppgift
var av allmän politisk karaktär. Man övergick
då till enskilda överläggningar mellan å ena
sidan Frankrike, England, Italien och Belgien,
å andra sidan Ryssland.
Kort efter G:s sammanträde slog som en
bomb ned meddelandet om det i Rapallo 16/4
avslutade separatfördraget mellan Tyskland
och Ryssland, undertecknat av Rathenau och
Tjitjerin. Häri förbundo sig de båda
makterna att utbyta resp, krigsfångar, Tyskland
avstod från varje kompensation för förluster, som
drabbat tyska undersåtar genom socialisering
av privat egendom i Ryssland, under
förutsättning att Sovjet-regeringen icke tillmötesginge
liknande krav från andra stater. Vidare beslöts
återupptagandet av diplomatiska och konsulära
förbindelser mellan de båda länderna samt
ömsesidigt tillämpande av
”mest-gynnad-nations-principen”. Detta separata rysk-tyska fördrag
försvårade avsevärt en uppgörelse vid
konferensen. Tyskland hölls efter Rapallofördraget
utanför underhandlingarna. Ett av Lloyd
George 25/4 framlagt förslag om garantipakt
mot fientliga angrepp rönte föga framgång.
Den svåraste stötestenen blev dock den ryska
frågan, i vilken meningarna voro skarpt skilda
mellan å ena sidan Frankrike och Belgien,
vilka yrkade på ersättning för i Ryssland
konfiskerad utländsk privategendom, och å andra
sidan England. 2/s framställde ryssarna som
villkor för återbetalande av under tsardömets tid
upptagna lån i utlandet, att en summa av 50
mill. guld-rubel utbetalades till dem ss.
ersättning för de skador, som tillfogats dem genom
— 125 —
— 126 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
